Vi måste våga prata om ”fulcancern”!

Text: Erika Petersson

När Ewa-Maria van der Kwast gick på en av sina rutinkontroller hos gynekologen upptäcktes en liten röd fläck som skulle förändra hela hennes tillvaro. Tack vare att vulvacancern upptäcktes tidigt sattes behandling in som räddade hennes liv. Nu vill Ewa-Maria berätta om sin sjukdom i hopp om att rasera fördomar och låta andra slippa uppleva det hon fått uppleva.

Allt började en dag i december 2010. Ewa-Maria, som då var bosatt i Spanien där hon drev en ögonklinik, hade åkt hem till Sverige för att fira jul. Som vanligt hemma gick hon till sin läkare i Stockholm för att göra cellprovtagning. Väl där började hennes gynekolog ställa frågor: Hade hon rakat sig nyligen? Torkat sig hårt med papper? Fått en allergisk reaktion? Kände hon av att det kliade eller sved? Ewa-Maria, som inte hade känt av något alls, svarade nej till allt. Gynekologen berättade att hon hade upptäckt en röd fläck i Ewa-Marias underliv. Hon tog ett prov som skickades iväg över julen.

– Då tänkte jag inte så mycket mer på det. Varför ta ut något i förskott? berättar Ewa-Maria.

Efter jul kallades Ewa-Maria på återbesök eftersom provet hade visat på cellförändringar orsakade av HPV-virus. I slutet av januari opererades hela fläcken bort och Ewa-Maria syddes med tolv stygn.

Fler tester visade dock snart att faran inte var över. Inom kort ringde hennes läkare igen och bad Ewa-Maria att komma tillbaka. De hade upptäckt att det inte bara handlade om cellförändringar utan om cancer – vulvacancer.

– När jag fick reda på att jag hade cancer blev jag först arg. Varför jag? Hur ska det här funka? Den lilla information som då fanns att få tag i om sjukdomen gjorde mig varken klokare eller optimistisk. Kunskapen var låg och dödligheten hög.

Hon blev inskriven på gyncancergruppen på Karolinska Sjukhuset. Hennes nya läkare Gunnel visade sig vara en bekant från förr; när Ewa-Maria sexton år tidigare hade förlorat sin son vid födseln var det Gunnel som hade varit hennes läkare och stora stöd.

– För mig blev Gunnel återigen ett stöd. Kunde jag lita på någon kunde jag lita på henne.

Nu började Ewa-Maria inse allvaret, även om hon inte kunde ta in det helt.

– Det är så mycket känslor. Jag som både hade barn och sambo var också budbärare till min familj. Hur berättar man något sådant? Samtidigt var det en sjukdom som ingen visste särskilt mycket om, än hellre pratade om. Jag hade fått en cancerform som drabbade kroppens mest privata delar och som dessutom orsakades av ett sexuellt överförbart virus. Jag hade fått ”fulcancer”.

– Snart kom också den praktiska ångesten, hur ska jag kunna sitta, gå på toaletten? Om det har spridit sig, hur mycket måste jag ta bort? Kommer jag kunna ha sex, får jag ont?

Lyckligtvis hade inte cancern spritt sig. I mars opererades Ewa-Maria och delar av de yttre blygdläpparna och slidan togs bort. Den här gången syddes hon med 156 stygn.

–  Du kan inte ana hur mycket man svettas mellan benen, ler Ewa-Maria när hon berättar.

ewa-maria van der kwast

Ewa-Maria van der Kwast

– Trots att det sved något enormt i stygnen, steg jag upp och borstade tänderna dagen efter operationen. Dagen därpå sminkade jag mig. Jag sa till mig själv att jag har två barn och jag vill hinna bli mormor och farmor –  jag ska ta mig igenom det här!

Och det gjorde hon. Idag har Ewa-Maria börjat jobba igen. Hennes högra sida har aldrig blivit riktigt bra och benet är 3 cm större än det andra. Hon har ökat rejält i vikt och äter vätskedrivande tabletter. Och det sexuella samlivet fick ”börja om helt”.

– Men jag hade tur att cancern upptäcktes i tid. Jag lever och det är det viktigaste.

Vägen tillbaka har inte bara varit påfrestande fysiskt, utan även psykiskt.

– Den här typen av cancer rör det mest privata och är därför svår att prata om. Även om stödet från mina nära var stort, var det ändå ensamt. Jag har behövt prata med andra som gått igenom liknande saker. Nu berättar jag min historia i hopp om att kunna stötta andra. Vi måste våga prata om de här ”fulare” typerna av cancer. Inte bara unga tjejer behöver HPV-vaccinera sig eller gå på kontroller, det är minst lika viktigt för äldre.

Ewa-Marias tre råd till andra kvinnor:

1. Gå på era gynekologiska kontroller. Även om du har fått barn eller har fast relation – kolla dig ändå. Du märker inte den dag som du har fått smittan i kroppen och man vet inte hur lång tid det tar innan det utvecklas cancer i kroppen.

2. Tänk på att skydda dig – Använd kondom. Om du har möjlighet, vaccinera dig mot HPV-virus.

3. Prata om det även om det är svårt. Det är enda sättet det kan bli lättare. Jämför med bröstcancer – för trettio år sedan var det skamligt att prata om det.