”Jag är gärna obekväm om det gör att jag kan rädda andra”

Michaella struntade i sina kallelser till cellprovtagning. Det ångrar hon idag. Som 36-åring fick hon beskedet att hon drabbats av livmoderhalscancer. Nu berättar hon om  sin kamp mot sjukdomen i syfte att hjälpa andra.

Det började med att Michaella märkte av konstiga och oregelbundna blödningar i underlivet. Efter att ha gått med dem ett tag tog hon kontakt med sitt sjukhus där hon råddes boka tid för cellprovtagning – något som hon struntat i att gå på när hon blivit kallad de senaste fem-sex åren.

– Varför jag struntade i att gå på cellprovtagningarna? Jag vet inte, jag vet fortfarande inte idag. Jag var nog rädd, tyckte det kändes privat och obekvämt att visa mig. Det var dumt, men jag tror tyvärr att många kvinnor som resonerar så, berättar Michaella.

Den här gången gick Michaella på provtagningen och efter två veckor fick hon svar. Michaella hade grava cellförändringar och läkarna ville ta en bit från livmodertappen för analys. Nu började hon bli nervös. Mest för att hon skulle sövas i en gynstol, tanken på att hon kunde ha cancer hade ännu inte slagit henne.

En dag när Michaella var på Folkhögskolan där hon pluggade, hade hon åtta missade samtal på telefonen. Hon ringde upp och fick en tid bokad hos överläkaren två dagar senare. Det var två riktigt jobbiga dagar av väntan. När hon mötte läkaren berättade han att Michaella hade livmoderhalscancer.

– Min första reaktion var ”jag är ju jättefrisk, inte alls sjuk! Det är inte så här det ska kännas om jag är sjuk.” Jag gick in i ett chocktillstånd.

Linköpings sjukhus skulle utreda Michaellas sjukdom för att komma fram till rätt behandlingsmetod. Analysen visade attMichaella inte kunde opereras, hennes tumör var för stor. Under de kommande fem veckorna fick hon tre olika behandlingar; cellgifter, extern och invärtes strålning. Hon pendlade mellan hemmet i Västervik och sjukhuset i Linköping där hon bodde med andra cancersjuka patienter.

Det var tufft att vara borta från familjen. Samtidigt orkade jag inte tänka så mycket, jag var så fruktansvärt trött. Men det var skönt att träffa andra patienter i samma situation, även om de flesta var i 60-årsåldern och mycket äldre än jag själv.

Men diagnoserna börjar krypa nedåt i åldrarna. Min läkare berättade att hans yngsta patient bara varit 17 år. Då tänkte jag; jag har ju tre barn, jag har rest och ändå sett en del av världen. Men någon som är 17 år, vad gör man?

Väl tillbaka hemma i Västervik dröjde det inte mer än några veckor förrän Michaella fick en blodpropp, en svit från behandlingen. Nu blev hon sjukskriven i fem månader. Tiden hemma beskrivs som ganska ensam.

– Mina vänner hörde inte längre av sig. Jag antar att de tänkte att de inte ville störa, att jag skulle spara den lilla energin jag hade till mig själv och min familj. Men jag behövde även stöd utifrån och hade ett behov av att umgås. Det var tufft.

Hon började plugga på Folkhögskolan igen för att komma ut och träffa människor. Lärarna ställde upp för att underlätta hennes tillvaro. Det gick ett tag men till sist gav Michaella upp.

–  Strålbehandlingen ledde bland annat till att jag kom in i klimakteriet med kraftiga svettningar. Jag hade inkontinens. Jag hade fått strålskador på tarmarna vilket gav mig kronisk diarré. Ett tag gick jag runt med blöjor hemma – vilken 36-åring har det? Förutom det fysiska upplevde jag även koncentrationssvårigheter, vilket gjorde det svårt att plugga.

Michaella struntade i sina kallelser till cellprovtagning – det ångrar hon idag.

Även sexlivet blev problematiskt men genom ”kreativitet och hjälpmedel” har det löst sig bra.

Idag går Michaella på cellprovkontroller var tredje månad. I somras hittade läkarna något konstigt i hennes prover. Väntan på beskedet var jobbig eftersom hon visste vad svaret kunde bli. Det visade sig vara ett sår på livmodertappen som var ofarligt, men trots det positiva beskedet gick Michaella in i en djup depression under sommaren. Nu börjar hon må bättre psykiskt:

– Jag ser ljust på framtiden. Visst finns det en liten risk att jag blir sjuk igen men överlag mår jag bra. Jag har fått det stöd jag har behövt. Jag har också kunna prata om det som har hänt, vilket har underlättat.

Det är så viktigt att vi pratar om det här. Någon måste ta steget. Jag var 36 år och gick med blöja – hur kul är det? Jag är gärna obekväm om det får andra kvinnor att faktiskt gå på sina cellprovtagningar. Den här cancerformen är en av dem som ju går att förebygga.

Michaellas råd till andra :

Gå på era gynekologiska kontroller. Den här cancerformen går att förebygga. Om det känns olustigt, berätta det för läkaren – om du ber om hjälp så får du det. Men du måste ta ansvar för att be om hjälpen själv.

Berätta om eventuella symtom för din läkare. Jag tror att kvinnor ofta ger diffusa beskrivningar av sina symtom för att det är obekvämt att prata om det. Här måste även vården vara lyhörd.

Prata om gynekologiska former av cancer och hur de kan förebyggas. Jag delar med mig av mina erfarenheter där jag kan. Som förälder, prata med era barn – ha en diskussion hemma om skydd och kontroller.

Av: Erika Reje

Välj plattform att dela på:

 

Bli medlem

#LevaLiteTillJAG VILLSe våra kampanjer
Läs mer härStöd oss direkt!Bg 803-2229
Swish: 1230297762
Bli medlem idagEtt enkelt sätt att stötta vårt
arbete
Bli medlem här
Stöd oss direkt!Bg 803-2229

Swish: 1230297762
Klicka här för att läsa om fler sättMinnesbevisWebbutik
Läs mer härStöd oss
direkt!
Bg 803-2229
Swish: 1230297762
Bli medlem
idag
Ett enkelt sätt att
stötta vårt
arbete
Bli medlem här