Min resa med cancer

 

Ann Kristin Gotland

Runt julen 2012 sökte jag för första gången vård då jag under en period haft problem med urinläckage och kände att jag fick kissa allt oftare. De såg inget som skulle kräva vidare läkarbesök, och inte heller när jag under våren hade besvär med smärtor vid mens och problem med svullen mage. Livet rullade på och jag lärde mig leva med detta.

Men efter sommaren 2013 var jag tvungen att återigen söka läkarvård då jag kände att något var fel med livmodern som tryckte ner mot bäckenet. Äntligen fick jag ultraljud som visade en cysta på ena äggstocken. Samtidigt såg läkarna något ”annat” som de ville titta närmare på men varken kunde eller ville berätta mer om. Jag blev så klart konfunderad, ännu mer när läkarna sa att det var något de kallade Borderline. Det trodde jag var en psykisk sjukdom? Jag var tvungen själv att googla på vad det kunde vara.

Efter en månad fick jag tid för operation, fick åka färjan till Stockholm och KS. Det var väldigt jobbigt rent psykiskt, många intryck att ta in samtidigt som jag oroade mig för själva ingreppet. Som tur var fick min man följa med och bo med mig under tiden jag var inlagd. Själva operationen gick bra och jag fick flyga hem efter fem dagar. Men nu väntade en lång väntan med mycket oro. Tillslut, efter ytterligare en månad, fick jag beskedet att vi skulle åka tillbaks till KS för provsvaren. Men att åka fram och tillbaka varje gång det sliter också mentalt så jag bad om ett besked senare via telefon. Under de här veckorna hade jag hunnit oroa mig mycket, läst om dödstal och samtidigt försökt dölja det värsta för barnen. Och samtalet från KS dröjde, tillslut var ringde jag själv upp för att få svar. Tillslut ringde de tillbaka, jag och min man satte på högtalarfunktionen och höll andan.

Svaret var att cancern inte var borta och det krävdes efterbehandling med cellgifter. Ett svårt slag fast läkaren försökte trösta med att det ”bara” var säkerhetsrutin. Jag berättade för barnen och våra närmsta vänner, cancer är en resa där stöd behövs.

Känslomässigt åkte jag berg-o-dalbana, en sak som verkligen var jobbigt var de första gångerna jag skulle prova ut en peruk. Jag förstod att jag skulle tappa mitt långa hår och ville så tidigt som möjligt förbereda mig inför att ha peruk. Första mötet med frisörsalongenen var en katastrof, de bemötte mig inte alls bra. Man finner sig i mycket när man är sjuk och tror att alla andra är proffs men så är inte fallet. Efter många om och men fick jag tillslut ett bra bemötande och en snygg peruk under en weekendresa till Göteborg. Det var mycket tufft att sätta på sig peruken första dagarna, en kort peruk efter att ha rakat av mig mitt långa hår. Folk man mötte försökte peppa och trösta att det ”bara är hår” men det kändes rent ut sagt som ”bullshit”.

Behandlingen fortsatte och jag kände mig vilsen, det var nya sköterskor hela tiden och jag var tvungen tillslut att säga stopp. Jag behövde tryggheten och inte behöva dra min historia på nytt varje gång. Överhuvudtaget har jag känt att det är tur att jag är någorlunda företagsam, kommunikationen från eftervården är klart bristfällig. Jag fick själv söka information om rehab, vad jag hade rätt till för insatser och ta kontakt med gym etc. Jag kände mig ensam många gånger och kände att jag behövde kontakt med andra som hade gått igenom samma sak.

Därför gick jag på ett möte förra sommaren när en ny förening skulle startas, Cancer Gotland heter den. Vi vill vara en paraplyorganisation för existerande patientföreningar men även en plats för anhöriga och andra som kommer i kontakt med cancer. Förutom att stötta varandra och ordna föreläsningar försöker vi påverka cancervården på ön. Vi har tagit fram en folder som delas ut till patienterna genom sjukvården. Vi som är engagerade i föreningen har alla drabbats av cancer och vet hur viktigt det är med stöd från medmänniskor, och hoppas att föreningen växer sig starkare framöver.

Berättad för Anders Östberg