Eva Rosén är kontaktsjuksköterska på avdelningen för gynekologisk tumörkirurgi på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg. Hon och hennes kollega är ett strålande exempel på när alla pusselbitar fallit på plats och när läkare och sjuksköterskor kan ge patienten den tid och omvårdnad som hon behöver när livet känns tungt och frågorna många. Jag fick låna en stund av Evas tid för att få reda på hur hennes dag ser ut, vad som är roligast och vilka utmaningar som finns.

Avdelningen har 17 platser. Hit kommer patienter med gynekologisk cancer, eller om det finns misstanke om det, för att opereras. Redan för flera år sedan tyckte man att systemet med kontaktsjuksköteskor borde införas. Man sökte pengar, gjorde en förstudie, utbildade personal och tillsatte en arbetsgrupp för att ta fram hur verksamheten skulle organiseras. Sedan januari 2014 är verksamheten igång med personal, eget kontor och telefon.

–        Min viktigaste uppgift är att vara där för patienten, att ge det stöd och kontinuitet som behövs för att hon ska klara sig igenom sin sjukdomstid på bästa möjliga sätt. Men också finnas till för närstående. Mycket av arbetet består av samordning för att allt ska flyta smidigt, säger Eva Rosén.

En typisk dag för Eva börjar 6.45. Då är det gemensam genomgång för all personal. Man pratar om vårdtyngd, lediga platser, vilka patienter som kommer på besök och hur dagen kommer att se ut.

På förmiddagen är det telefontid mellan 8-12. Då kan patienter ringa in och få den tid som behövs. Ibland har patienten redan vid cancerbeskedet och/eller vid inskrivning träffat Eva. Samtalen handlar ofta om praktiska frågor om inskrivning, att man känner sig orolig för operation, att man har post operativa problem eller att man väntar på ett provsvar. Eva lyssnar, ger de svar hon kan och återkommer med det hon inte kan åtgärda direkt, tex frågor som gäller läkarkontakt. Tidigare kunde det dröja innan läkaren själv hade möjlighet att ringa patienten beroende på arbetsbelastning. Nu kan Eva få tag på en läkare i korridoren och snabbt ställa frågan som patienten undrat över på morgonen och återkomma till henne på eftermiddagen. För patienter som vill tala direkt med sin läkare, ordnar hon en tid.

Tiden på eftermiddagarna går åt att ringa patienter proaktivt. Kanske har Eva varit med läkaren som berättat om en cancerdiagnos, då ringer Eva upp ett par dagar senare och följer upp. Uppföljningssamtal går också till patienter som varit på inskrivning inför de större operationerna som görs på avdelningen men sedan väntar hemma en period innan själva operationen. Då ringer Eva och kollar till att allt är OK. Detsamma gäller efter operation. Samtalen är väldigt uppskattade. Under dagen är kontaktsjuksköterskorna även en resurs ute på avdelningen och hjälper till med inskrivning, provtagning, köra till operation m.m.

– Vårt ansvarsområde sträcker sig från tiden då besked ges att patienten ska remitteras till oss fram till tiden närmast efter operationen och tills eventuella kompletterande behandlingar tar vid. Det är viktigt att patienterna vet vart de ska vända sig med frågor. Även kontinuitet är viktigt, speciellt för de patienter som är i kontakt med oss ofta. Våra patienter är så tacksamma för de här samtalen. De känner att vi verkligen bryr oss även när de inte är på sjukhuset och att de blir ordentligt omhändertagna.

På avdelningen jobbar två kontaktsjuksköteskor och verksamheten är inte fullt utvecklad ännu.

–        Visst vill man göra mer, men vi utvecklar verksamheten hela tiden. Jag är glad att man hos oss tog beslut att tillsätta ordentligt med resurser så att projektet inte skulle bli en fin ”skivbordsprodukt” utan ett väl fungerande komplement. Vi har nu, ett år senare, fått bra respons från våra chefer, kollegor och patienter. Vi avlastar verksamheten på avdelningen framför allt vad gäller telefonsamtal, vilket vi har bra statistik på. Dessutom är vi det stöd som många patienter efterfrågar i vården idag.

 

–        Jag skulle vilja skicka med till politikerna att alla patienter med en cancerdiagnos borde få en kontaktsjuksköterska, ja även andra patientgrupper med kronisk sjukdom kanske kunde behöva det egentligen. Man kan tycka att det vore självklart, avslutar Eva.