Forskarspecial: Ny behandling med parphämmare väntas nästa år

En svensk forskargrupp från Karolinska Institutet, med professor Thomas Helleday i spetsen, har upptäckt proteinet PARP, som är nödvändigt för BRCA1 och BRCA2 – två gener med nedsatt aktivitet – som kan orsaka ärftlig äggstockscancer. Genom att hämma proteinet PARP kan man döda dessa cancerceller.
Läkemedelsutvecklingen av dessa hämmare befinner sig i sista stadiet och når förhoppningsvis marknaden i Europa under nästa år. I dag finns det framförallt fem olika hämmare att tillgå (olaparib, veliparib, niraparib, rucaparib och BMN-673). Som äggstockcancerpatient kan du konsultera din läkare för en eventuell behandling med PARP-hämmare.
Text: Roshan Tofighi
Thomas Helleday

Professor Thomas Helleday, Karolinska Institutet.

Målet för professor Thomas Helledays forskningsgrupp är att ta fram nya cancerbehandlingsmetoder genom att utnyttja defekter i cancerceller för att skräddarsy specifika läkemedel mot alla typer av cancer, med minimala biverkningar.

Mutationer i en gen som leder till ökad eller abnormal aktivitet kallas ”Gain of function mutation”. Däremot mutationer som leder till att genaktiviteten minskar eller försvinner, kallas ”loss of function mutation”.

Läkemedelsindustrin har under de senaste 30 åren riktat in sig på att slå mot cancergenernas ökade aktivitet för att selektivt kunna behandla tumörerna.

För mer än ett decennium sedan upptäcktes två förändrade gener, BRCA1 och BRCA2, som kan orsaka ärftlig bröstcancer och äggstockscancer. Vissa äggstockscancerformer orsakas av just mutationer i BRCA1- eller BRCA2-generna. I och med att BRCA1-och BRCA2-generna förlorat sin funktion är det tyvärr inte möjligt att slå mot generna för att kunna hitta en ny behandling.

Det har varit en stor utmaning att försöka hitta ett sätt att angripa även muterade gener som förlorat sin funktion. Men eftersom det är endast cancerceller som helt förlorat dessa gener, så är det teoretiskt möjligt att skräddarsy en behandling som bara slår mot cancercellerna.

Studerar ni BRCA-gener i din forskningsgrupp?

– Ja, vi studerar BRCA-generna, som professor Thomas Helleday. För några år sedan gjorde min forskargrupp ett stort genombrott, då vi kunde visa att PARP-proteinet (ett viktigt protein för reparation av trasigt DNA och celldöd) är nödvändigt för BRCAmuterad cancer att överleva, men inte behövs för normala celler.

– Rent teoretiskt innebär detta att man skulle kunna ta bort cancern utan några skador på normala celler (utan biverkningar) genom att hämma PARP-proteinet. Efter vår upptäckt har många läkemedelsbolag tagit fram PARP-hämmare som fungerar väldigt bra vid behandling av ärftlig bröst- och äggstockscancer. Och de flesta har väldigt milda biverkningar, medan andra har fler biverkningar.

Är läkemedelsbolagen intresserade av att utveckla PARP-hämmare som läkemedelskandidat mot äggstockscancer?

– Ja, efter vår upptäckt tog läkemedelsbolagen över utvecklingen av PARP-hämmarna. Men företagsledningarna prioriterade ned och avbröt utvecklingen av benhandlingsformen utifrån aktieägarnas intressen. Dock framgick det vid de pågående kliniska studierna med PARP-hämmare att patienter utan BRCA-mutationer också kunde svara på behandling med PARP-hämmare.

­– Detta beror troligen på att andra gener, som kodar för proteiner som har liknande funktion som BRCA-proteinerna, också är tystade eller muterade i äggstockscancer. Så till sist kom företagsledningarna fram till att de trots allt kan tjäna pengar på PARP-hämmare. Nu befinner man sig i sista stadiet av läkemedelsutvecklingen av PARP-hämmarna och når förhoppningsvis marknaden i Europa under nästa år. I dag finns det framförallt fem olika PARP-hämmare att tillgå (olaparib, veliparib, niraparib, rucaparib och BMN-673).

Professor Helleday berättar vidare om Marie från Stockholm, som hade fått sitt tredje återfall av äggstockscancer, och som hade hört Professor Helleday tala om PARP-hämmare på ett seminarium och kontaktat honom efteråt. Helleday såg snabbt till att få med henne i en klinisk prövning som pågick i Lund. Hon fick en fullständig respons av behandlingen och man kunde inte se cancern med de metoder som används.

Maries egna ord till professor Helleday: ”Jag är naturligtvis skitglad och imponerad av ditt arbete. Det finns förstås inte ord som räcker för att beskriva hur tacksam jag är, både för min egen del och för mina barn och släktingars skull. Det ger verkligen hopp till att bryta kedjan av cancer i släkten. Hoppas att den snart kommer ut på marknaden så att fler kan bli hjälpta av den.”

Dagens cancervård erbjuder inte automatiskt kvinnor som har äggstockscancer någon genprolifering. Om man som patient eller anhörig vill veta om man har BRCA-mutationen, hur ska man gå tillväga?

– Rutinerna skiljer sig runt om i landet, eftersom testet kostar en del pengar. Om det finns fler i släkten som haft äggstocks- eller bröstcancer, så är det i min mening bra att testa. Man får helt enkelt konsultera sin läkare.

Hur ser framtiden ut inom din forskning?

– Vi utvecklar nu ett helt nytt koncept att behandla cancer och har kommit mycket långt. Med lite flyt kan denna nya behandling fungera mot många olika typer av cancerformer. Numer är vi mer försiktiga med att låta läkemedelsbolag ta över projektet, vi vill snarare samarbeta för att nå in i patienter.