Vår sexualitet får inte längre vara tabubelagd

Sexualitet och gynekologisk cancer visst hör det ihop? Visst borde det vara lika självklart att diskutera sexualitet under läkarbesöket som det är att diskutera hörsel på öronmottagningen? Vi tycker att det borde vara lika självklart men saken är den att tyvärr så ser det inte så ut. Tyvärr diskuteras nästan aldrig sexualitet än mindre involverar vården eventuell partner i dessa frågeställningar.

Jag kommer i den här artikeln försöka uppmana er patienter att våga ta upp dessa problem det är inte skämmigt utan något helt naturligt som inte alls borde upplevas tabu, och uppmana er i vården att det är er skyldighet att detta kommer upp på bordet. Till min hjälp kommer jag att använda olika källor som lyfter upp problematiken.

Enligt författarna Bergmark och Dunberg (2013) är sexualitet ett viktigt behov och vår sexualitet räknas som ett grundläggande behov. Vår sexualitet kan påverkas av många olika faktorer, det kan dels vara fysiska faktorer som exempelvis torra slemhinnor, ärrbildning i slidan och liknande, men likväl påverkas vår sexualitet av psykiska, existentiella och sociala faktorer. Rasmusson och Thomé (2008) belyser att sexualiteten faktiskt är en viktig del av vårt mående, mer exakt en viktig del av vårt välmående.

Cancerfondsrapporten (2009) lyfter fram att årligen insjuknar 2900 kvinnor i gynekologisk cancer i Sverige, vilket motsvarar vart 20:e cancerfall i Sverige och det betyder att efter bröstcancer är gynekologisk cancer den mest förekommande cancerdiagnosen hos kvinnor. Det betyder att för oss kvinnor är det våra ”kvinnliga kroppsdelar” som också är de farligaste för oss i cancersynvinkel. För mig som närstående och som rehabprofession är det tragiskt att informationen är så knapp till er kvinnor, vilket är märkligt för ni tillhör en stor patientgrupp, en patientgrupp som behöver få vård och rehabilitering utifrån era enskilda behov och med en helhetssyn.

Att förlora sin feritlitet är en jobbig upplevelse även om kvinnan redan har barn belyser Maughan och Clarke (2001), och det här är en upplevse som de anser att vården inte tillgodoser i tillräckligt stor utsträckning. Det här är inte enbart jobbigt för kvinnan utan det kan vara jobbigt även för familjen och/eller eventuell partner. Författarna Rasmusson och Thomé (2008) är helt inne på en liknande linje då de fasställer att förlusten av livmodern och att veta att man inte längre kan bli gravid faktiskt även kan påverka vår syn på oss själva och vår femininitet.

I Sverige talar vi mycket om cancerrehabilitering, men glömmer många gånger att sexualitet hör till våra grundläggande behov och därför måste lyftas fram. Många i vården som jag har mött har fördomar om ålder exempelvis ”men Anna är ju i 70-års ålder inte vill hon ha information om detta”, och det är så farligt när vi har fördomar för dels hur kan vi veta att Anna inte är sexuellt aktiv? För det andra så består sexualiteten av så många faktorer, det handlar inte bara om det penetrativa samlaget utan det handlar om intimitet och närhet vilket vi alla har behov av även när vi blir äldre. Andra fördomar jag har mött i vården är ”det är inte läge att diskutera sexualitet i det här stadiet av sjukdomen”, och mitt svar brukar bli ”är det verkligen du som ska avgöra när det är läge, det borde väl patienten få göra och hur ska hon

kunna göra det om du inte ens lyfter upp ämnet?” För det är också något som studier visar, att kvinnorna vill ha information. Burns et al. (2007) belyser att kvinnorna saknade information om hur sexualiteten skulle påverkas av både cancern och eventuella biverkningar. Rasmusson och Thomé (2008) fastställer att många kvinnor hade en önskan att få tala med vården om sexualitet och även få skriftlig information om hur cancern och behandlingarna skulle påverka sexualiteten. Vanliga frågeställningar hos kvinnorna kan vara; funderingar om när det är okej att återuppta sexlivet, om kondom behövs efter kirurgi, om man börjar blöda vid samlag är det farligt, hur man ska våga vara sexuellt aktiv i framtiden (till exempel hur ska man berätta för en ny partner att man har haft gynekologisk cancer).

Jag är inte den enda som anser att sexualitet får för litet utrymme i vården utan det anser också Rasmusson och Thomé (2008) då de belyser att sjuksköterskor har för lite kunskap om hur de ska tala om sexualitet samt eventuella sexuella konsekvenser med patienterna. Sjuksköterskorna tror ofta också att kvinnorna inte vill tala med dem om dessa problem och/eller att det skulle vara för privat att diskutera detta. Det framkommer också i samma studie att sjuksköterskor har en avsaknad av intresse för att söka information angående just sexualitet och samliv eftersom de anser att det här inte skulle höra till deras arbetsuppgifter. Patienterna däremot vill gärna diskutera sexualitet och samliv med sjuksköterskona eftersom de tror att de har kunskap om detta samt vilka eventuella problem som de kanske kan förvänta sig.

Burns et al. (2007) hävdar att det är vårdpersonalens ansvar att utbilda, främja sexuell hälsa, förebygga sexuella problem samt hjälpa patienterna med den sexuella problematiken som eventuellt uppstår.

Mitt råd till er är; Lyfter inte vården upp detta, kräv det! Det är så väsentligt för ert välmående och det är vården skyldighet att finnas till i dessa funderingar.

/Alexandra Andersson

alexandra@gyncancer.se

Referenser:

Bergmark, K. & Dunberger, G. (2013) Rehabilitering av fysiska symtom efter cancer i bäckenområdet. Hellbom, M. & Thomé, B. (red). I: Rehabilitering vid cancersjukdom: Att möta framtiden. (s. 99-120). Stockholm: Natur & Kultur.

Burns, M., Castello, J., Ryan-Wooley, B. & Davidson, S. (2007). Assesing the impact of late treatment effects in cervical cancer: an exploratory study of women´s sexuality. European Journal of Cancer Care, (16), 364-372.

Cancerfonden. (2009). Cancerfondsrapporten 2009.

Maughan, K. & Clarke, C. (2001). The effect of a clinical nurse specialist in gynaecological oncology on quality of life and sexuality. Journal of Clinical Nursing, (10),221-229.

 

Rasmusson, E-M., &Thomé, B.(2008). Women´s Wishes and Need for Knowledge Concerning Sexuality and Relationships in Connection with Gynecological Cancer Disease. Sex Disabilities, (26), 207-218.