Näverket rapporterar från patientföreningskonferensen ENGAGe

En helg i november tillbringade vi i Wien på en patientföreningskonferens (ENGAGe) i anslutning till ESGO som är den stora konferens som hålls vartannat år för alla läkare i Europa som jobbar med gynekologisk cancer. ESGO tar också fram riktlinjer för bästa vård.

Vi är glada att ha fått ett stipendium som täckte våra kostnader och över möjligheten att få träffa andra patientföreningar och höra från ledande kirurger och onkologer vad som är nytt. Angående nyheter måste vi nog göra er lite besvikna. Det kom inte så mycket nytt på den konferens vi deltog i jämfört med vad vi rapporterat från tidigare konferenser i år.

Vi från patientföreningarna placerades vid ”stationer” och läkare som pratade om livmodercancer, cervixcancer, äggstockscancer och vulva/vaginalcancer cirkulerade bland borden.

Det vi uppsnappade om livmodercancer (Carien Creutzberg Nederländerna) var:

Idag opereras fler med robot och man diskuterar om man ska ta ut lymfkörtlar eller ej. För högriskpatienter, som är 15-20 % av fallen, kommer de att starta en studie där man tittar på hur olika uttag av lymfkörtlar ska göras.

Vulvacancer (Sven Mahner Tyskland)

De flesta blir räddade av enbart kirurgi. Plastikkirurgi borde alltid göras. Strålning behövs ibland. Många läkare i Europa tar bort för mycket och gör inte plastikkirurgi om det behövs. Enligt honom så är det en lång resa att komma till minimal kirurgi. Som en parentes kan vi nämna att vi som förening sett behovet av specialisering av denna typ av behandling och vi är glada att det nu bara görs på ett fåtal ställen i Sverige.

Strålning (Alina Sturdza, Medical University of Vienna, Austria)

Man försöker hela tiden hitta nya sätt att stråla så att man minimerar området som utsätts. Ändå är det 1/3 till ½ av alla patienter som får biverkningar från tarmar, urinvägar och problem i slidan.

 Äggstockscancer (Jonathan Lederman UK)

Ingen bra screening finns än för äggstockscancer. Eftersom äggstockscancer ofta börjar i äggledarna räcker det inte med CA125 eller ultraljudsundersökning. Man behöver hitta fler markörer i blodet.

HPV prevention Vi ligger ganska bra till i Sverige. Hög vaccinationstäckning för flickor, förhoppningsvis snart pojkvaccin och högt deltagande i cellprovtagningen. Turkiet funderar på att när kvinnor 30 år i deras cellprovtagningsprogram testas negativt för HPV så ska de erbjudas HPV vaccinering.

Nya behandlingar för äggstockscancer (Mansoor Mirza Danmark)

Mansoor beskrev de onkologiska behandlingar som ges idag.

Han pratade en del om Bevacizumab (Avastin) för de som är platinaresistenta. Patienter återhämtade sig snabbare om de fick Bevacizumab ihop med kemterapin. Finns inga biomarkörer som hjälper dem att välja rätt patienter till denna behandling. Man kan bara få den en gång. Mansoor tyckte att alla äggstockscancerpatienter borde få Bevacizumab någon gång under sin behandling.

Han berättade också att parphämmarna bara är godkända för behandling vid återfall. Flera studier tittar nu på denna behandling redan vid första linjens behandling.

Elisabeth Åvall Lundqvist höll det mest intressanta föredraget. Hon pratade om seneffekter efter cellgiftsbehandling, något många av våra medlemmar lider av och något som ofta diskuteras i vår slutna FB grupp.

2,5 miljoner lever idag i Europa efter att ha genomgått en gynekologisk cancer

När man behandlar med cellgifter finns det idag inga bra markörer för att se vilken person som kan få effekt av ett cellgift. Det ideala cellgiftet är det som ger effekt på patienten men inga biverkningar. Tyvärr kan man då inte veta detta i förväg. Vilka biverkningar som man kan få beror på sorten av cellgift, typen av cancer, tidigare behandlingar och patienten själv (rökare, vikt, ålder etc.)

Biverkningarna på kort sikt kan vara smärta, trötthet, kognitiva problem håravfall, neuropati (stickningar i fötter t.ex.), hörselproblem etc. På lång sikt kan behandlingarna ge hjärtproblem och andra cellförändringar (second malignancy).

Det finns tyvärr inga studier på hur biverkningar ser ut på lång sikt. De ör också svåra att göra eftersom det finns så många olika kombinationer. En uppskattning säger att åtminstone 50% av canceröverlevarna har någon typ av senbiverkning.

Det är viktigt att utbilda både professionen och patienterna om vilka seneffekter som kan uppstå och hur man kan hantera dem. En del seneffekter kan kvarstå mer än 20 år efter själva behandlingen.

Det måste finnas rehabiliteringsteam som kan ha en helhetssyn på patienten och ge det stöd som behövs vare sig det är fysiskt, psykologiskt, socialt eller existentiellt. Cancerrehabilitering börjar vid diagnos.

Det behöver tas fram markörer som förutser vilka patienter som har mest nytta av behandlingen och minst risk för bieffekter. Vi behöver öka kunskapen om mekanismen bakom seneffekter och använda den kunskapen vid behandling.

 

Vi hade några ”spejare” på ESGO som berättade för oss vad de sett för nytt.

Henrik Falconer Patientflödeschef Gynekologisk Cancer på Karolinska Universitetssjukhuset

Henrik upplevde att det enda riktigt nya var presentationen av en holländsk studie där man lottat kvinnor med ovarialcancer till antingen enbart kirurgi eller till kirurgi med HIPEC (HIPEC=Kirurgi i kombination med varmt cellgift i bukhålan). Studien visade på nästa 12 mån förlängd överlevnad efter HIPEC. Det är ännu för tidigt att bedöma vad resultaten betyder men inte helt ointressant. Studien är ännu inte publicerad.

Susanne Malander, Onkolog Linköpings universitetssjukhus:

Det jag hittade som var nytt var:

Resultaten från LION studien:  där man undersökt om det lönar sig att göra lymfkörtelutrymning på patienter med avancerad (st IIB-IV) ovarialcancer, (patienterna lottades till körtelutrymning eller ej) och det gör det inte. Det innebär alltså ingen ökad överlevnad för denna grupp trots att man hittat små för ögat icke synliga metastaser. Stora synliga metastaser skall så klart avlägsnas. Detta är viktigt så inte denna patientgrupp utsätts för onödiga ingrepp med efterföljande biverkningar utan att tjäna på det.

 

Preliminära resultaten från DESKTOP III studien:

Patienter med första platinumkänsligt återfall av äggstockscancer lottades mellan kirurgi följt av cytostatika eller enbart cytostatika. Förutsättning för att ingå i studien var att patienten var makroskopiskt (för ögonen) radikalt opererad (all tumör borta) primärt, hade bra performance status samt inte mer än 500ml ascites (bukvätska).

De preliminära resultaten visar att den progressionfria överlevnaden ökade med 5,6 månader och hos de patienter som kunder opereras radikalt en andra gång med 7,2 månader.

Det är alltså viktigt att rätt utvalda patienter, dvs som uppfyller förutsättningarna, till att opereras av rätt utvalda centra dvs centraliserat om man talar om Sverige.

En stor indisk studie bekräftade det vi gör dvs att ge konkomittant (samtidig) cytostatika vid strålbehandling även vid avancerad (IIIB) livmoderhalscancer.

I de ny europiska riktlinjerna vill man komplettera den kliniska stadieindelningen av livmoderhalscancer med TNM klassifikation vilket inte minst Sverige välkomnar. Man har ju tidigare valt att stadieindela enbart kliniskt för att våra utvecklingsländer skall kunna vara med ” i matchen” Vi behöver dock den TNM klassificeringen för att kunna utvärdera studier och göra jämförelser där hänsyn även tas till röntgenfynd.

Sist men inte minst det fina resultatet från de tre större PARP-hämmarstudierna som visar god övertygande ökning av progressionsfri överlevnad hos patienter med platinumkänslig höggradig serös äggstockscancer oavsett om BRCA mutation föreligger eller ej. De patienter som har BRCA- mutation svarar dock bäst.

De tre olika PARP-hämmarna skiljer sig något åt vad gäller biverkningar, så det kommer vara något som man kommer att behöva väga in vid preparatval, när de så småningom blir tillgängliga på marknaden.

 

Av: Sissi Hamnström Cole och Barbro Sjölander, Nätverket mot gynekologisk cancer

2017-12-08