Vi fick tala med Lisa Ambjörn som är författare till TV-serien Sjukt!

Med din serie har du ”vält” hela Sveriges syn på cancer och livet efter en cancerdiagnos. Hur kom idén till denna serie till?

Den kom till när jag gick sista året på en manusutbildning på Stockholms Konstnärliga högskola. Jag hade några år tidigare diagnostiserats med och behandlats för den livmoderhalscancer som vänt upp och ner på mitt liv, och kände att historien liksom låg och brände i mig och ville komma ut.

Men när jag försökte sätta det på pränt så blev det för det första, alldeles för omständigt, jag kände att jag behövde få med allt. Hur det var innan, under och efter, hur exakt alla kände, jag hade tonvis med karaktärer och sidohistorier och så vidare. Och framförallt blev det alldeles för mörkt. Jag tänkte att det här hade jag inte orkat kolla på själv när jag var sjuk. Och det finns redan många starka skildringar om människor som går igenom cancersjukdom. Så då tänkte jag, vad händer om jag gör det motsatta? Om jag använder komedi istället för att berätta om allt det galna som händer? Och på något sätt kände jag att eftervården, att plocka ihop bitarna av sig själv både fysiskt och psykiskt efter att ha varit sjuk i gynekologisk cancer, aldrig riktigt har skildrats i en serie.

Jag ville berätta om knäppa gynekologbesök, att försöka börja ha sex igen, att fortfarande bära på den där oron att det kan komma tillbaka när som helst och så vidare.

Hur skulle du vilja beskriva denna serie?

Kort kan man säga att serien är en dramakomedi som handlar om 26-åriga Alice som vi möter precis när hon fått reda på att hon ”överlevt” livmoderhalscancer och vill tillbaka till det liv hon hade innan. Men istället blir hon dumpad av sin pojkvän, arbets-och bostadslös och måste flytta tillbaka till förorten hon svurit att aldrig återvända till. Hon flyttar in hos sin familj, som alla på olika sätt påverkats av hennes sjukdom, och måste liksom börja om sitt liv från noll med allt vad det innebär.

Huvudkaraktären Alice är döpt efter Alice i underlandet, för precis som att Alice ramlar ner genom ett kaninhål till en helt ny värld där alla regler är satta ur spel, så känner Alice det som att hon kommit tillbaka från sin cancer med en helt ny blick på världen. Hon måste ta reda på vem hon är efter allt och vad hon egentligen vill med livet.

Hur var arbetet med serien?

Det var både fantastiskt roligt och väldigt jobbigt att skriva den. Jag gick tillbaka och läste mina dagböcker från tiden jag var sjuk och det var smärtsamt att behöva återuppleva allt om och om igen. Och dessutom när man jobbar med serier så är det ju oerhört många människor inblandade, så man fick feedback hela tiden på allt, varenda detalj har det vänts och vridits på, och jag var tvungen att ifrågasätta berättelsen hela tiden. I andra projekt som inte är lika personliga så kan det vara lite lättare, men i detta behövde jag ibland bara sitta och djupandas för att hantera alla känslor som vällde över mig. Samtidigt var det terapeutiskt, jag kunde bearbeta allt och se på alla dom mörka och jobbiga känslorna som jag skämdes för att jag bar på i ett lite mildare sken. När historien istället handlade om Alice och inte Lisa kände jag att jag kunde ge mig själv lite av den kärleken jag känner för Alice karaktär, se situationen utifrån på ett annat sätt. Att vara med och till exempel leta skådespelare och sedan stå där på inspelning med alla, och spela upp saker som till viss del hänt i mitt liv – var magiskt. Ibland grät jag bakom kameran men oftast skrattade vi så att vi grät.

Det finns en liten vinkning till Nätverket mot gynekologisk cancer i serien, i och med en (påhittad) storyline om att Alice mamma Maria börjar engagera sig i ”gyncancergruppen” men får problem med anti-vaxxers och folk som tycker att gyncancer inte är lika viktigt som till exempel bröstcancer. Det var befriande att få skämta om alla dessa saker, att skratta åt eländet och sparka uppåt.

Hur har reaktionerna varit?

Många och väldigt fina, även om serien såklart inte är allas kopp té. Vi har superfina tittarsiffror och fått mycket uppmärksamhet. Jag har fått en massa meddelanden från personer som har kunnat relatera och själv gått igenom liknande situationer. Det har fått mig att känna mig mindre ensam, och påminnas om varför det är så viktigt att vi driver dessa frågor politiskt så att det kan bli en ändring både i prognoserna och behandlingarna men också i eftervården. Sverige har både kapital och kunskap att ge den bästa möjliga vården till ALLA i hela landet, och det måste vi fortsätta kämpa för. Och genom alla som hört av sig har jag också insett hur viktiga dom platserna är där vi kan mötas och prata om allt det vi upplever och stötta, ventilera och hjälpa varandra.

Hur mår du idag?

Jag mår bra, tack som frågar. Det är nu över fem år sen jag hade cancer så jag räknas väl som så frisk som man kan bli efter just livmoderhalscancer, som ju är en virussjukdom som man egentligen bär latent i kroppen resten av livet – vilket jag inte visste förens efter serien släpptes och en tittare skrev det till mig. Vilket säger något om hur långt vi har kvar.

Kommer vi få se mer av dig?

Det hoppas jag! Netflix-serien Young Royals som jag också har skrivit hade premiär den 1 Juli och visas i över 190 länder, så om man vill se ett ungdomsdrama som handlar om en prins som börjar på en internatskola kan man titta på den. Sen jobbar jag med två nya originalhistorier, men dom kommer det nog ta några år innan dom är klara, som det är i serie-världen.

Tack Lisa Ambjörn och lycka till med allt!

Här kan ni se serien på SVT-Play

Av: Alexandra Andersson

alexandra@gyncancer.se