Att bestiga berg – en ouppnåelig dröm för mig

Sommaren är här, solen skiner, trädgården prunkar av sommarblommor och jag kämpar mot ogräset, midsommar står framför dörren. Det är så där underbart som bara den svenska sommaren kan vara och allt känns som det ska, tills jag går uppför en trappa och påminns om det som är oerhört svårt att acceptera; min kropp är inte längre som den var för 2 år sedan. Jag klarar min vardag, men så snart jag anstränger mig och mitt hjärta slår lite snabbare kan mitt blod inte längre syresättas och jag tvingas stanna upp för att hämta andan.

1989, samma år som min dotter föddes, fick jag reda på att jag hade cystor i underlivet. Dessa cystor har sedan dess undersökts av ett antal gynekologer, som samtliga talade om för mig att den typen av cystor är fullständigt ofarliga. Min resa med cancern började 2011. Jag var 46 år gammal, hade precis flyttat från Stockholms innerstad till en liten ort i Sörmland och hade fullt upp med husrenovering. Mellanblödningar och en känsla av att allt inte stod rätt till gjorde att jag sökte vård. En överläkare på gynmottagningen tyckte att cystorna i min slidvägg skulle opereras bort eftersom de var så pass stora. Det var inte tal om att de kunde vara farliga. Några veckor efter operationen kom telefonsamtalet: ”Hej det är från gynmottagningen i Nyköping, kan du komma in imorgon?”.

Domen var en mycket ovanlig form av vaginalcancer. Eftersom cystorna redan var bortopererade skulle jag behandlas för att cancern inte skulle sprida sig. Det är svårt att hantera dessa tuffa besked. Hela livet ställdes på ända. För mig, min familj och min omgivning.

Jag behandlades med 30 strålningar och cytostatika. Den vård jag fick var fantastisk. Vilket team av sjukvårdspersonal som fanns där kring mig under hela den tuffa behandlingsperioden. I slutet av behandlingen blev jag inlagd med morfin och näringsdropp. Sedan var allt klart och jag skickades hem för att själv försöka läka mina kroppsliga och själsliga skador. Det var ingen som berättade om rehabilitering för mig, eller om hur dåligt många mår efter en cancerbehandling. Det var som om allt skulle gå tillbaka till en vardag där jag förväntades fungera precis som vanligt. Egentligen vet jag inte riktigt hur jag tog mig ur den svacka jag hamnade i. En portion envishet och mycket vilja.

Jag kom i kontakt med Roller Derby och föll direkt. Roller Derby är en fullkontaktsport på rullskridskor för kvinnor. Jag som alltid tyckt om att vara aktiv började lära mig att åka rullskridskor och byggde upp min fysik igen.  Efter några år kom jag med i den svenska elitserien. Nu i efterhand inser jag att det var mitt sätt att rehabilitera mig efter cancern.

2016 friskförklarades jag från cancer. Alla mina efterkontroller var gynekologiska undersökningar. Jag förstod aldrig att min nedsatta kondition var ett symtom orsakad av metastaser. Frågorna jag fick vid återkontrollerna ledde aldrig fram till att de undersökte andra delar av min kropp.

Under våren 2017 började träningen kännas tyngre, men envis som jag är fortsatte jag träna som vanligt. Jag trodde att det var min astma som spökade. Men när jag kunde höra rassel från min vänstra lunga kontakade jag vårdcentralen. Besöket hos husläkaren fick mig att förstå att det inte var astma. Jag fick en tid för lungröntgen redan dagen därpå. Röntgenbilderna visade att båda lungorna var angripna av något som inte riktigt såg ut som cancer. Allt gick snabbt och ändå stod tiden still. Så många undersökningar och läkarbesök innan diagnos fastställdes med hjälp av lungbiopsi; cancer. Världen svartnade. Det enda jag kände var ”jag vill inte, jag orkar inte”.

Nästa anhalt: lungonkologen. Sedan kom patologens svar. Det var metastaser från min vaginalcancer och därför remitterades jag tillbaka till gynekologin. Jag har tur att jag sedan 2011 har samma behandlande läkare. För mig sådan känns det väldigt förtroendeingivande och tryggt.  Denna gång behandlades jag med en kombination av 3 cytostatika 6ggr var tredje vecka. Jag tappade håret, inte bara på huvudet utan även ögonbryn och ögonfransar försvann, ansiktet svullnade upp av kortisonet. Jag kände knappt igen mig själv. Men behandlingen tog på både cancern och på mig. Cancern hålls stången men sviterna sitter fortfarande i. Idag lever jag med kronisk cancer.

Jag fortsätter med en form av tumörhämmare var tredje vecka och har nyss fått min 29:e behandling. Allteftersom har jag återigen en någorlunda fungerande vardag och orkar arbeta 50%. De biverkningar jag har går att stå ut med de flesta dagar. Var tredje månad gör jag en datortomografi för att se huruvida tumörerna står still eller växer.

Vid min andra canceromgång var jag mycket mera förberedd och ställde helt andra krav eftersom jag visste vad som väntade mig. Tog hjälp av kuratorer och dietister. Beviljades en vecka på Lydiagården efter behandlingen genom cancerrehabfonden. Att få umgås med andra i samma situation hjälper väldigt mycket för att bearbeta allt det som hänt sedan cancerbeskedet för att hitta tillbaka till en fungerande vardag. I våras blev det två veckors rehab på Mälargården i Sigtuna genom Region Sörmland. Även här var de informella samtalen en viktig del av rehabiliteringen men träningen och varmvattenbassängen gjorde att jag fick tillbaka lusten till att röra på mig även om jag aldrig mer kommer kunna vara i sådan form som jag var innan lungorna blev angripna.

Lungorna är tyvärr förstörda av alla angrepp och jag har lungemfysem. Vilket inte går att göra någonting åt. Det är en stor sorg att jag inte kan leva mitt liv som tidigare. Det är så mycket jag inte kan göra längre. Nuförtiden promenerar jag långsamt, kan inte följa med på några dykutflykter, får planera vandringar efter terrängen och cyklar enbart sakta. Men istället har det blivit tid över att engagera mig politiskt, jag sitter i kommunfullmäktige och socialnämnden samt är nyinvald i styrelsen i nätverket mot gynekologisk cancer.

Jag lever med cancer och även om jag försöker ge sjukdomen så lite uppmärksamhet som möjligt är det svårt att helt göra sig fri från den gnagande oron. Ofta lyckas jag ta svårigheterna när de kommer, jag vill inte låta motgångarna styra mitt liv. Det är svårt att acceptera att jag inte längre kan göra vissa saker, men samtidigt finns det andra sätt att få saker gjorda. För några dagar sedan upptäckte jag att jag inte längre kan klippa ogräset med trimmern, jag bröt ihop, hann fundera en stund och kom sedan på att jag faktiskt kan be om hjälp. Jag försöker njuta av det som livet har att erbjuda och har börjat ta med mig en liten pall för att ta till vara på de påtvingade små pauserna, njutandes av min trädgård medan jag hämtar andan.

Av: Camilla Lissner

En kommentar

  1. Monika Olsson

    Tack Camilla för din fina berättelse och att du ville dela med dig.💕 jag försöker också hitta och orka med vardagens glädjeämnen, samt ta emot hjälp för att ha kraft till annat. Kram🤗Monika

    Reply