Från fullt frisk till mycket sjuk

Jag var på mitt årliga besök hos min gynekolog oktober 2014. Jag hade börjat med dessa kontroller några år tidigare och var nöjd med mig själv över detta beslut. Denna gång sa hon att hon såg vätska i buken, och att hon ville att jag skulle göra en bättre röntgenundersökning. Hon själv hade endast en enklare utrustning för ultraljud. Jag frågade om det var allvarligt men hon kunde inte säga något. En remiss gick iväg och jag, ja vad gjorde jag? Googlade som en galning och förstod att det kunde vara äggstockscancer. Jag fick en tid till röntgen efter två veckor och de kunde konstatera att jag hade en cysta på höger äggstock, men absolut inga symtom. Ny remiss till KS och en mer noggrann undersökning med magnetkamera.

Ja jag hade cancer mycket cancer. Äggstocken, bukhinnan, gallan, tarmarna, diafragman och levern. Hela min fina buk var fylld av cancer. Fyra år tidigare hade min make fått diagnos av cancer i bukspottskörteln och genomgick en gigantisk bukoperation. Operationen gick bra men han fick sepsis och gick bort efter ett drygt halvår efter operationen. Det vara fruktansvärt. Jag hade drabbats i unga år av att min mamma fick bröstcancer och även hon gick bort snabbt. Jag gick in i en tung depression och sörjde djupt. Fick hjälp av vänner och familjen men också en psykolog som blev ett enormt stöd för mig. Sakta kom jag tillbaka till livet igen men nu var det som sagt min otur att drabbas.

När jag samtalade med läkaren på KS var jag stenhård. Ta bort det. Ge mig en tid nu och ta bort det. Naturligtvis fungerar det inte så utan man skulle fastställa var huvudtumören satt utbredning mm. Bra samtal med bra läkare. I mitt huvud gick tanken att jag måste fixa detta. Mina barn även om de var vuxna skulle inte bli föräldrarlösa. Min dotter var med barn och samma dag som vi fick beskedet, gjorde hon ultraljud, och när jag såg det lilla nya livet fick jag kraft, jag vill se mitt barnbarn. Jag vill vara med ett tag till.

Alla sa att jag skulle bli trött, men det uteblev. Därför lånade jag min sons labrador under tre veckor och vi gick långa skogspromenader. Utmanande promenader, uppför berg, ner för backar och allt detta för att jag skulle se om jag blev trött, det blev jag inte. Men att gå med en hund i skogen är fantastiskt läkande. Jag gick och tänkte på mitt liv och kom fram till att jag trots allt hade jag haft ett fantastiskt liv. Jag tänkte på alla människor i världen som drabbas av fattigdom, krig och elände. Dessa tankar gjorde att jag kände mig tacksam över mitt liv som jag hade fått förmånen att leva.

Den 16 december 2014 var det dags för min operation. De skulle vara tre kirurger en för cancern i levern och två för övriga cancern. Jag skulle få stomi och operationen skulle bli lång. Precis innan jag skulle in till operationen kom huvudkirurgen och pratade lite och jag frågade hur lång tid det skulle ta. Svaret blev antingen en timma eller lång tid. En timma var lika med att de öppnade och sydde ihop mig igen vilket hon bekräftade.

När jag vaknade upp efter operationen var min första fråga hur lång tid tog det. 17 timmar sa de. Yes!!! Tänkte jag, tack gode gud för detta. Nu började min väg tillbaka. Operationen var lyckad, de hade fått bort all synlig cancer. Men de hade tagit bort mycket, äggstockarna livmoder, 1/3 av levern, gallan, delar av mina tarmar, delar av diafragman samt delar av bukhinnan.45 klamrar höll ihop mig, hur många stygn inne i buken vet jag inte. Påsen på magen var på plats och hela jag var full av slangar.

Jag har under denna tid fått en ny idol. Det är människokroppen. Den är fantastisk, så oerhört stark. Att överleva verkar ligga i generna. Så ont som jag hade, alla slangar stygn påse på mage mm, men upp och stå skulle jag enligt sjukgymnasten och det var bara att köra på.

Mina barn var fantastiska samt stödet från syskon och vänner. Jag bestämde mig från dag ett att jag skulle hitta minst tre fyra positiva saker varje dag. Det första som jag tänkte var att jag var lycklig som bodde i Stockholm som har den absolut bästa cancervården. Samt att mina barn och vänner inte behövde resa långt för att vara hos mig. Det andra att min ekonomi var hyfsat god jag behövde inte bekymra mig om den utan kunde fokusera på att bli bra. Det kanske låter banalt men att se solen stråla in genom fönstret gav en härlig känsla. Att lyssna på bra musik, titta i album. Att kunna gå utan rullatorn, att få ta bort alla slangar listan över saker som blir positivt kan göras lång. Vår nya teknik inte att förglömma. Härliga mess och mail med stöd, underbart.

Julafton firades på KS och min dotter förvandlade mitt rum till ett riktigt julrum. De tog med sig godsaker från julbordet och vi hade julklappsutdelning. Jag var lycklig, i julklapp från avd fick jag behålla ryggmärgsbedövningen ytterligare en dag.

Efter att jag morskat på mig under ca 10 dagar fick jag åka till Stockholms Sjukhem i Saltsjöbaden. Där firades också nyår med en kär väninna och många fantastiska människor och personal.

Nu var verkligen resan tillbaka i full fart.

Som jag inleder med att gå från fullt frisk till väldigt sjuk, det trodde jag bara drabbat mig, men det visade sig ganska snart att det inte var unikt för mig. Inte alls. När jag började med cellgifterna i januari så sa i princip alla som jag mötte där, att det var så för dem också. De hade inte känt något, utan kanske upptäckt en knöl, eller varit på ultraljud mm. Det var då det gick upp för mig att jag var inte unik, cancer drabbar oss hela tiden, mitt i livet. Av någon anledning tror vi att nej det drabbar inte mig men ung som gammal drabbas och så många som jag träffat som kämpar, tränar skojar och är starka är helt fantastiskt! Det gav mig en enorm styrka.

Cellgifterna var rent ut sagt för jävliga jag har mått så sjukt dåligt. Jag fick och får också en ny medicin en antikroppmedicin och den gav jag mig som biverkning högt blodtryck. Jag mådde så dåligt att jag ville dö. Det var förfärligt men läkarna fixade det också.

Mina knep för att stå ut och bli bättre är några stycken. Ett är att hitta positiva saker i vardagen, ex när de sa att jag skulle tappa håret svarade jag tappar jag även mustaschen och hårstråna på haken. Allt hår var svaret. Det var positivt.

Jag lånade en liten hund. Eftersom jag lever ensam behövde jag sällskap och denna lilla hund gav mig sällskap och tvingade ut mig varje dag. Hon blev min lilla solstråle. Ibland efter cellgifterna orkade jag knappt gå upp till min brevlåda utan fick stanna och vila ett antal gånger då sprang hon bredvid och var glad vilket gav mig styrka. Varje dag tog jag bilen och hunden till en närliggande naturkyrkogård (låter deppigt) men den är väldigt vacker och där fanns många bänkar att vila på. En kilometer tog ungefär 1 timma att genomföra! Jag använde mig av runkeeper och tävlade mot mig själv hela tiden. Sista veckan innan nästa celldos var jag riktigt duktig sedan var det att börja om från ruta ett igen.

Jag var öppen om min cancer. Jag berättade hur det var men ältade det inte. Jag fick ett litet hundgäng som jag gick med varje dag. Mina grannar hjälpte mig och kramade mig när jag behövde det. Väninnor kom på besök och vi gick långsamma promenader och åt luncher ute när jag orkade. Mina fantastiska barn fanns där. Kort sagt mycket stöd från familjen, syskon vänner. Lärde mig att vissa blir rädda och håller sig undan, andra kliver fram och är fantastiska. Jag accepterar båda. Vi människor reagerar så olika.

Jag tränar varje dag. Hade mitt program från sjukgymnasten, men också min medicinska yoga som är fantastiskt. Började med klass så fort jag orkade och de visste om min situation och jag gjorde det jag orkade. Inga krav utan bara vara där och nu. Jag började med mina härliga smoothies med färska blåbär, lingon och andra frukter som ger mig massor med energi. Jag är noga med maten. Eftersom jag har tunntarmsstomi måste jag äta ordentligt annars tappar jag vikt.

Jag var på rehab på Vidarkliniken och träffade andra människor i samma situation där kunde vi diskutera, berätta och våga vara ledsna och skratta och bara vara. Härligt och återigen slås av alla dessa starka människor som vill vara med lite till. När jag var mitt i behandlingen hade min sjuksköterska bokat in mig på sminkkurs! Det lät så otroligt konstigt. Sminkkurs, jag hade ju inga ögonfransar inga ögonbryn så varför skulle jag gå på detta. Jag gick dit och det var så härligt. Ett rum fyllt med skalliga damer och duktiga kosmetologer. Lite trevande i början men efter ett tag fnissades det och makades så det stod vilda till. Turbanknytning ingick och det var så härligt med flärd och att trots allt få känna sig normal.

I maj månad 2015 fick jag min då sista celldos. I början av juni föddes mitt lilla barnbarn, en liten ljuvlig flicka. Min lilla nyponros. Allt gick bra och jag var så lycklig. Min son gifte sig i juli och det var härligt att få vara med.

Sakta men säkert började livet återvända. Jag har aldrig upplevt sommarens grönska så mycket. En härlig känsla av att jag lever! Lycka över detta. Jag har sålt mitt hus och firade sista julen i huset med mina barn och barnbarn. I år kunde jag verkligen njuta av julen. Jag har nyss flyttat in till stan, och trivs så bra. Min lilla hund fick jag ta över så hon är verkligen min egen lilla solstråle nu. Jag har gjort några röntgenundersökningar och peppar peppar allt ser bra ut. Jag får mina antikroppbehandlingar fortfarande men i maj är de till ända. Ska snart göra en ny bukröntgen och hoppas givetvis att det ser bra ut.

Jag tar en dag i taget, cancerspöket följer mig som en skugga men jag är så lycklig att jag lever att jag får vara med en liten stund till. Mitt motto numera är att gör det som du tycker är roligt, ex går jag på en kurs om antikhistoria, bara roligt och ren njutning. Jag väljer att vara med de människor som ger energi, jag ältar inte saker, jag accepterar att människor är olika och jag försöker att alltid hitta positiva saker varje dag. Det finns så mycket som är fantastiskt och när jag blir deppig och tycker att det är jobbigt tänker jag Lilimor vad var alternativet – döden. Då blir jag tacksam igen.

Välj plattform att dela på:

 

Bli medlem

#LevaLiteTillJAG VILLSe våra kampanjer
Läs mer härStöd oss direkt!Bg 803-2229
Swish: 1230297762
Bli medlem idagEtt enkelt sätt att stötta vårt
arbete
Bli medlem här
Stöd oss direkt!Bg 803-2229

Swish: 1230297762
Klicka här för att läsa om fler sättMinnesbevisWebbutik
Läs mer härStöd oss
direkt!
Bg 803-2229
Swish: 1230297762
Bli medlem
idag
Ett enkelt sätt att
stötta vårt
arbete
Bli medlem här