En ängel vid namn Josephine

Det är kväll efter den tredje operationen. Det tar tid innan Lisa får lämna uppvaket. Vi får så småningom, genom en annan patient, höra att Lisa har ont och att smärtlindringen inte fungerar som den ska. Efter några oroliga timmar rullas hon så äntligen upp på avdelningen, förvirrad och mycket trött, och snart faller hon in i en dvalliknande sömn. Morgonen därpå klagar hon över smärta, svettdropparna ligger som pärlor på överläppen och febern stiger. Urinpåsen är överfull och det ser ut att vara stopp i slangen från katetern. Vi ringer på personalen och en jäktad sköterska dyker upp. Lisa förklarar och vi försöker hjälpa till, men det verkar inte som att vi når fram. Sköterskan vill knappt ens lyfta på täcket och undersöka katetern, hon viftar undan vår oro, och nekar Lisa smärtlindring. Sedan skyndar hon vidare.

Under de följande timmarna upprepas scenen. Lisa får allt ondare, febern stiger ytterligare, hon orkar inte längre sätta sig upp i sängen, mår illa och vill inte äta. För varje påringning blir sköterskan allt grinigare, och säger med allt större eftertryck att allt är som det ska. Vi tror henne inte. Det är uppenbart för oss att det inte alls är som det ska. Jag ser paniken växa i min dotters ögon. Hon blir inte lyssnad på, inte tagen på allvar, möter ingen förståelse. Känslan av maktlöshet och av att vara utelämnad växer i rummet. Det gör ont i mig också.

Timmarna går och jag lovar Lisa att inte lämna sjukhuset förrän hon fått hjälp och mår bättre. Jag överlägger med mig själv om jag ska göra ett nytt försök och tala allvar med personalen, bli en ”jobbig” mamma, eller om det får negativa konsekvenser för Lisa. Det låter inte klokt att göra sådana överväganden tänker jag, men mina försök att få hjälp har ju hittills knappast inneburit någon förbättring. Allra helst vill jag skrika rakt ut, hänga mig fast i sköterskans rock och kräva hjälp. Klockan säger att det snart är dags för nattskiftet att ta vid och en glimt av hopp tänds. Jag håller Lisas händer och vi har ögonkontakt, försöker andas lugnt tillsammans. Jag uppmuntrar henne att hålla ut lite, lite till, för alldeles strax kommer nattpersonalen. Säkert blir det bättre då?

Och så sker undret. För Josephine kliver över tröskeln. Det är som om en ängel materialiseras i rummet. Jag vet, det låter knäppt, jag tror ju inte på änglar eller mirakel. Men det känns faktiskt som att det sker ett underverk. Syster Josephine har förstås lika mycket att göra som sin kollega, men hon låter inte det störa. Hon tar Lisa i hand och presenterar sig, frågar hur det är, och lyssnar sedan lugnt på Lisas svar. Hon är fullkomligt närvarande. Sedan deklarerar hon att ”Nu ska vi lösa det här.” Men allra först frågar hon Lisa om hon vill att vi besökare ska lämna rummet. Först när Lisa säger att det är okej att vi stannar lyfter Josephine på täcket och undersöker katetern.

Det Josephine gör borde vara självklart, det är egentligen så enkelt. Men efter timmar av stegrande oro känns det magiskt. I ett slag etablerar Josephine kontakt med Lisa och får hennes förtroende, hon förmedlar hopp, och framförallt ger hon Lisa makten tillbaka över sig själv och sin kropp. Josephine möter Lisa som en människa, och inte som en anonym patient i statistiken. Effekten är omedelbar: Lisa andas redan lugnare, slappnar av, och smärtan börja släppa taget trots att hon ännu inte fått någon medicinsk behandling. När Lisa efter en stund kommit till ro släpper Josephine uppmärksamheten på henne och ber mig följa med ut ur rummet. Där berättar hon sakligt och lugnt om läget, ger mig en klapp på armen och säger att jag är en bra mamma som uppför sig helt naturligt efter omständigheterna, men att nu kan jag faktiskt åka hem och sova så att jag kan komma tillbaka utvilad i morgon. Hon säger att hon kommer att titta till Lisa extra under natten, och så tar hon mitt mobilnummer och lovar att ringa mig direkt om komplikationer uppstår eller om Lisa vill det. Jag inser att jag litar helt på Josephine, och

känner samtidigt hur trött jag är. När jag är tillbaka hos Lisa är hon på väg att somna. Hon är helt tillfreds med att lämnas i Josephines vård. I taxin på väg hem i Londonnatten känner jag en stor tacksamhet över att det finns människor som Josephine, professionell ut i fingerspetsarna vad gäller de kliniska yrkeskunskaperna. Men också vad gäller det mänskliga bemötandet. Den skillnad hon gör för oss är ovärderlig.

* Lisa opererades för livmoderhalscancer i London när hon var 24 år, våren 2014. Sedan dess har hon flyttat tillbaka till Sverige och går på regelbundna kontroller här. Lisa har läst och godkänt allt jag skriver här. Min förra krönika, Vi som stöttar behöver också stöd, kan du läsa på http://gyncancer.se/2015/09/vi-som-stottar-behover-ocksa-stod/