Att få ett BRCA1-besked

BRCA1… Vad sa de? Sa de verkligen just att jag bär BRCA1? Snabb titt på deras ansikten innan blicken snabbt for på min mammas som var som ett utropstecken, ja… Jag Alexandra Andersson, tjejen som helst springer runt hemma i sin flanellpyjamas och tofflor, ser kriminalserier och bara är, bär BRCA1.

Men Alexandra det är inget att oroa sig för. Sa de verkligen det också? En till snabb blick på min mamma… Nu var det så snälla, mjuka ansiktet på väg att bryta ihop. Mamma det ordnar sig… inget svar.

Inget att oroa sig över… Vet de vad jag har sett? Jag har sett min mamma gå igenom cancerhelvetet inte bara en gång för att nu leva med det kroniskt. Jag har ett släktträd, av inte så många kvinnor kvar i släkten. Inget att oroa sig över? Nej, jag är (ursäkta språkbruket) jävligt rädd, jag är jävligt orolig. Rädd att inte bli tagen på allvar av vården, rädd att de förebyggande åtgärderna kommer komma för sent. Gynkontrollerna börjar när jag är 30? Skojar de? Men bröstkontroller från nu. Nej, de kan ju inte mena allvar, finns inte en chans på kartan jag väntar till 30. Nej, då kan det vara för sent. En snabb blick på mamma, mamma försöker torka bort tårarna med handryggen. Bestämmer mig att inte ta den debatten här och nu, att beskedet ska få ”smältas” först.

Väl hemma läser jag statistik som påstår att det är sällan unga drabbas av äggstockscancer. Sällan? Dagligen hör jag och läser om unga kvinnor som drabbas, så nej, nej ni kan glömma att jag väntar till jag är 30 med mina kontroller. När jag håller min guddotter, andas in henne och pussar på hennes hjässa är jag så glad att hon finns. Varje gång jag håller henne ger jag henne ett tyst löfte ”Jag ska finnas vid din sida hela din uppväxt, stötta dig och vara det bästa stöd jag kan för dina föräldrar, jag lovar.” Nu har jag också dragit in en till älskad i mitt liv. En älskad man, som har mitt hjärta i sitt förvar, som får det slå lite extra fort i hans närhet, en man jag har roligt med och känner mig hel med. En man jag vill leva nuet med. En man som jag drömmer om en framtid med.

Samma kväll jag fick veta att jag bär BRCA1 lovade jag mina föräldrar att de aldrig skulle behöva få beskedet att det hänt mig något. De ska aldrig behöva gå igenom detta igen. De ska aldrig behöva se dystra röntgenplåtar med mitt personnummer på, aldrig. Jag lovade att jag nu ska göra allt i min makt för att förebygga sjukdom och jag hoppas vården är inne på samma spår. Vården, missa mig inte, ta min oro på allvar, ge mig allt ni bara kan, hjälp mig att förebygga cancer, för jag har så många att leva för och med men även så mycket att leva för. (När den här texten skickas in är det bara några dagar kvar till min första mammografi och min första MR (av brösten) samt har jag blivit lovad att få diskutera gynkontrollerna. Vi kämpar på för mitt liv ska få fortsätta vara friskt.)

/Alexandra Andersson alexandra@gyncancer.se