Alexandra återrapporterar från ESMO

I denna artikel får ni läsa om vad jag hörde på ESMO, en stor årlig cancerkonferens i Madrid. Det var cirka 24 000 deltagare och målet var att vi alla skulle lämna konferensen mycket klokare – och det gjorde vi! Min uppfattning är att man idag inser hur viktigt det är att fler studier genomförs på gynekologisk cancer, och att fler studier behövs. Äggstockscancer var tydligt överrepresenterat på ESMO jämfört med de andra gynekologiska cancerdiagnoserna. Ytterst lite presenterades tyvärr om vulvacancer.

Jag kommer i denna artikel att nämna några olika behandlingar som diskuterats men om ni vill veta mer ingående om dem rekommenderar jag er att fråga er behandlande läkare.

Parphämmare på gång

Min styrelsekollega Roshan Tofighi skriver om parphämmare i en av de andra artiklarna så jag ska inte bli så långrandig om parphämmare. Angående Niraparib visade sig PFS (tiden till sjukdomen progredierar) vara längre hos dem som fick Niraparib än de som fick Placebo och både kvinnor som är BRCA-bärare och som inte är det verkar ha nytta av läkemedlet. Biverkningarna av Niraparib var likartade med de som fick Placebo. Till en början av behandlingen var illamående mer uttalat hos kvinnor som fick Niraparib än de som fick placebo medan det längre fram i behandlingen jämnade ut sig mellan de båda grupperna. Det man också kunde se med Niraparib är att det är ett säkert och effektivt läkemedel även för äldre patienter. En trend var att de som fick Niraparib upplevde mindre smärta.

Tamoxifen även för äggstockscancerbehandling

En studie visade att antiöstrogenet Tamoxifen, som vanligtvis används som underhållsbehandling hos bröstcancerpatienter efter avslutad cytostatiskabehandling, även hos patienter med äggstockscancer kan användas för att öka tiden för PFS (progress free survival).

Kan vårt BMI påverka behandlingsresultatet?

Kan vårt BMI påverka resultatet av behandlingen vid cytostatika är det nog många som funderat kring. En poster som presenterades på ESMO som undersökt 785 patienter som fått cytostatika och bevacizumab visar att vid primär äggstockscancer finns det inga signifikanta skillnader i PFS mellan patienter som har ett BMI på 20 eller mindre än de som har ett BMI på 30 eller högre. Det man dock kunde se i studien var att patienter som hade ett BMI under 20 upplevde värre biverkningar.

Återfallskirurgi vid äggstockscancer

När det kommer till operation vid återfall i äggstockscancer kunde Ignace Vergote, erfaren gynonkolog i Belgien, visa vinster med operation om man kunde ta bort i princip all synlig cancer. PFS var vid operation vid återfall 19,6 månader medan utan operation var PFS 14 månader. Men kunde man inte operera bot all synlig cancer vid operationen var PFS likartad som vid enbart cytostatika. Vergote avslutade sitt föredrag med”I think that secondary interval debulking surgery should be evaluated in platin sensitive recurrent ovarian cancer”. Liknande resultat presenterades på ASCO- konferensen i juni, på denna länk kan ni läsa en artikel av Kjell Bergfeldt (överläkare på onkologiska kliniken på Karolinska sjukhuset) som i sin artikel också belyser omoperation av äggstockscancer vid återfall. http://gyncancer.se/2017/08/intressanta-resultat-fran-asco-konferensen/

HIPEC vid äggstockscancer

HIPEC (att man opererar och sedan använder varm cytostatika direkt i buken) diskuterades också på ESMO. Man sade att om patienterna är platiniumresistenta syns inga fördelar med att använda HIPEC. Annars rekommenderas det att ta biverkningarna i beaktning när detta diskuteras för en eventuell patient. Vidare påpekades att man måste forska mer om HIPEC för att utröna om de eventuella vinsterna i förhållande till biverkningarna gör detta till en metod man bör använda sig mer utav i framtiden.

Olika behandlingar vid äggstockscancer

Det var även flera behandlingar vid äggstockscancer som diskuterades på ESMO. Exempelvis sades det att Selinexor i kombination med Paclitaxel och Carboplatin tolererades bra vid äggstockscancer. Vid platinumresistens diskuterade Pazopanib tillsammans med Cyclophosphamid. Apatinib diskuterades som en behandling som kan användas om två eller fler linjer cytostatika misslyckats och den studien belyste att det då kunde finnas vinster både för dem med äggstockscancer men också de med avancerad livmoderhalscancer. Till sist men inte minst diskuterades Navitoclax som ett alternativ vid platinumresistent äggstockscancer.

Många föredrag handlade också om immunterapi och det som sades på en av dem, som jag bär med mig, var att ”PARP inhibitors plus immunotherapy may be the future in ovarian cancer”, dvs ”Parp-hämmare och immunterapi verkar vara framtiden inom äggstockscancer-behandling”.

Livmoderhalscancer

I en studie om livmoderhalscancer blev vi upplysta om att man anser att livmoderhalscancer är underrepresenterat när det kommer till klinisk forskning inom gynekologisk cancer.

När det kommer till livmoderhalscancer kunde man se att Nimotuzumab var en säker och effektiv behandling vid livmoderhalscancer tillsammans med cisplatin och strålning. En annan studie belyste att Capecitabine kunde vara en bra och säker behandling vid cervical carcinom, avancerad eller återfall i sjukdomen.

Apatinib diskuterades också som en möjlig behandling om två eller fler linjer cytostatika misslyckats.

Livmodercancer

Kjell Bergfeldt skrev i sin artikel om ASCO- konferensen om eventuella vinster med cytostatika vid livmodercancer, och detta diskuterades också på ESMO. Här kan ni läsa mer om vad han skrev. http://gyncancer.se/2017/08/intressanta-resultat-fran-asco-konferensen/

Det som förutom ovan nämnda diskuterades när det kom till livmodercancer var att POLE-mutationer och MSI var relaterat till bättre prognos för patienter med livmodercancer som hade risk för återfall.

Selinexor undersöktes förutom till avancerad äggstockscancer också hos patienter med livmodercancer eller carcinosarcom och man kom fram till att även de tolererar selinexor i kombination med carboplatin och paclitaxel bra.

 

Av: Alexandra Andersson

alexandra@gyncancer.se