Jag är cancerfri och jag ska våga leva igen

Eva Cronstrand

Söndagen 8 december 2019. Dagen jag aldrig glömmer men som jag helst vill radera.

Under hösten 2019 hade jag känt av en trötthet men tog inte så allvarligt på det. Det var mycket på jobbet så tröttheten berodde nog på det intalade jag mig. Fredagen 6 december var min mage lite svullen och jag mådde illa samtidigt som jag kände ett tryck över magen. Jag tog en Alvedon och hoppades att det skulle gå över och på lördagen var det lite bättre. Men på söndagen var magen så pass svullen att det inte kändes normalt utan jag tog en promenad upp till akuten på US i Linköping. Jag kände mig bra för övrigt och intalade mig själv att lite luft och promenaden på 20 minuter kanske skulle göra allt bättre.

Jag minns att jag satt där i det välfyllda väntrummet, kände mig höggravid med min stora mage, min vinterjacka gick inte att stänga och jag log lite för mig själv att de övriga i väntrummet måste tänka; ”Stackars barn som får en så gammal mamma”.


Efter några timmar på akuten innan jag hade hunnit bli undersökt av en läkare fick jag en oerhörd värk i magen som kom från ingenstans. En sköterska bad mig att lägga mig ner och gav mig morfin vilket gjorde att jag direkt mådde illa. Jag satte mig upp på sängkanten och därefter svimmade jag. Jag vaknade upp av att någon tryckte in bröstkorgen på mig och jag minns att jag undrade om jag drömde och varför trycket över bröstet gjorde så ont. När jag svimmade hade de inte känt någon puls utan tog det säkra före det osäkra och startade HLR. De skjutsade iväg mig snabbt till röntgen och sedan hamnade jag åter tillbaka på akuten.

En sköterska kom fram och talade om att de hade ringt efter min äldste son som var på väg. Jag förstod inte varför, klockan var nästan 23.00 och jag tänkte nog mest på att sonen skulle upp och jobba dagen efter. En läkare kom sedan in till oss när sonen var på plats och satte sig bredvid och sa; Dina röntgenbilder ser inget bra ut. Du har en elakartad underlivscancer som har spritt sig. Som sagt, det ser inget bra ut. Men vi gör inget mer här nu utan du kan åka hem och sova om du vill.

Orden gick inte att ta in. Vad sa han? Cancer…Jag? Ingen i min närhet hade cancer som jag visste om, så det måste ha blivit fel. Hade han blandat ihop mig med någon annan? Jag hade ju bara sökt hjälp för en svullen mage.


Jag minns att jag mitt i chocken ändå frågade; Vad händer nu?
Läkaren svarade bara kort; Jag vet inte.

Jag stammade fram; Vad gör jag om jag får ont igen?

Han svarade mig att jag kunde ta två Alvedon.

Var det här slutet? Gick det inte att göra mer? Från att vara frisk till att bli dödssjuk på bara en dag. Jag kunde inte ta in detta. Det fick inte vara sant, jag var inte färdig här på jorden, jag var ju bara 52 år. Jag var ledsen, arg och i chock. Jag ville ju leva…

Min son fick hjälpa mig ut till bilen då jag var vinglig av morfin och chocken gjorde att benen knappt bar mig. I efterhand vet jag nu att bemötandet på akuten var helt fel, han skulle aldrig ha skickat hem mig den där kvällen och samtalet kunde han ha skött på ett betydligt bättre sätt.

Måndagen 9 december, inte ett ljud ifrån sjukhuset. Jag satt och planerade min begravning hemma, för jag hade ju fått min dödsdom. Det fanns väl inget mer att göra, jag hade ju fått åka hem och ingen hörde av sig. Min äldste son tog ledigt från jobbet för att vara hos mig. Jag ringde min yngste son som bor i Stockholm och berättade att jag hade fått cancer. Det var tungt, det var jobbigt och jag visste inte var jag skulle hitta kraft och ork. Kände att jag var tvungen att vara stark för mina söners skull, ville inte bryta ihop. Jag skrev sms till mina nära vänner, orkade inte prata. Jag insåg att jag ändå behövde ringa min chef. Han var ledsen, jag var ledsen…det var ett jobbigt samtal. Samtidigt sa han; Eva, du har en sådan positiv inställning till allt så du kommer att fixa det här.

Skulle jag fixa det här? Skulle jag orka? Eller var livet slut nu?

Onsdagen 11 december, tre dagar efter mitt besök på akuten, hade jag fortfarande inte hört något från sjukhuset men med hjälp av min väninna som är sjuksköterska lyckades hon via sina kontakter få hjälp med att få in mig på gynekologiska avdelningen på US i Linköping. Jag själv var fortfarande i chock och orkade inte tänka. Det är i de här stunderna man inser hur tacksam man är för sina vänner som tar tag i allt man själv inte förmår.

På avdelning 21 blev jag omhändertagen av helt underbara läkare och sköterskor som förklarade att man misstänkte tumörer men att vätskan i buken först måste tömmas för att man skulle kunna ta prover. Jag blev inlagd i en vecka och tömdes två gånger på 8 respektive 7 liter vätska som hade samlats i buken.

Följande veckor blev en lång väntan innan proverna var klara. Jag har alltid älskat julen men julafton 2019 satt jag i morgonrock på en stol i köket och försökte steka köttbullar med tårarna rinnande nerför kinderna. Jag var svag, min kropp orkade inte och det gjorde så ont i hjärtat att se sorgen i mina söners ögon. Proverna visade sedan att jag hade äggstockscancer, spridd till äggstockar, äggledare, tjocktarm och bukhinna. Bedömningen som gjordes var att jag befann mig i ett alldeles för dåligt skick för att kunna opereras direkt så jag fick börja med cellgiftsbehandling.

Här någonstans mitt i alla tunga besked och med en kropp som börjat att lägga av, så bröt jag inte ihop utan hittade istället en inre styrka. Var den kom ifrån vet jag inte. Men jag skulle klara det här. Mitt liv skulle inte sluta så här. Jag vägrade ge upp och skulle istället kämpa mig igenom det här. Hade den här skitsjukdomen kommit in i min kropp så skulle den bort.

14 januari 2020 påbörjades min första av sex cellgiftsbehandlingar. Jag fick behandling var tredje vecka och som jag fick kämpa. Vid varje behandling sjönk mina blodvärden till botten och infektionerna avlöste varandra. Jag var inlagd 1-2 veckor i stort sett under hela behandlingen mellan januari-april med hög feber och dåliga värden. Min vikt rasade, jag fick flera påsar extra blod vid varje behandling och ibland var jag så svag att jag inte ens orkade ta mig ur sängen. Det var så många gånger under den här tiden som jag var nära på att kasta in handduken då jag låg helt orkeslös i en sjukhussäng. Men ändå vägrade jag ge upp.

12 maj 2020 blev jag till slut opererad, en operation som tog drygt 5 timmar. Jag hade blivit informerad om att det kunde hända att jag skulle behöva en stomi eftersom tjocktarmen var drabbad. Det skrämde mig lustigt nog mer än själva operationen. Så det första jag gjorde när jag vaknade upp efter operationen var att känna efter utmed sidan om det fanns någon påse, men det fanns ingen då de istället hade lyckats att kapa av en bit av tjocktarmen. Morgonen därpå när kirurgen kom in och berättade att operationen blev lyckad, att de hade fått bort all synlig cancer, den känslan är obeskrivlig. Jag hade klarat det här!

Min sjukskrivning sträckte sig till 10 augusti och därefter valde jag att börja jobba heltid direkt. Jag ville tillbaka snabbt, jag ville att allt skulle kännas som vanligt igen och framför allt ville jag känna mig frisk. Kraften var inte tillbaka och blodvärdena var fortfarande lite låga ibland men med tiden började allt stabilisera sig.

När detta skrivs, 28 april 2021, mår jag bra, cancern är borta och mina värden är normala. Regelbundna kontroller och Parp-hämmare för underhållsbehandling gör att jag känner mig trygg. Jag är lite trött i huvudet på kvällen efter en arbetsdag men jag klarar av att jobba och jag älskar att vardagarna är tillbaka.

Nu i efterhand har jag fått veta att min farmor gick bort i magcancer 1978 och att min cancer är ärftlig, jag är bärare av BRCA2 som visat sig nu efter prover komma från min pappa. Det innebär 50% risk att jag kan ha fört genen vidare till mina söner. Än så länge har de dock valt att inte testa om de har genen eller inte. Men vi har pratat mycket om det och vad det innebär. Jag själv visste ingenting om BRCA2 eller äggstockscancer innan jag drabbades, hade jag vetat det hade jag kanske varit mer uppmärksam under hösten när tröttheten kom och ännu mer när min mage plötsligt svullnade upp.

2020 var ett jobbigt år för många med tanke på pandemin och för mig blev det ett hemskt år.
Ett år vi alla vill glömma. Samtidigt blev det även ett uppvaknande för mig. Att inse värdet med livet, att allt inte är självklart. Att ta till vara på varje dag, att ofta och mycket visa kärlek till de man älskar, att göra det där man så gärna vill göra, att leva här och nu, att inte skjuta upp allt och framför allt att aldrig ge upp.

Visst finns chansen att cancern kan komma tillbaka och det är en resa jag inte vill göra igen.
Men jag måste se framåt och kan inte ständigt befara ett återfall.

Jag är cancerfri och jag ska våga leva igen…

Av: Eva Cronstrand