Fyra små ärr – Helenas berättelse

 

December i Stockholm. Jag sitter inne hos läkaren på Sabbatsbergs sjukhus. Hon är liten och blond och jag ska få besked på några cellprover som tagits i samband med en skrapning några veckor tidigare. En rutinåtgärd. Läkaren säger något om cellförändringar. Jag tänker genast på cancer. Hur är det möjligt? Jag har alltid gått till cellprovtagningar när jag blivit kallad och jag har alltid fått höra att jag inte behöver oroa mig för cancer eftersom ingen i släkten har haft det. Nu känner jag mig lurad och marken känns ostadig under fötterna. Men läkaren säger att cellförändringar inte nödvändigtvis behöver betyda cancer och de finns inte i livmoderhalsen utan i livmodern. Därför har de inte kunnat upptäckas vid ett cellprov. Hon lägger till att det är ovanligt att kvinnor i min ålder får livmodercancer. Medelåldern för de som drabbas är 63. Jag är 36. Som om någon vänt på siffrorna.

Efteråt går jag över Barnhusbron med huvan uppdragen eftersom det blåser snålt och för att ingen förbipasserande ska se att jag har tårar i ögonen. När jag kommer hem ringer jag min mamma och gråter. Jag är i något slags chocktillstånd och ändå har historien bara precis börjat. Det görs fler operationer och tas fler prover. Resultaten analyseras och kontrolleras av olika specialister medan jag väntar och hoppas på det bästa men befarar det värsta. För varje besked lutar det mer och mer mot att det faktiskt är cancer.

Julen är som en dimma. Jag ligger i soffan hemma hos mina föräldrar insvept i filtar. Jag sover dåligt och tänker på barn och på döden. Det känns som om jag har en tickande bomb i magen. Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv och då är jag ändå rätt bra på att oroa mig.

I februari är jag på återbesök på Karolinska. Jag har släpat med mig både mamma och min vän R eftersom jag inte är säker på hur de kommer att reagera och jag behöver någon att stödja mig på utifall att. Läkaren säger att det med största sannolikhet har utvecklas till cancer i livmodern nu. Den måste alltså opereras bort. Jag ser att R:s ögon blir blanka och han ger mig en kram när vi lämnar besöksrummet. Mamma är stel och konstig. Vi åker 3:ans buss därifrån. Den är proppfull och vi sitter längst bak. R håller mig i handen och jag ser att tårar rinner längs kinderna på min mamma. Jag ger henne en pappersnäsduk som jag hittar i min väska.

En månad senare ligger jag på operationsbordet. Det finns ingen annan utväg. Ett par dagar innan dess blev jag undersökt med ultraljud av en stressad läkare samtidigt som hon pratade i mobiltelefonen med något av sina barn. Sedan talade hon om för mig att det fanns 50% chans att cancern spridit sig utanför livmodern. Jag blev vettskrämd och förbannad på samma gång. Förbannad eftersom hon pratade i telefonen och använde ordet ”chans” när hon borde ha sagt ”risk”. Vettskrämd för att detta kanske bara var början på någonting ännu värre. Som tur är blev jag bättre behandlad av sjuksköterskorna på avdelningen där jag befann mig några dygn efter operationen.

Efteråt är det för sent. För sent för att skaffa barn. Men det tänker jag inte på just då. Jag har ont och är matt och det känns som om jag är 93 år gammal. Samtidigt är jag lättad över att en tickande cancerbomb har avlägsnats från min kropp. Fast jag oroar mig över att det kan ha spridit sig utanför; att flera småbomber kanske tickar vidare någon annanstans i kroppen. Cellgifter kan bli nästa steg om jag har otur. Jag får vänta på beskedet i åtta veckor. Under tiden funderar jag på om jag kommer att ha kvar mitt eget hår eller bära en peruk när min bror gifter sig till sommaren. När resultatet kommer är det positivt. Jag får behålla mitt hår men inte bara cancern är borta utan också livmodern och mina möjligheter att någonsin bli gravid.

Nu har det snart gått ett år. Jag har fyra små ärr på magen och ser gravida kvinnor vart jag än vänder mig. Men än så länge har cancern inte kommit tillbaka. Hur hade mina livsval sett ut om jag vetat att detta skulle hända? Visserligen är ett liv utan egna, biologiska barn också ett liv och det är inte säkert att jag hade valt att skaffa barn ens om jag hade kunnat. Om detta inte hade hänt. Men ändå – vissa dagar sörjer jag att jag aldrig kommer att bli varken mormor eller farmor. Fast å andra sidan kunde allt ha slutat mycket värre. Faktum är att det kommer att sluta mycket värre någon dag. För de flesta av oss. Detta var bara en försmak, en inblick i hur utelämnade och sköra vi verkligen är när det gäller.