Screening äggstockscancer- blir det verklighet snart?

Intervju med Karin Sundfeldt, professor vid Kvinnokliniken Sahlgrenska Sjukhuset

Karin är professor och överläkare vid kvinnokliniken, Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg. Karin jobbar 40% kliniskt med gynekologisk kirurgi och 60% forskning. Hon jobbar med minimalinvasiva tekniker för kirurgi tex laparoskopi och hennes forskning handlar mest om tidig diagnostik för ovarialcancer och grundläggande tumörbiologiska frågeställningar avseende tumörinvasion. Karin har varit finansierad av Cancerfonden i över 10 år både med projektanslag och bidrag till lön som kan ges till kliniskt aktiva läkare så att man kan få tid för forskning.

Kommer vi kunna screena för ovarialcancer eller ska vi kanske börja förebygga?

I England pågår just nu en stor studie sedan flera år för att se om screening skulle kunna minska risken att dö i äggstockscancer. Studien beräknas klar om fyra år. Tanken är då att man ska kunna ta ett enkelt blodprov en ggr/år för att hitta kvinnor med äggstockscancer tidigt.

Vad tror du om den studien? Får vi screening snart?

Det som hon (Usha Menon) och hennes grupp gör riktigt bra är att dom har samlat in oerhört stora patientgrupper (ca 100.000 aktivt övervakade patienter och 100.000 kontroller) och har en logistik för att kunna genomföra fortsatt stora studier. Dom har visat att det kan löna sig att följa en biomarkörs värde över tid och se på skillnaden mellan första provet och de nästkommande proven istället för att ha ett cut-off värde. Ta tex CA125 som är normalt under 35 ug/ml och onormalt över 35 ug/ml. Så istället är det den eventuella ökningen mellan 2 prover som är viktigt tex om CA125 är 8 och nästa år 32 så är det potentiellt mer riskfyllt än om provet ligger på 40 varje år. Deras preliminära resultat är lovande men de är det mångas som är. Det kommer komma mycket resultat rörande screening och diagnostik de kommande 5 åren och det ska bli mycket spännande att se om det blir något som håller så att det kommer alla kvinnor till godo.

Usha Menon säger i sitt engelska forskningsprojekt att hon tror att man skulle kunna screena genom ett enkelt blodprov. Räcker det då verkligen med att leta efter C125?

Deras hypotes går ut på att det ska räcka att bara leta efter CA125 och så fort det signalerar förändring ska kvinnan utredas vidare med vaginalt ultraljud. Frågan är om det räcker med att ta prov 1 gång per år. Vissa studier talar för att provet, om algoritmen funkar, bör tas så ofta som var 3:e månad från 50 år och uppåt och kanske ändå inte kan fånga alla cancrar. Det vill säga invagga i falsk säkerhet.

Vi har tidigare skrivit om din forskning för att hitta äggstockscancer. Har du publicerat något nyligen?

Vi har precis publicerat i eLife riktigt bra resultat som rör fynd av tumör DNA i cyst vätskan från äggstockscancer patienter. Vi upptäckte att man kan finna tumör DNA från den solida tumören i ovarialcancerns cystvätska som till 100% överensstämmer med tumören. Vi letar nu vidare efter tumör DNA i blodprover, i cervix cytologi prover och i endometrieprover (hos kvinnor med äggstockscancer alltså). Det är ju ett mkt mindre invasivt ingrepp än att sticka i själva cystan. Det verkar väldigt lovande.

Vidare har VINNOVA gett oss uppstartspengar till ett projekt som leds av prof Ulf Gyllensten i Uppsala tillsammans med företaget, OLINK, Uppsala för att utvärdera deras plattform för cancermarkörer hos patienter med gynekologisk cancer (livmoderhals, livmoder och äggstockscancer). Preliminära data som låg till grund för utnämningen är också mycket spännande.

Pågår andra kliniska studier i Sverige med syftet att skydda mot insjuknande i äggstockscancer?

Det mest kliniska jag gör nu är inom ramen för den nya nationella grupperingen som vi startade för ca 2 år sen, SNAKS (se SFOG hemsida, Svensk Förening för Obstetrik och Gynekologi). Målet med SNAKS är att kunna utföra stora nationella studier med kliniska frågeställningar så snabbt som möjligt genom att alla kvinnokliniker i Sverige kan vara deltagande. Från gyn-sidan håller vi på att lansera en studie som vi kallar för HOPPSA. Det är en randomiserad studie via vårt operationsregister GYNOP, för att utröna om vi ska utföra s.k. opportunistisk salpingektomi vid benign hysterektomi i syfte att profylaktiskt skydda mot äggstocks/äggledarcancer senare i livet. När livmodern tas bort på grund av tex muskelknutor och/eller rikliga blödningar så bevaras äggstockar och äggledare. Det är nu bevisat att den mest aggressiva typen av äggstockscancer till stor del startar i äggledaren och att det även finns förstadier till cancern i äggledaren även om äggstocken är helt frisk. Det är logiskt att tänka att man kan ”förebygga” senare insjuknande i äggstocks/äggledar cancer genom att ta bort äggledarna vid en vanlig livmoder operation. Detta är ett teoretiskt antagande och har inte studerats på riktigt varför vi måste titta på risker, möjligheter och vinster med ett sånt utökat ingrepp innan vi bestämmer oss för att göra det till standard vid livmoder operationer. Vi har precis fått etiskt tillstånd och planerar uppstart början på mars. Med förväntad inkluderings takt kan vi om drygt 2 år veta om vi gör någon skada genom att addera borttagande av äggledarna till livmoderoperationen, om drygt 5 år om det ger någon påverkan på äggstockens funktion (äggledaren har ingen egen hormonproduktion) och om tidigast 20 år kunna veta om vi verkligen minskar insjuknande i äggstockscancer. De teoretiska bevisen är dock så övertygande att bara vi vet att vi inte skadar den enskilda kvinnan med det utvidgade ingreppet i förhållande till biverkningar och förtidig menopaus så bör det rekommenderas.

Barbro Sjölander

barbro.sjolander@gyncancer.se

 

2 kommentarer

    1. Barbro Sjölander

      Hej
      Tack för att ni hjälper oss att sprida våra artiklar om äggstockscancer. Vem är det som står bakom er blogg?

      Hälsningar
      Barbro

      Reply