När livet vänds upp och ner

Sommaren 2018 började jag förstå att något inte riktigt var som det skulle. Jag hade tyngdkänsla i underlivet, smärtor av och till och min mens var väldigt oregelbunden. Hade det inte varit för smärtorna så hade jag nog trott att jag var på väg in i klimakteriet.

I oktober bokade jag tid hos samma gynekolog som jag varit hos två år tidigare och som hade konstaterat att jag hade myom. Vid besöket upptäckte läkaren en avvikande cysta på höger äggstock och tog även ett CA125-prov (ett tumörmarkörprov). Dagen efter ringde gynekologen och berättade att tumörmarkörprovet var förhöjt och att jag skulle skickas med prioritet till gyn på Sahlgrenska. Hela min värld vändes upp och ner och jag drabbades av dödsångest och sömnsvårigheter. Sex veckor senare träffade jag en gynekolog som var specialiserad på ultraljud. Hon undersökte mig och sa att hon trodde att jag hade en ”chokladcysta” som man kan få när man har endometrios. Jag förklarade att jag aldrig misstänkt att jag haft endometrios eftersom jag aldrig haft besvär med smärtsamma menstruationer. Jag fick till svar att jag kanske var en tuffing med hög smärttröskel. När jag frågade hur säker hon var på diagnosen så sa hon att man aldrig kan vara helt säker men att det kunde vara en promille att hon hade fel. Nog lät det väldigt positivt men jag kunde ändå inte slappna av. Jag sattes upp för titthålskirurgi och besked var att det skulle ske framåt våren 2019 eftersom Sahlgrenska hade ovanligt långa väntetider. Eftersom jag aldrig hade opererats tidigare var jag orolig både för operationen men även för cystan och om den var så ofarlig som läkaren hade sagt.

Efter ett par månader kontaktade jag gynmottagningen och förklarade min oro och frågade om det fanns möjlighet att ta nya cancermarkörprover för att se så att de inte hade stigit. Eftersom föregående läkare precis hade gått i pension fick jag kontakt med en ny gynekolog som tog CA125-prov samt ett annat tumörmarkörprov. Ett par veckor senare kontaktade hon mig och meddelade att det fortsatt var förhöjda värden och att hon skulle påskynda operation. Om jag hade varit orolig innan så blev jag ännu mer nervös nu, samtidigt som det kändes skönt att få det gjort. Mer än sex månader efter det att min cysta hade upptäckts var det äntligen dags för operation, närmare bestämt den 28:e mars. Jag var rent ut sagt livrädd för att opereras men det fanns inga alternativ.

Väl uppe på avdelningen efter operationen kallades jag, min man och min stora dotter in på en läkarexpedition. Där satt vi tre på rad och framför oss satt de två läkarna som hade opererat mig samt en sköterska. Läkaren började med att säga att de hade avbrutit operationen eftersom de upptäckt vad de trodde var en spridd äggstockscancer. Jag minns lite suddigt hur han visade på en bild över kvinnans underliv och var de hade hittat förändringar, det var i princip överallt. Det kändes overkligt att så många läkare hade sagt att det inte var någon fara och sen satt jag ändå där och hörde hur läkaren berättade om att jag med största sannolikhet hade en spridd äggstockscancer. Flera gånger sa läkaren att han önskade att han hade fel men det trodde han inte. De hade tillkallat en tumörkirurg under operationen som hade gjort samma bedömning. Läkaren förklarade att allting skulle gå väldigt fort, jag skulle genomgå datortomografi inom kort och sättas upp för en radikalkirurgi som beskrevs som en stor och omfattande operation. Därefter skickades vi hem och hur jag överlevde de två kommande veckorna vet jag inte. Dödsångest de lux, vaknade på nätterna och skrek och grät, min man höll om mig och sa om och om igen att jag inte skulle dö.

Min man tvingade ut mig på promenad flera gånger om dagen. Allt kändes overkligt, det kändes som att jag inte var delaktig i livet som pågick, utan att jag satt som en åskådare och såg alla andra leva livet.

Två veckor senare ringde en läkare och berättade att de hade haft konferens och att de även hade fått svar från patologen. Man kunde inte hitta cancerceller men man kunde inte heller säga vad det var för förändringar jag hade. Det kändes som att jag hade vunnit högsta pris på lotto! Jag sattes upp för radikalkirurgi och opererades på Valborgsmässoafton 2019. Om jag hade varit orolig för titthålskirurgin så var jag ännu mer rädd den här gången. Jag hade förberett mig så gott jag kunde inför operationen och promenerat och spelat tennis för att vara så stark som möjligt. Jag hade tagit bort all alkohol sedan ett par månader tillbaka eftersom jag läst att det också kunde minska risken för komplikationer. Nu är det inte så att jag konsumerar mycket alkohol men det där vinet till maten på helgen lät jag bli. Operationen gick bra och man tog bort äggstockar, äggledare, livmoder, blindtarm, tarmkäx och delar av bukhinnan. Dessutom hade jag massor av förändringar i bäckenet som de skar bort. De råkade skära sönder urinblåsan eftersom förändringarna satt så hårt vilket resulterade i att jag fick ha kateter i tio dagar, tro det eller inte, men man klarar det med.

När läkaren kom upp till mig efter operationen så sa hon att hon inte kunde utesluta att det trots allt var en spridd äggstockscancer eftersom det såg så ut. Jag hade även förändringar långt upp vid diafragma. Smack, en käftsmäll till, trodde ju att allt skulle vara klart när jag hade opererats. Läkarna pratade om att jag i så fall skulle få cytostatika och att det fanns behandling att få med någon slags kylmössa så man inte tappade håret. Åter började oron gnaga men samtidigt hade jag fullt upp med att läka och återhämta mig. Efter en vecka på Sahlgrenska fick jag åka hem till familjen. Som jag hade längtat efter dem! Det var så mycket enklare att vara hemma och jag kände mig inte lika ensam som på sjukhuset. Jag satte upp små dagliga mål i form av hur många steg jag skulle ta och det var inte många i början, men sakta men säkert utökades stegen. Att gå 100 meter var som att gå ett par kilometer i början men jag rörde mig i alla fall.

Den 15:e maj strax efter åtta på morgonen ringde läkaren som hade opererat mig. Jag visste att hon ringde för att meddela resultatet av biopsierna. Det kändes som att tid och rum stannade, jag kunde knappt andas. Hon hade varit med förr så hon sa direkt ”Åsa, jag har positiva nyheter…” Hon berättade att jag hade serös borderlinetumör med spridning och att det har en god prognos. Mina tårar rullade längst kinderna, jag trodde knappt det var sant! Jag hade läst om borderlinetumör när jag läst om äggstockscancer men tänkte att det inte kunde vara det jag hade eftersom ingen läkare nämnt att det skulle kunna vara så.

Jag kände att jag hade fått en andra chans! Våren och sommaren gick åt till att läka både fysiskt och psykiskt. I augusti åkte hela familjen till Skiathos en vecka, resan bokade vi i början av sommaren för att ha ett mål att se fram emot. Familjen har gjort väldigt många resor genom åren men denna blev den absolut bästa. Året som gått hade varit jobbigt för oss alla på olika sätt, och vi njöt av att vi hade nått målet vi hade haft i sikte.

Nu när jag skriver detta har det gått mer än ett år sedan jag opererades och idag mår jag bra. Det känns helt fantastiskt att kunna skriva det. Året som gått har bjudit på toppar och dalar och jag drabbades av hjärntrötthet vilket gjorde att jag fick vara sjukskriven. Jag kom in i klimakteriet med dunder och brak och får stå ut med vallningar och värk i kroppen eftersom jag inte får ta östrogen. Jag har fått akupunktur för detta och det kan jag varmt rekommendera! Idag är jag tillbaka på min tjänst som skolsköterska och det känns väldigt bra. Var fjärde månad går jag på undersökning och tar blodprov för att se så allt ser bra ut. Även om detta är väldigt ångestfyllt så tänker jag att det är positivt att man i så fall kan upptäcka ett eventuellt återfall i tid.

Jag är tacksam över livet och försöker leva i nuet så mycket jag kan.

Av: Åsa Steffensson, 48 år

Foto: Åsa Steffensson