När livet ställs på ända

“Lena du bör ta med dig din man på dagens läkarbesök”. Med dessa ord ställdes mitt liv på ända och jag förstod att det var allvarligt, riktigt allvarligt. För mig hade allt börjat under hösten 2017, då jag fick en vanlig förkylning och en ilsken hosta som inte ville ge sig. Hostan fick mig till slut att kontakta min husläkare, för att få en bättre hostmedicin. Läkaren skickade mig dock till akutröntgen eftersom hon misstänkte en propp i lungan. Vid röntgen såg man att en lunga var vätskefylld, och den tömdes direkt på 1,7 liter vätska. Efter det mådde jag riktigt bra och jag slutade till och med att hosta. Veckan efter skulle jag tillbaka till husläkaren, och samma morgon som jag skulle dit får jag samtalet: “Lena du bör ta med dig din man på dagens läkarbesök”.

Det var en overklig känsla när läkaren berättade att de hade hittat cancerceller i lungvätskan, och att de kunde se att det var en celltyp kopplad till östrogen, så antingen bröstcancer eller en gynekologisk cancer. Jag fick ganska omgående en tid för CT-röntgen och uppföljning med en onkolog. Trots det upplevde jag den tiden som en evighet, känslan var surrealistisk och ovissheten var tärande: Hur kan jag ha cancerceller i lungan? Vad har jag för cancersort? Vad kommer hända?  Två dagar innan julafton fick jag så beskedet att jag hade en tumör på ena äggstocken stor som en knytnäve. Min första tanke var: “de måste ha tagit fel, hur kan jag ha en stor tumör, jag är ju inte sjuk”. Men efter ett tag sjönk det in, och jag fattade att det faktiskt handlade om mig. Så här i efterhand, vet jag att merparten av de kvinnor som drabbas av äggstockscancer har vaga, smygande symptom, men i mitt fall kan jag ärligt säga att jag inte hade några andra symptom än hosta. 

Efter nyårshelgen gjordes en stor, omfattande operation med ingrepp både i buken och i lungan. Fullständig diagnos ställdes efter operationen: höggradig serös äggstockscancer, stadium 4A. Operationen var lyckad och kirurgen fick bort hela tumören och passagen ifrån buken till lungsäcken förslöts. Jag blev kvar på sjukhuset i två veckor och var till en början väldigt svag. Så fort jag återhämtat mig någorlunda, följde sex omgångar med cytostatika. Alla som gått igenom det, vet hur tufft det är med cellgiftsbehandlingar och jag är glad att ha det bakom mig. Uppföljningen i juli 2018, efter avslutad cytostatikabehandling, visade att jag inte har några synliga cancerceller kvar och nu är i remission! 

I mitt fall, när livet ställdes på ända och jag fick en tuff cancerdiagnos, ledde det till stora existensiella funderingar som: Vad är viktigt? Vad vill jag göra? Kan jag fortsätta som förut? Hur kan jag leva ett så bra liv som möjligt? Dessa tankar har jag vänt och vridit på många, många gånger och efter ett tag insåg jag att jag inte bara kunde gå tillbaka till mitt gamla liv. Jag ville ta chansen att när jag mådde bättre göra något mer och bidra på något sätt. I våras startade jag en stiftelse: Lena Wäpplings Stiftelse, för att stödja vetenskaplig forskning inom gynekologi, främst äggstockscancer. Jag är övertygad om att mer pengar till forskning är nyckeln till att tidigare kunna diagnosticera och få fram bättre behandlingsmetoder för kvinnor med äggstockscancer. Det kanske inte hjälper mig eller oss som är sjuka idag, men jag är en obotlig optimist, och tror stenhårt på vetenskapliga framsteg.

Jag skulle mer än gärna ha de senaste 1 1/2 åren ogjorda, men livet funkar inte så, hur gärna jag än skulle vilja det. Det positiva är att jag har blivit lite klokare, och jag vet hur ömtåligt livet är och att allt kan förändras över en natt. Jag försöker leva därefter, njuter så mycket jag kan och tar vara på de små, härliga stunderna: promenader i naturen, doften av kanelbullar, goda vänner och glada skratt.

Rädslan för återfall kommer finnas med mig i många år, men idag lever jag! 

Lena Wäppling