STRÅLTERAPI VID ÄGGSTOCKSCANCER

Per Albertsson, docent och överläkare, Sahlgrenska Akademin, Sahlgrenska Universitetssjukhuset och Ragnar Hultborn, professor emeritus vid avdelningen för onkologi, Sahlgrenska Akademin berättar om strålterapi vid behandling av äggstockscancer.

Äggstockscancer är den mest aggressiva av de kvinnliga tumörerna, med 625 nya fall 2011, och där majoriteten dör i sjukdomen. Antalet nya fall har minskat de senaste decennierna sannolikt på grund av ökande P-piller användning under 60-70-talen. Äggstockscancer upptäcks ofta sent på grund av de okaraktäristiska symptomen och har därför vanligen hunnit sprida sig i buken. Någon bra ”screeningmetod” av typ mammografi finns tyvärr ännu inte.

Behandlingen består av så noggrant kirurgiskt avlägsnande av synliga tumörer i buken, som möjligt, men små icke-synliga tumörer blir kvar. Detta kräver tillägg med cellgifter som ges i blodet i upprepade omgångar, ofta sex gånger var tredje vecka. Oftast har då till synes tumörfrihet inklusive normalisering av tumörmarkören CA125 i blodet uppnåtts. Tyvärr återfaller majoriteten inom några år, sannolikt beroende på att små, ej blodkärlsförsörjda, tumörer på bukhinnan undgått cellgifterna som gavs via blodbanan.

Man har därför på olika sätt försökt behandla buken, dels med yttre strålbehandling, och dels med injektion av radioaktiva ämnen direkt i buken. Biverkningarna har dock varit stora och effekterna små. Försök har under senare år gjorts att injicera cellgifter direkt i buken och dessa studier visar att risken för återfall minskar med denna lokala behandling, dock med så allvarliga sidoeffekter att behandlingen inte kommit i rutinmässig användning.

I samband med att så kallade monoklonala antikroppar, en viss typ av äggviteämnen som har till uppgift att försvara kroppen mot främmande ämnen, utvecklades mot bland annat äggstockscancer, föddes idén att använda dessa som bärare av radioaktiva ämnen just till tumörcellerna för att uppnå en lokal behandling. Denna typ av strålbehandling kallas radioimmunoterapi.

En stor studie gjordes för drygt 10 år sedan med radioaktiva ämnet Yttrium-90. Tyvärr visade denna studie inte någon minskad risk för återfall i buken, kanske på grund av att just det ämnet inte avgav sin strålenergi (elektronstrålning med alltför lång räckvidd) där antikroppen bundit och därmed inte till tumörcellerna.

Vår forskargrupp, ”Targeted Alpha Therapy Group”, (www.tat.gu.se) har sedan 1990-talet arbetat med att utveckla en metod där vi använder andra typer av radioaktiva ämnen (Astatine-211). Det avgörande här är att  Astatine-211 avger mycket tunga och extremt energirika partiklar som endast har en räckvidd på mindre än 0.1 millimeter och därmed avges all den höga strålenergin där antikroppen bundits, det vill säga till tumörcellerna. Vår grupp har arbetat med teknikutvecklingen, med cellkulturer, med musmodeller och kunde slutligen för några år sedan genomföra en s.k. fas I studie på 12 kvinnor som återfallit i sin cancer. Studien avsåg att klarlägga hur det radioaktiva ämnet fördelade sig i kroppen efter injektion i buken, för att värdera eventuella risker, liksom eventuella biverkningar. Resultaten var gynnsamma, utan biverkningar och med obetydligt upptag av ämnet i andra organ, men med tillräcklig dos i buken för att döda tumörceller.

Vi planerar nu i samarbete med Köpenhamn, Ludwig Cancer Research Institute i New York och bioteknikföretaget ReceptaBiopharma i Brasilien, att genomföra en ny fas I studie med denna nya molekyl. Efter denna studie planerar vi för en jämförande studie på kvinnor som genomgått operation och cellgiftsbehandling med stor risk för återfall, att direkt ge denna kompletterande terapi. Vi arbetar nu för att erhålla nödvändiga myndighetstillstånd. Vår grupp arbetar helt utan stöd från industrin, men är stödd av Vetenskapsrådet, Cancerfonden, ERC (Marie Curie), NIH och lokala forskningsfonder.

1328913_ragnar-h (1)

Ragnar Hultborn

Per Albertsson

Per Albertsson