Fortsättning, del 1 hittar du här.

 

När jag äntligen fick komma hem var det inte alls så skönt som jag hade förväntat mig. Det blev riktigt jobbigt mentalt att upptäcka hur mycket hjälp jag behövde med saker. Kände att Christer mer blev min skötare istället för min partner och det tärde mycket på vår relation, inte alls lika mycket för hans del som för min dock. Det tog heller inte många dagar innan andra jobbiga komplikationer och biverkningar började uppstå. Klimakteriet kom som ett brev med posten och vallningarna var inte alls behagliga. Magen fylldes med lymfvätska och jag blev tvungen att få en slang instucken för tömning flera gånger. Fick då också höga infektionsvärden och fick behandling med intravenösa antibiotikakurer. Totalt tillbringade jag under våren och sommaren 31 nätter på sjukhus och otaliga timmar för olika besök därutöver.

I slutet av maj, dagen innan jag preliminärt skulle börja med cellgifter ringde en av mina läkare. Dr Ruth meddelade att jag inte skulle behöva börja med cellgifter för patologerna i Uppsala nu hade upptäckt att jag inte haft riktig cancer trots allt utan borderlinetumörer vilket var ett mellanting mellan benigna- och maligna tumörer och de krävde inte behandling med cytostatika. Blev väldigt glad först men efter jag berättat den glada nyheten för Christer poppade massor av funderingar upp och allt kändes än mer overkligt. Undrade om jag genomgått någon del av operationen i onödan, om jag hade kunnat få bli mamma, och tänkte att något måste gått väldigt snett. Där hade jag gått och förberett mig på att inte mer än bara några få år, på att få en väldig tuff tid framöver för som bäst skulle jag ju vara färdigbehandlad till jul. Hade t.o.m redan fått rekvisition för peruk för man var så säker på att jag skulle tappa håret. Några dagar efter det beskedet blev jag inlagd på sjukhus igen med vätskefylld buk och blev den gången riktigt dålig, missade tom skolavslutningen och var så himla ledsen över det.

Nu har jag läkt bra fysiskt men jag har fortfarande väldigt svårt för att acceptera mitt förändrade liv. Använder östrogenplåster, Estradot, för att minimera biverkningarna med att ha hamnat i klimakteriet. Har lymfödem i benen som än så länge hålls i schack med hjälp av egenbehandling, lymfmassage och promenader, samt specialbeställda stödstrumpor/strumpbyxor.
I februari fick vi äntligen lite mera klarhet kring min diagnos då vi var på återbesök. Borderlinetumörerna jag haft var väldigt ovanliga, så ovanliga att läkarna inte kan svara på en del av mina frågor med mer än ”vi tror” och ”kanske”… ”Cancern var snubblande nära, kanske bara några månader bort” sa Ingrid. Hon berättade även att jag anses nu som frisk men ska med nuvarande riktlinjer kontrolleras under 10 år ändå. Även om jag fortfarande inte riktigt fattar varför jag var tvungen att bli av med alla fortplantningsorgan samt div annat direkt, och varför man kan se att det är borderline innan behandling görs ibland men vissa gånger inte, känns det i alla fall skönt att nu ha fått veta hur sjukvården tänker kring mig.

Att känna tillhörighet med andra drabbade har för mig blivit viktigt och att få det har inte varit helt lätt med diagnosen och behandlingen jag fick. Jag har ändå funnit mycket styrka i flera fb-grupper där andra drabbade är med, ”Cancertjejer”, ”Nätverket för gynekologisk cancer” samt min egen ”Barnlös pga cancer” t.ex. och kan verkligen rekommendera sådana forum för andra. Det här med borderlinetumörer är det inte många som kan så mycket om ens inom den berörda sjukvården och jag var tydligen ännu ovanligare med mina metastaser, el implantat som det heter vid borderline, som hade så stor spridning. Jag hoppas verkligen att forskningen och kunskapen hos läkarna går framåt snabbt inom detta område så att man åtminstone minimerar bekymren för drabbade patienter, allra bäst vore det förstås om man lyckas utrota cancer. Önskar att ingen mer ska behöva stå med samma funderingar som jag haft och fortfarande har!

/Jenny Lundqvist