Att leva med låggradig äggstockscancer

Marie-Louise Johansson

Min cancerresa från 2018 och till idag.

Sommaren 2018 var det väldigt varmt. Jag tog en bok och lade mig i bara underkläderna på sängen. Under tiden som jag läste och höll boken i vänstra handen så började jag omedvetet med högra handens fingrar följa mittlinjen från bröstkorgen och nedåt. När jag passerat naveln kände jag att det blev hårt, följde utåt sidorna och tänkte att det är cirka 7*7 cm och gör inget ont alls. Cancer var första tanken.

Jag ringde 1177 dagen efter och de tyckte att jag skulle ta kontakt med vårdcentralen. Den 15 augusti träffade jag min underbara läkare som kände på magen och såg fundersam ut. Kan du komma hit imorgon så vi får ta lite prover, frågade han. Bland alla prover togs också cancermarkörprovet CA125 som indikerade på olika sorters cancersjukdomar, men även ofarliga händelser, varför han remitterade direkt till Vrinnevisjukhuset i Norrköping.

Jag som alltid sagt och trott att jag skulle falla ihop om jag fick en cancerdiagnos var helt lugn. Jag kunde konstatera att jag fått cancer fastän jag gjort det jag kunde för att inte få det, och jag kunde inte göra något åt det förutom att följa läkarnas råd.

Jag hade tidigare haft stora blödningar på grund av myom, jag var då i 45- års åldern. Läkaren beslöt att livmodern skulle opereras bort och jag bad då om att de också skulle operera bort cervix (livmodertappen) då det var där som det procentuellt var högst risk i min ålder att få gyncancer. Jag åkte också vart annat år till en privat gynekolog och gjorde ultraljud för att jag ville “mota Olle i grind” som man säger.

Vrinnevisjukhuset beslöt att skiktröntgen skulle göras på buken, mellannålsbiopsi på knölen jag kände och senare dt-röntgen på bröstkorgen. Tre stycken tumörer ca 8-10 cm i buken. Så småningom remitterades jag till US i Linköping. Jag tyckte det tog lång tid innan jag fick en tid där, sköterskan informerade om att jag fått en avbokad tid, jag skulle ha fått vänta länge annars informerade hon.

Informationsmöte med kirurg och narkosläkare följde i oktober. Operationssköterskan kände jag personligen sedan nio år och jag bestämde att hon skulle vara med på min operation. Läkaren tog mig varmt i handen innan bedövning lades in i ryggraden så att jag kunde reglera dosen efter operation. Han bedyrade att de skulle titta bakom varje organ och ta bort allt. Jag är aldrig nervös inför något, litar fullt på läkarna.

När jag vaknade så berättade han att operationen gått bra. Jag sms:ade mina tre barn. Morgonen därpå kom läkaren och sätter sig vid min säng och berättar att de inte hade kunnat ta bort så mycket, det hade spridit sig via bukhinnan. Carcinos överallt… Han sa att man kan inte göra hur många stomier som helst… och jag tänkte att jag hade ljugit för mina barn! Han lovade att komma vid 17-tiden när mina tre barn skulle besöka mig. Han förklarade och svarade på alla frågor de hade. Jag älskar den läkaren, så varm och han har ett hjärta av guld. Vad han menat med att operationen gått bra var att buköppningen hade gått bra.

Nu var det bara att slänga sig på den dj…. cancern med cytostatika och hoppas att de kunde göra en ny operation om några månader. Jag visste inte då att jag hade låggradig serös cancer. En cancer som sprider sig sakta, men som inte alltid är så mottaglig för cytostatika. Av alla med äggstockscancer är det ca 10% som har låggradig. Tillsammans med tredje omgången cytostatika, fick jag Avastin. Avastinet har till uppgift att strypa syre och näring till cancercellen. Jag fick 22 doser fram till i april 2020. CA125 gick ner till 153. Därefter uppehåll, men prover togs var tredje månad precis som dt-röntgen. Min underbara läkare, den tredje i ordningen, ringde i november och tyckte att det såg bra ut så vi kunde kanske vänta tre månader till med behandling. Det är ju viktigt att min kropp får vila. Jag kände att neej… så det blev provtagning i november. Värdet hade stigit över 200 punkter, så jag fick börja med Letrozol, ett antihormon, och jag har inga biverkningar av den. Nästa dt-röntgen och provtagning är i mitten av juni. Har Letrozolen slutat verka så blir det en omgång cytostatika igen.

Jag har lärt mig mer och mer precis som de flesta gör om sin cancer. Mina barn var förtvivlade, men jag bryr mig inte så mycket. Det lugnade dom väldigt mycket, de börjar till och med tro att jag inte kommer att dö av cancern och det är bra. Jo visst jag har cancer, den är dödande, men jag tänker inte låta den påverka så mycket i mitt liv. Har jag tur så kan jag leva i tio, femton år till påstår min läkare. Och då är jag 85-90 år! Jag tänker aldrig ge upp, positiv tankekraft tror jag är viktigt, inte bara för mig utan för hur mycket läkarna anstränger sig. Det är min uppfattning.

Jag berättade för läkaren vid senaste samtalen att det kommer två botande cancerläkemedel (dom vet inte allt) och när den som forskas fram här i Sverige är godkänd vill jag få det. Bra!, svarade han, då vet vi vad vi har att förhålla oss till.

Det är också kanske ett botande läkemedel på gång som är testat på möss och någon slags gris. Den använder sig av en nanopartikel. Nanopartikeln laddas med trombin, det ämnet som gör att vårt blod koagulerar om jag fattat det rätt. Den laddade nanopartikeln programmeras att gå till cancercellen där den släpper trombinet som proppar igen blodtillförseln till cancercellen så den dör inom 48 timmar. Inget syre, ingen näring, då tar det slut. Vore väl för underbart om det fungerar!

Jag fyller 75 år i år, men jag har så mycket som jag vill göra så jag har inte tid att dö! Släktforskning och kurser, nu under coronan via Zoom. Jag har börjat skriva en släktbok för det vore tokigt om all den information jag fått fram genom släktforskningen inte kom andra till gagn. Jag har mängder med foton och dokument, som jag hoppas få ihop något både intressant och underhållande av.

Något vi alla vet är att vi alla kommer att dö. Jag har tre barn, sex barnbarn från 36 år ner till 10 år, underbara ungar som jag vill umgås med länge till! Glöm inte att njuta av allt vad det än är!

Av: Marie-Louise Johansson

En kommentar

  1. Annika Bondemark

    Hej Marie-Louise, tack för du delar med dig av din berättelse om din cancer och hur den har påverkat ditt liv. Din optimistiska inställning är inspirerande och de kommande läkemedel som du nämner ger hopp om framtiden. Jag har själv samma typ av cancer som du och har kämpat i många år med de behandlingsmetoder som står till buds. Min sjukdom har gått in i ett mer allvarligt läge och jag funderar mycket på alternativ till den endokrina behandling som är det enda jag erbjuds för närvarande. Min önskan vore att få veta mer om de kommande läkemedel som ligger i pipelinen som du nämnde i din berättelse.
    Med vänlig hälsning
    Annika

    Reply