”Det är ju andra som drabbas av cancer, inte jag”

 

Lotta struntade i att gå på cellprovtagning och blev sjuk:

Det är ju andra som drabbas av cancer, inte jag

 I elva års tid struntade Lotta i att gå på sina cellprovtagningar. Det skulle stå henne dyrt. I mars 2014 fick hon beskedet att hon hade en tumör i livmodern.

Men Lotta hade tur; hennes tumör upptäcktes i tid och hon kunde behandlas.  Nu råder hon alla kvinnor att gå på sina cellprovtagningar, undersökningen som räddade hennes liv.

 Tidigare i år hade Lotta, 43 år, bestämt sig att börja ”ta tag i sitt liv igen”. Hennes tre barn hade hunnit bli tillräckligt gamla (12,18 och 22 år) och det var dags att börja fokusera på sig själv igen. Så Lotta bokade tid för hälskokontroll och cellprovtagning – båda undersökningarna hade hon försakat under flera års tid. Hälsokontrollen visade att hon är kärnfrisk och när Lotta gick vidare och gjorde cellprovtagningen kändes allt lugnt. Det såg bra ut. Efter ett par veckor damp det ned ett brev där det stod att de hade sett cellförändringar i hennes prov.

 ”Jag tänkte inte så mycket mer på det. Det där brevet får nog många, jag åker dit och sedan är det inte mer med det.

Men när Lotta kom till sjukhuset berättade läkaren att de hade sett rejäla förändringar och ville göra en biopsi.

”Jag tror att du har en tumör.

En vecka senare ringde läkaren upp Lotta och berättade att hon hade cancer. Då föll Lottas värld samman.

”Först kunde jag inte ta till mig informationen – det är andra som får cancer, inte jag! Men när vi lagt på bröt jag ihop helt. Det kändes som att jag hamnat i helvetet. Även om jag inte kände mig rädd för att dö, var jag rädd att lämna mina barn. Den ångesten jag kände var fruktansvärd.

Lottas arbetsgivare satte in krishantering direkt och hon fick stöd genom en kurator.

”Det hjälpte verkligen. Hon fick mig att tänka på ett annat sätt; magkänslan säger så, men det betyder inte att det är rätt.

Kort efter att hon fått beskedet gick Lotta ut på Facebook och berättade om sin sjukdom. Inte för att få sympati, utan för att få det berättat en gång för alla och slippa eventuellt tissel och tassel.

”Men efter ett tag blev det jobbigt med alla som frågade hur jag mådde och som sa ”är det nån som fixar det här så är det du, du som är så stark”. Var det någon gång jag inte kände mig stark så var det nu. Samtidigt kände jag en press att ta den där rollen som ”den starka”, även om jag mest av allt behövde få vara sjuk och känna mig svag.

 Under samma period blev Lottas dotter sjuk i anorexi, och Lotta kände allt mer att hon behövde vara stark.

”Det blev för mycket till sist. Att inte kunna tillåta sig ha en dålig dag, att inte få vara sjuk till 100 procent.

Lotta fick reda på att cancern hade spritt sig till livmodern och hon fick tid för operation i mitten av maj. De skulle ta bort livmodern och äggstockarna. Lotta var orolig. Hon fick två kontaktsköterskor att ringa till för att ställa sina frågor, vilket hon i princip gjorde varje dag inför operationen.

”Jag var rädd för att sövas, och har aldrig gillat sjukhus. Naturligtvis var jag också nervös för själva ingreppet och vad det skulle få för konsekvenser. Men jag fick jättebra stöd både inför och efter operationen.

Operationen gick bra och de tog vidare prover på lymfkörtlar som skickades på analys. Efter två veckor fick hon svar att de inte hade hittat något mer i lymfkörtlarna, däremot metastaser i äggledarna. Under den kommande månaden fick hon behandling, yttre och inre strålning samt cellgifter.

 –     Jag mådde ganska dåligt under tiden för behandlingen. Själva cellgifterna var inte så jobbiga som jag trodde, jag tappade till exempel inte håret. Däremot var strålningen tuff. Tarmarna slogs ut och urinblåsan blev skadad. Jag fick åka till sjukhuset varje vardag 30 gånger för strålningen, den styrde mitt liv helt. Lyckligtvis var det för en kort period och jag är idag helt återställd, berättar Lotta.

Under hela processen upplevde Lotta att hon fick det stöd hon behövde och att sjukvården fungerade otroligt bra.

– Jag är imponerad över hur kompetent och omhändertagande sjukpersonalen är. Det enda jag upplevt som jobbigt var att vi fick olika läkare hela tiden. Jag träffade en läkare och sedan var det en annan som utförde operationen och så vidare. Förutom det har det fungerat jättebra.

Sedan mitten av oktober jobbar Lotta igen på halvtid. Hon har nästan helt återhämtat sig från sjukdomen och behandlingen och siktar på att vara tillbaka på heltid vid årsskiftet.

–     Nu vill jag tillbaka till mitt liv och min familj. Jag har lärt mig att inte underskatta vardagen, den har fler guldkorn än man anar.

 Lottas råd till alla kvinnor:

–     Gör era cellprov! Oavsett vad anledningen är att ni eventuellt inte går, tänk om. Det kan rädda era liv.

–     Vaccinera era döttrar

 Lottas råd till de kvinnor som drabbats av cancer:

–     Tillåt dig vara sjukvar ledsen, ta tid att rehabilitera dig. ge inte upp.

Försök tänka positivt. Det tror jag kan ta en ganska långt. Själv tänker jag ”jag är inte cancer – det är en parentes i mitt liv som jag går igenom”.