Christinas berättelse

Jag kan höra hjulen gnissla när livet gör tvärbroms. Cancer säger läkaren. Jag faller rakt ner i det svarta hålet. Ena stunden gråter jag. Nästa stund tröstar jag nära och kära när jag berättar. Värst är ovissheten där på akutavdelningen på Sahlgrenska sjukhuset. Cancer visar blodprovet, men inga tumörer syns på röntgen. Först efter fem dagar får jag diagnosen äggstockscancer med hjälp av tumörmarkörer från ett blodprov. Jag vägrar lämna avdelningen innan jag får träffa en cancerläkare som talar om för mig vad som ska hända härnäst. Det får jag efter två dagars ihärdigt tjatande. Jag frågar hur många veckor jag måste vara sjukskriven. Han svarar att jag kanske har kronisk cancer… Det svartnar igen. Men han tröstar mig med löftet att dom ska ta hand om mig.

Jag är i mycket dåligt skick. Har länge burit på flera liter vätska i både lunga och mage. Lungan är tömd, men magen är fortfarande stor när jag äntligen får komma hem på skakiga ben och omskakad själ. Första natten vaknar jag och det känns som jag är mitt i en mardröm. Jag ska dö tänker jag. Varför måste jag dö. Jag ser mig själv ligga där i kistan med familjen samlad. Min man, mina tre söner. Vem gråter mest.

Nästa morgon bestämmer jag mig för att be om hjälp. Precis så som sköterskan på bröstmottagningen rådde mig när jag bröt ihop för att de inte hittat någon knöl i bröstet. Ta hjälp sa hon. Det var hon den enda som sa under mina tio dagar på sjukhuset. Jag ringer vårdcentralen och säger ”jag är i kris” men kan inte få träffa någon inom den närmsta veckan. Jag ringer kyrkan och diakonen svarar ”den första lediga tid jag har är i kväll klockan sju”. Jag tar den. Det känns bra.

Jag vet inte hur det går till, men plötsligt vänder det. Jag sitter på altanen i vårsolen och äter semlor med mina söner och jag känner plötsligt en sån otrolig lycka över livet. Över att få leva. Allt runt omkring har mycket skarpare färger. Livets mening tycks plötsligt glasklar. Jag lovar mig själv att när jag ser tillbaka på 2012 ska jag minnas det som ett bra år. Jag ska lägga all min kraft på att påverka det enda jag kan – hur jag har det och tar det. Och jag tänker alldeles spontant ”vilken tur att jag fick cancer på våren när livet spirar som allra bäst”.

Det blir ett bra år. Jag tar emot all kärlek och omtanke jag får. Jag förundras över att jag kan må så bra trots cellgift och operation. Jag gråter när jag tappar håret, men får många komplimanger för min nya frisyr. Jag njuter av att slippa ansvaret på tidningen, men gläds åt att ändå kunna jobba lite lagom och känna mig normal när jag hör min proffsröst ställa intervjufrågor.

I oktober är jag cancerfri. Inte frisk, utan cancerfri med 50 procents chans att förbli så. Jag känner mig vilsen och förvirrad och väldigt utelämnad. Och jag känner mig ödmjukt tacksam varje dag jag vaknar upp och fortfarande är cancerfri.

Jag njuter av att vara tillbaka i min gamla roll på jobbet. Av allt stöd jag får av mina medarbetare när jag inte riktigt orkar som tidigare. Men när saker ställs på sin spets tänker jag för första gången ”vill jag leva så?” Jag bestämmer mig för att hoppa och lämna mitt ”livsverk”. Jag vill utvecklas, inte avveckla. Jag vill vara fri.

Jag drar till Afrika som volontär i två månader – ett fantastiskt sätt bryta med min vanliga värld. Jag får nya vänner för livet och intryck och erfarenheter jag inte har kunnat drömma om. En av mina sista dagar i Kenya står jag med mina dammiga fötter i havet och tänker ”om jag inte hade fått cancer, så hade jag aldrig fått uppleva allt detta”.

Hemma igen är jag redo att ge järnet i mitt nya liv, men då upptäcker jag det. Tjock mage igen – återfall. Jag är fullständigt knockad. Jag kan inte tänka på annat än döden som väntar. Det är högsommar, strålande sol och varmt, men jag kan inte ta in glädjen och allt det vackra. Jag är så förtvivlad och rädd för nu vet jag att det inte finns någon återvändo. Cancern har vunnit, men jag kan fortfarande kämpa för att den inte ska ta över hela mig.

Och det vänder igen. Min läkare ger mig framtidstro när hon lovar att jag kommer leva nästa sommar. Då kan jag ju göra planer igen. På nytt tar livsglädjen över. På nytt ser jag cellgiftet jag får som mina riddare som slåss för mig, den vackra bilden min äldste son gav mig när jag skulle få min allra första behandling ”mamma, du vet att riddare alltid vinner över det onda” sa han.

Jag lyckas hålla ångest och rädsla borta. Håret sitter kvar, jag mår bra och ser ut som vanligt. Jag fyller på med ny kunskap, startar eget, antar nya utmaningar och uppdrag och njuter av livet. Jag känner mig trygg av mina månatliga riddare som försvarar min kropp mot de elaka cancercellerna. Då händer det igen. Jag känner igen symptomen. Magen växer inte för att jag äter för mycket mandlar och jordnötter. Cancercellerna har överlistat riddarna förstår jag instinktivt, men försöker förtränga faktum och åker iväg på vår familjesemester.

Trots vetskapen, så fullständigt faller jag ihop när de ringer från onkologen och bekräftar mina misstankar. Jag skriker och hulkar av gråt där på stranden vid Medelhavet omgiven av mina söner. Så är jag där igen. I det svarta hålet för tredje gången. Än en gång tvingas jag se döden i vitögat. Jag vet att jag ska dö. Det ska vi alla säger de som vill trösta. Visst ska vi det. Men jag ska dö först. Jag får kanske inte se mina barn gifta sig och får förmodligen inte träffa mina barnbarn. Det gör allra mest ont. Det känns så fruktansvärt orättvist. Men det är inget jag kan påverka, bara acceptera.

Det tar en vecka. Jag skriver och pratar av mig. Jag går till min psykolog. Jag tillåter mig att gråta när gråten kommer. Men precis som de förra gångerna, så inser jag plötsligt hur bra jag faktiskt mår. Vilken fantastiskt kropp jag har, som trots det krig som pågår därinne, ändå inte ger upp. Än en gång tänker jag att det enda jag kan påverka är vad jag gör med min tid, med mitt liv. En dag i taget. När det väl är dags då ska jag kunna se mig själv och mina närmaste i ögonen och veta att vi använt tiden väl.

Och konstigt nog, är jag oftast gladare och lyckligare nu än när jag var helt frisk och tog livet för givet. En livsglädje jag hoppas kunna smitta av mig med till andra.

Christina Lundin

http://christinalundin.se