Om cancer som ung och att inte kunna få barn – Sarahs berättelse

 

Jag heter Sarah Nyström och jag är en tjej på 25 år som älskar att hänga med mina nära och kära, träffa nya människor, träna, lyssna på musik, titta på film och massvis med annat roligt. Jag njuter av livet och gör det som faller mig in helt enkelt.
Den 15 maj 2014 tog det bara en sekund för mitt liv att vändas helt upp och ner: Det var dagen då jag fick reda på att jag hade cancer, livmoderhalscancer.

Jag hade precis fyllt 23 och det var dags för mitt första cellprov. Jag gick såklart iväg och tog det, det är ju superviktigt. Det gjorde inte ont och det tog inte alls lång tid. Men under de veckor jag gick och väntade på att få hem brevet med svaret så hade jag konstant ont i magen. Och det var ingen nervös-orolig-mage, utan något annat.
Jag hade under en längre tid haft ont och blödningar vid samlag. Jag kände mig också trött väldigt ofta. Och även om jag aldrig hade tänkt att det kunde vara cancer så kände jag att det var något som inte stämde. Frågan var bara vad? Jag bestämde mig för att kontakta kvinnokliniken. Det visade sig direkt att jag hade svåra cellförändringar. Det blev akuta undersökningar. Jag hann inte riktigt tänka på vad som hände för allting gick så fort.
Efter tio dagar ringde läkaren som ville att jag skulle komma in. Läkaren sa ”Ta gärna med dig någon” ,så mamma och pappa följde med.
På sjukhuset fick vi träffa en läkare och en sjuksköterska som berättade vad de hade sett och kommit fram till. Även fast jag förstod vad som väntade så hamnade jag i någon slags bubbla. Läkaren pratade men jag lyssnade inte riktigt på vad hon sa. Så plötsligt frågade jag rakt ut ” Men vadå, jag har inte cancer va?” ”Jo Sarah, du har cancer.”
Man tänker oftast att” det händer inte mig” Men sanningen är den att cancer kan drabba vem som helst.
Idag vet jag verkligen hur skört livet är. Jag vet hur det känns när livet förändras på bara en sekund. Jag vet hur det känns att tappa tilliten. Jag vet hur det känns att vara rädd, för både leva och att dö.
Några dagar innan jag blev sjuk så hade jag precis fått ett till jobb som jag var så glad över. Jag kände att ingen får förstöra det här nu. Nu är livet på topp! Jag tänkte ”Snälla cancer var snäll mot mig nu. Låt det räcka med en operation! Kom inte hit och förstör för mig och mina framtidsplaner nu” Men cancer är ingen sjukdom som är snäll.

Det räckte inte med en operation. Och efter en andra operation så visade det sig att cancern hade spridit sig till lymfkörtlarna i bäckenet.
Läkarna hade också hittat förändringar på levern. Jag tänkte” Nej nej nej, den får bara inte ha spridit sig till levern. Hur stor är chansen att jag överlever då?” Dumma tankar, men tankar man tänker. Jag var rädd, livrädd!
Det var första gången som jag blev riktigt ledsen. Det var då jag verkligen förstod att jag var sjuk. Att jag har cancer. De få dagarna jag väntade på svar om levern kändes som en evighet och jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv. Tur i all otur så visade ultraljud och röntgen att cancern inte hade spridit sig till levern. Det var en sådan oerhörd lättnad.

”Vi kommer att sno den här sommaren för dig Sarah”
Jag tänker bara: ”Kör på! Ta det ni behöver, gör vad ni vill. Så länge jag får bli cancerfri så spelar resten ingen roll. GO AHEAD! Nu jävlar ska cancer få på käften” Jag var så himla taggad.

Det var tur att jag inte riktigt visste vad som väntade. Vissa dagar kände jag mig mer död än levande. Två veckor in på den tuffa behandlingen så började biverkningarna sätta fart. Jag fick en konstant brännande smärta i blåsan, lite sämre aptit, känslig mage, trötthet, illamående och några otäcka feberattacker. Till slut fick jag höga doser med morfin och kortison som jag skulle ta dagligen för att minska en del av besvären.
Höga doser med kortison en längre tid gjorde att jag samlade på mig en massa vätska och blev svullen och gick upp i vikt. Jag fick även massvis med utslag och svullnaden blev värre innan det vände och blev bättre. Det var när jag fick utslagen som jag kände att det var droppen, jag vill inte se ut såhär. Jag känner knappt igen mig själv längre. Även fast att man såg att det var sjukdomsrelaterat så fanns det dagar då jag helst inte ville visa mig bland folk alls. I slutet av augusti 2014 så kunde man äntligen se att tumörerna var borta. Just då i det ögonblicket kände jag inte direkt för att fira. Jag kände ingen glädje, mest bara en tomhet. Det är en tuff väg tillbaka. Man måste acceptera och lära sig och leva med allt som blivit, hänt och varit.

Jag har alltid velat ha egna barn. Men eftersom cancern var så aggressiv så ville läkarna starta behandlingen så fort som möjligt så jag hann tyvärr aldrig att spara några ägg. Idag lever jag i nuet och tar en dag i taget. Jag har fått en andra chans och den tänker jag också ta vara på. Om cancern inte vågar sig tillbaka och jag har turen att bli friskförklarad om några år så kommer jag våga fira ordentligt. Och även fast att jag inte kommer att kunna få några biologiska barn så kommer jag kämpa för att på annat vis kunna bilda min egna lilla busiga familj i framtiden.
Det bästa av allt och som även ersätter en stor del av sorgen att inte kunna få några biologiska barn är att jag har blivit moster/gudmor till världens finaste gudson, Caspian! Han är världens finaste lillkille som jag älskar obeskrivligt mycket.
Min kära underbara fina älskade familj, vänner och släkt som har funnits där och stöttat och peppat mig hela tiden. Vad skulle jag göra utan er. Jag älskar er så mycket!
Jag vill verkligen tacka all personal på sjukhuset: Läkare, sjuksköterskor, kuratorn och alla andra som har tagit hand om mig. Jag har aldrig behövt känna mig ensam i det här. Ingen ska behöva känna sig ensam. Även om man kanske gör det ibland så ska man komma ihåg att man aldrig är det.
När man får cancer så tar livet helt plötsligt en ny vändning. Allt vad den hemska sjukdomen utsätter dig och dina nära och kära för är obeskrivligt. Det tar en sekund och du har en diagnos som förändrar allt. Man tvingas in i en kamp. Känslan av att aldrig veta om kampen kommer sluta i livet eller med döden är en känsla man inte kan förklara eller få någon annan att känna som inte själv drabbats. Men även om cancern har förstört väldigt mycket så måste jag säga att den har lärt mig en hel del om livet också. Den har gjort att jag har insett vad som faktiskt är viktigt i livet på riktigt och vad som faktiskt betyder något. Jag tror att många har en tendens att se det de inte har istället för att se det de har.
Allt vi har är nu. Jag försöker alltid att öppna upp ögonen och ta vara på det som jag faktiskt har, för jag vet inte om det finns kvar imorgon.

Jag vill passa på att säga något viktigt till er kvinnor: Snälla, gå på era cellprovtagningar. Du har inget att förlora. Däremot, om du inte går på undersökningen så kanske du tillslut förlorar dig själv. Så snälla, gör dig själv en tjänst och skippa den inte. Man förstår inte hur viktigt det är förrän det är försent.