Ulrikas berättelse

Ulrika skulle göra en fertilitetsutredning. Då upptäcktes en cysta på ena äggstocken. Tre veckor senare var båda äggstockarna och livmodern bortopererade.

– Just då handlade allt bara om att fixa det. Den stora avgrunden öppnade sig när jag fick återfallet, säger Ulrika Fridén.

Men visst var det några kaosartade veckor där när man först upptäckte cystan, sedan en tumör och hon därefter fick diagnosen äggstockscancer.

Fast Ulrika och hennes man Ingemar hade redan gått igenom något som var ännu värre – när de två år tidigare förlorade sin 11 dagar gamla Linnea.

– Hon var vårt första barn och skulle födas i juni, men kom redan i februari – i vecka 23.

Under de här svåra dagarna pratade Ingemar och jag mycket om att oavsett vad som hände, så skulle vi inte låta det förstöra vår relation.

Det lyckades de med och två år senare var de alltså redo att försöka igen – och då kom käftsmäll nummer två. Cancern.

– Jag var egentligen aldrig orolig för cancern då. För mig var det något jag bara skulle ta mig igenom.

Efter två stora bukoperationer fick Ulrika cellgift i sex omgångar, mest som en försiktighetsgård.

– Ingemar och jag fokuserade på allt det positiva vi hade i våra liv. Vi hade varandra, jobb vi trivdes med, vi levde ett priviligierat liv och hade möjlighet att resa och unna oss – och vi hade många goda vänner.

– För mig har det aldrig betytt allt att få barn, men visst var det tufft.

Ulrika säger att för henne hjälper det att prata om det. Med Ingemar och med andra.

– Jag har alltid varit otroligt öppen med allt som händer. Det gör det så väldigt mycket lättare också för alla i min omgivning, som vågar komma upp till mig och ställa frågor.

Ulrika var cancerfri i oktober 2010. I mars 2013 kom återfallet.

– Ett återfall fanns aldrig på min karta. Visst var det alltid lite pirrigt när jag gick på mina kontroller, men jag hade aldrig trott att det skulle hända.

– Jag upptäckte det själv när vi var på skidsemester i Alperna. Jag minns att jag låg på sängen och kände plötsligt hur konstigt svullen min mage var.

Men jag försökte förklara det med magkatarr, det var ju så mycket på jobbet.

Väl hemma igen fick hon träffa en läkare och ta ett CA125-prov och för säkerhets skull också en remiss till röntgen.

– En kväll ringde en läkare och sa att man upptäckt små knottror på bukhinnan och att jag skulle sätta igång igen med en ny cellgiftsbehandling. Jag skulle få taxol i sex omgångar, och för säkerhets skull fick jag tre till.

Hon var klar i oktober och i november åkte hon och Ingemar till New York för att fira hennes 45-årsdag.

– I januari började jag jobba i deltid, med målet att gå upp till heltid i april. Men i mars 2014 var det dags igen. Sen dess har jag fått cellgift utan uppehåll – fast testat olika sorter.

Under de 2,5 år Ulrika regelbundet har besökt onkologmottagningen har hon träffat fem olika läkare.

– Och det är alltid helt random. Det spelar ingen roll vilket namn som står på kallelsen. När jag kommer dit kan jag mötas av en helt annan läkare. Det känns inte bra.

Ulrika är också kritisk till, som hon tycker, bristfälliga rutiner när det gäller att få sina provsvar.

– Ingen hör av sig som det var sagt och när man ringer får man ändå inget veta.

Däremot kan hon inte nog höja insatserna från sjuksköterskorna på avdelningen.

– De är fantastiska. Jag har min egen sköterska, men om hon någon gång är borta så känns det lika tryggt med någon av de andra. De har koll, säger hon.

Hon kommer själv från tillverkningsindustrin och menar att det handlar om styrning och ledning.

– Där försöker vi hela tiden optimera flaskhalsen. I sjukvården är läkarna flaskhalsen. De flesta patienter de träffar är inte akutpatienter, vad är det då som gör att dom inte kan hålla ett striktare schema.

– Jag tänker på hur vi jobbar med kvalitetssystem och rutiner. Går något fel letar man efter orsaken och försöker göra något åt det.

Ulrika har också reagerat över hur sjuksköterskornas redan stressiga tillvaro späds på med arbetsuppgifter som städning.

– Där blev jag så upprörd, så jag till och med skrev till sjukhusledningen.

Hur orkar hon då för egen del?

– Genom att fokusera på det positiva i mitt liv. På mina vänner och på mitt jobb.

– Jag jobbar som personalchef och vet hur viktigt det är med samtalsstöd. Ingemar och jag har tagit professionell hjälp tillsammans. Men för mig hjälper det också att prata med människor i min omgivning. De ger mig också ett otroligt stöd.

Ulrika avslöjar dock att först måste hon få stänga av och bara gå in i sig själv när hon möter en motgång.

– Jag ligger i sängen och spelar Candy Crush utan att prata med nån. Då får jag också gråtattacker, vilket jag sällan får annars.

 Men efter fyra, fem dagar får hon nog.

– Jag tänker att så här kan jag ju inte hålla på. Inget blir ju bättre eller roligare av att jag ligger här och tycker synd om mig själv.

Så hon reser sig igen – och börjar leva.

Ulrika menar att cancern 2010 inte direkt påverkade hennes liv och hur hon lever det. Men det gjorde definitivt återfallet.

– När jag fick mitt andra återfall i mars 2014 sa Ingemar. Nu ska vi inte bara prata, nu ska vi göra. Så vi köpte en tvåsitsig cabriolet som vi så länge drömt om. Och nu har vi varit ute två somrar i den och bara njutit.

– Så har jag nog släppt på en hel del. Som att det inte behöver vara hundraprocentigt välstädat hemma. Och jag säger nog mer vad jag tycker och tänker.

Ulrika säger att hon vet att det är skarpt läge. Hon har gått igenom de flesta mediciner som finns mot äggstockscancer.

– På nåt sätt är det ju som det är. Jag oroar mig inte för min egen skull. Men jag oroar mig för dem som jag lämnar efter mig. Det känns väldigt jobbigt när jag tänker på det.

Men där är jag inte än. Nu lägger jag allt mitt fokus på allt det positiva i mitt liv, min familj och mina vänner – och också mitt jobb som betyder mycket för mig.

Av Christina Lundin

http://christinalundin.se/