Cancer – en heterogen och föränderlig sjukdom som är unik för varje patient.

Patologens beskrivning styr behandlingen.

Av: Lennart Eriksson, Professor emeritus i patologi vid institutionen för laboratoriemedicin, Karolinska Institutet.

Cancerdiagnoser ställs genom mikroskopisk undersökning av material från tumören. Materialet för undersökningen kan antingen erhållas genom att man sticker en nål i tumören och tar ut celler (finnålsbiopsi), eller med kirurgisk teknik tar läkaren en bit (biopsi) eller hela tumören (resektat). Den mikroskopiska diagnostiken är svår och utförs av särskilt tränade läkare, patologer/cytologer. Varje cancer är unik och det ligger i sjudomens natur att den också hela tiden förändras. Man brukar tala om cancerheterogenitet. Varje patient med cancer har således en unik cancer som också ändrar sina egenskaper över tiden.

När patologen skall diagnosticera en cancer är det flera egenskaper hos patientens tumör som påverkar prognos och behandling och som måste rapporteras till den behandlande läkaren.

  • Är den upptäckta tumören elakartad (malign) och således en cancer som sprider sig eller är det en godartad (benign) som inte sprider sig?
  • Om det är en cancer, vilken typ av cancer är det, dvs från vilken ursprungscell har den utvecklats? Cancerns ursprung påverkar inte bara vad vi kallar tumören utan också hur den bäst kan behandlas.
  • Hur fort delar sig cancercellerna? Detta påverkar i hög grad hur farlig cancern är, hur fort den växer utan också hur fort den sprider sig och hur den kan behandlas.
  • Hur långt har cancern spritt sig vid diagnostillfället? En cancer som inte spridit sig långt kan ofta opereras bort, medan en spridd tumör inte kan avlägsnas helt utan dessutom måste behandlas med cellgifter, strålning och/eller annan behandling.

 

I takt med att nya behandlingsmetoder utvecklas, där vissa metoder har effekt på vissa tumörer men inte på andra, ökar kraven på patologen att beskriva cancern och cancercellerna så att den behandlande läkaren kan bedöma vilken behandling som är framgångsrik. Genom utveckling av nya diagnostiska metoder har patologen fått möjligheter att i större utsträckning bedöma vilken behandling som är bäst för patienten. En utmaning inom cancerforskningen och cancervården är att kunna bedöma om en behandlad patient har några cancerceller kvar någonstans i kroppen, som så småningom kan börja växa och ge upphov till återfall. Dessa celler kan ligga dolda i kroppen under lång tid och forskningen behöver utveckla metoder för att förhindra att dessa celler börjar växa igen. En annan utmaning är att kunna förstå på vilket sätt cancerceller blir resistenta och hur denna resistens skall kunna övervinnas.

En ny källa till relevanta tumörceller för patologens bedömning av en patient med metastaserande cancer är att isolera de cancerceller som cirkulerar i blodet. Dessa sk cirkulerande tumörceller (CTC) kan nu med ny teknik isoleras, räknas och karaktäriseras. Med denna nya metod får patologen tillgång till de celler som just vid provtagningstillfället sprider sig. Med hjälp av CTC kan den behandlande läkaren ge en aktuell bild av kvarvarande cancer och tidigt bedöma hur effektiv behandlingen är. CTC kan också användas för att se om en cancer håller på att komma tillbaka.  På sikt kommer denna nya metod att bidra till en mer individualiserad och patientanpassad cancervård.