Att förlora ett barn kan öka risken för livmoderhalscancer

 

Docent Fang Fang, Karolinska Institutet

Riskfaktorer för cancersjukdomar inkluderar rökning, alkohol, matvanor, brist på fysisk aktivitet, miljögifter, infektioner, UV- och joniserande strålning. Genetiska faktorer och slumpen kan också vara orsak till cancer. Men kan allvarlig psykologisk stress också kunna orsaka cancer? Senaste forskningen visar att allvarliga livshändelser, som förlusten av ett barn, ökar risken för livmoderhalscancer.

Som anhörig till en gyncancerpatient som gick bort förra året har jag ända sedan diagnosen funderat på orsakerna till hennes sjukdom. Hon gick bort i äggstockscancer där orsakerna inte är kända och därför är mina frågor många.

Var det ren otur eller var det virus? Var det kanske maten hon åt, eller ett stillasittande jobb? Alla bekämpningsmedel som hon kan ha exponerats för när hon som liten flicka lekte på landet på somrarna? Eller att hon förlorade ett nyfött barn kort tid efter att ha förlorat sin man?

När jag läste om Fang Fangs forskning blev jag övertygad om att livstrauman kan orsaka cancer. Hennes forskargrupp har i flera studier kunnat visa att allvarliga livshändelser såsom att förlora ett barn, en förälder, ett syskon eller sin partner tidigare i livet, ökar risken för livmoderhalscancer.

Sorg och depression kan leda till att man lever mindre hälsosamt och att man inte tar har hand om sig själv. Även psykologisk stress har negativ påverkan på immunsystemet. Försvarssystemet blir sämre på att till exempel bekämpa virus som HPV. Psykologisk stress kan också leda till riskbeteenden.

Fang Fang har även visat att risken för sexuellt överförbara sjukdomar ökar efter en allvarlig livshändelse hos unga och medelålders kvinnor. Risken för sexuellt överförbara infektioner är som mest kort efter traumat.

– Vi har sett att kvinnor som förlorat ett barn, har en ökad risk att bli infekterade av HPV-virus, har återkommande infektioner, och dessutom har högre nivåer av virus i kroppen och har oftare den typ av virus som är kopplade till hög cancerrisk, säger Fang Fang.

Så riskökningen för livmoderhalscancer i relation till förlust av en närstående kan förklaras av både biologiska- och beteendeförändringar.

Allvarlig stress har i andra studier kopplats till sämre prognos för många olika cancerformer, såsom prostatacancer, bröstcancer och äggstockscancer. I studierna har man kunnat visa neurohormonella förändringar som förklaring till försämrad prognos. Fang Fang och hennes kollegor har i sina studier också kunnat visa neurohormonella förändringar i prostatacancertumörer med just sämre prognos.

Fang Fang är inte bara intresserad av huruvida allvarlig stress kan orsaka cancer och modulera cancerprogression – utan även ifall en cancerdiagnos kan leda till andra negativa hälsokonsekvenser och om diagnosen kan påverka prognosen för de som drabbas.

Cancerpatienter drabbas i högre utsträckning av andra sjukdomar, som hjärtkärlsjukdom och psykisk ohälsa. Den generella uppfattningen inom vården har varit att denna typ av besvär orsakats av biverkningar av sjukdomen eller cancerbehandlingen.

– Vi var några av de första som kunde visa att dessa ”biverkningar” i högre grad beror på psykologiska påfrestningar som en cancerdiagnos innebär för patienten, berättar Fang Fang.

Frågan är hur vården ska behandla dessa besvär i framtiden. Ska en cancerpatient vårdas på en psykiatrisk avdelning, eller ska onkologin ha hela ansvaret?

­– Onkologer och psykologer bör jobba ihop. Professionen bör inse att många cancerpatienter drabbas av svåra psykologiska besvär, kanske redan så tidigt som vid diagnos, och att allvarliga besvär kan leda till allvarliga konsekvenser för patienten. Vården bör också erbjuda högriskpatienter psykologisk hjälp vid ett så tidigt skede som möjligt.

Den svåraste perioden är från att man misstänker cancer till att patienten blir diagnostiserad, och väntetiderna ser olika ut för olika diagnoser, och olika individer klarar av ovissheten olika bra.

– Under väntetiden kan man bearbeta, och i viss mån förbereda sig på kommande besked. Men ofta är det en mycket påfrestande tid. Hon fortsätter:

– I en mindre studie har vi observerat att personer som tidigare haft psykiatriska diagnoser mår särskilt dåligt av att vänta länge på diagnos och behandling.

En annan upptäckt som Fang Fangs forskargrupp gjort är att cancerpatienter oftare råkar ut för olycksrelaterade skador. De är distraherade av negativa tankar och oro. Men i värsta fall kan det också handla om självskadebeteende.

Vad studerar ni härnäst?

– Vi vill främst förstå varför människor reagerar olika på en cancerdiagnos, och ifall det kan bero på tidigare traumatiska upplevelser. Beror det på att vi har olika stresstålighet och att vårt mentala hälsotillstånd skiljer sig åt? Eller beror det på vårt sociala nätverk och hur vi klarar av att hantera olika situationer? Finns det ärftliga faktorer som påverkar vår reaktion vid en cancerdiagnos? Vi vill också förstå om en stark stressreaktion som föranleds av en cancerdiagnos kan innebära att man svarar sämre på cancerbehandlingen, att man får mer biverkningar och därmed en sämre prognos.

Jag kanske aldrig kommer kunna få svar på vad som orsakade min egen anhörigs cancer. Just därför undrar jag om den bästa cancerpreventionen kan vara samhälleliga insatser som ska förebygga och mildra människors stress och oro? Och eftersom allvarlig stress även är kopplad till en rad andra vanliga folksjukdomar såsom psykisk ohälsa och hjärt- och kärlsjukdomar, så borde samhället i folkhälsofrämjande preventivt syfte försöka minska människors stress och ångest.

 

Av: Roshan Tofighi

roshan@gyncancer.se