Var och en bär oron på sitt sätt

 

 

Det händer mycket i en familj när en av familjemedlemmarna får cancer. Sjukdomen drabbar alla. Men varje familjemedlem reagerar på sitt sätt. Medan den ena vill berätta för vänner, släkt och arbetskamrater, väljer den andra att vara tyst. På en rinner tårarna, medan en annan döljer sina känslor för omvärlden. Några ser omedelbart det värsta scenariot framför sig, medan andra räknar ut sannolikheten för olika utfall och sätter sitt hopp till att många enligt statistiken, ändå överlever.

Ja, så olika reagerade vi i alla fall i vår familj när Lisa en kväll för drygt två år sedan ringde hem och berättade att hon hade fått diagnosen livmoderhalscancer.

Ett cancerbesked ställer livet på sin spets. Och är det något som blivit tydligt för mig så är det att vi bär vår rädsla på väldigt olika sätt.

Hur vi reagerar bottnar i vår personlighet, vad vi har med oss i bagaget, och hur svårigheter hanterats under ens uppväxt. Det går att förstå på ett intellektuellt plan, när man funderar i lugn och ro, och när det gäller någon annan. När det handlar om en själv däremot, då kan det vara både svårt och provocerande när inte de andra familjemedlemmarna reagerar på samma sätt som man själv. När de inte har samma behov, till exempel av att prata. Då ligger det nära till hands att känna sig missförstådd och ensam. Lätt att bli ledsen, irriterad och arg.

Risken finns att man sätter sig till doms över andras sätt att hantera känslorna. Som om det finns ett ”rätt sätt” att känna, tänka och agera på. Och det rätta sättet är förstås ens eget. Andras sätt att reagera kan, om det avviker från ens eget, känns både obegripligt och fel. Ungefär där kan en spricka börja öppna sig, en spricka som efterhand riskerar att bli djupare och allt svårare att överbrygga. När jag anat den där sprickan, det har hänt i de stunder jag känt mig rädd och ensam, då har jag gripit tag i övertygelsen att det enda viktiga är att vi alla älskar henne. Men att vi var och en uttrycker vår kärlek och tar hand om våra känslor på sitt eget sätt. Och att det bästa jag kan göra när den bottenlösa avgrunden öppnar sig under mina fötter, är att försöka ta ansvar för mina egna behov och handlingar – och att försöka acceptera andras. Även om jag inte alltid kan förstå dem. Lisa sa en gång när vi pratade om saken att det var skönt att vi var och en – i hennes ögon – betedde oss totalt förutsägbart. När världen rämnade var vi i familjen oss lika, var och en reagerade ungefär som hon väntat. Det gav henne lite trygghet mitt i kaoset.

*Lisa var 24 år när hon 2014 opererades för cancer i livmoderhalsen, och går sedan dess på regelbundna kontroller. Hon har läst och godkänt texten ovan före publicering.

Ulrica Ambjörn

Här hittar du mina tidigare inlägg:

Om bemötande i vården

Vi som stöttar behöver också stöd