I augusti 2020 var jag på en privat klinik i Södertälje, och tog ut min spiral som hade suttit länge. Jag bad också gynekologen undersöka om något såg konstigt ut eftersom jag alltid är orolig för att få cancer då alla i min släkt fått cancer och dött av det. Efter någon månad fick jag besked att allt såg bra ut.

Hösten 2020 sökte jag läkarhjälp på en hälsocentral i Mariefred, för att jag hade ont i underlivet på höger sida, jag blev undersökt och lämnade massor av prover. Jag fick sedan ett brev med svar att allt såg bra ut och att läkaren inte kunde förklara var smärtan kom ifrån, och med det kände jag att jag måste vara nöjd. Jag blev också kallad på cellprovtagning i december, en standardkallelse. Där talade jag om att jag var orolig och hon gjorde då ett ultraljud för min skull, men allt såg bra ut.

Framåt jul-nyår 2020–2021 svullnade min mage upp mer och mer, och mitt nyårslöfte blev att gå och kolla ”vad som var därinne”. Jag kände mig höggravid och fick inte på mig byxorna på jobbet. Förutom att jag var svullen var jag också lite illamående. Jag sökte hjälp på hälsocentralen och blev skickad på ultraljud på Mälarsjukhuset där det upptäcktes ”vätskeansamlingar” i buken. Min läkare på hälsocentralen ringde och meddelade detta mitt i lunchen på jobbet, så direkt som jag var tillbaka på rummet så googlade jag och fick bara en hel radda med svaret ”tumör”… Släckte ner Google, men var ganska övertygad ändå. 

Jag blev kallad till röntgen efter någon vecka, och inbokad för ett besök hos gynekolog på kvinnokliniken på Mälarsjukhuset där det mycket riktigt bekräftades att det handlade om en tumör i buken, men att jag var tvungen att lämna biopsi för att fastställa vilken cancersort det handlade om, vilket jag gjorde den 25 februari.

Jag är säker på att jag kommer dö i cancer men inte nu!

Jag åkte hem efter läkarbesöket och tyckte jag blev mer och mer svullen, det kändes som jag skulle spricka när som helst. Det var också jobbigt att andas så fort jag gick en promenad.

I början av mars körde min dotter in mig till Mälarsjukhuset för då mådde jag väldigt illa, kräktes och bajsade på mig när jag var ute med hunden. Blev då inlagd på kvinnokliniken där dom tappade mig på vätska. Först från lungan (2,3 l) och sen från buken (3 l). Blev också sjukskriven 100%. Fick åka hem efter två dagar men var bara hemma i ett par dagar, sen var det dags för ny tappning.

Jag fick en Venport (kallar den portapotti, fast jag vet vad det är egentligen) inopererad där jag skulle få cellgift och där dom också kan ta prover utan att behöva sticka mig i armar och händer. Underbar liten grej denna ”portapotti”! 

Vid läkarbesök den 18 mars fick jag diagnosen äggstockscancer med spridning i buk och lunga. Blev informerad om att jag skulle påbörja cellgiftbehandling en vecka senare. Tre behandlingar med tre veckors mellanrum var planen. Sedan, om allt såg bra ut, en stor operation i Uppsala, där mycket skulle tas bort, exempelvis livmoder, äggstockar, äggledare, mjälte och blindtarm. Därefter tre cellgiftsbehandlingar till. Jag hade min yngsta dotter med mig och hon tog mod till sig och frågade läkaren vad oddsen var för mig. Vi fick då svaret att, efter 5 år så är 30% helt cancerfria. Jag sa då direkt att jag kommer vara en av dom. Känslan när han meddelade diagnosen var ”Ridå ner”! Kolsvart…. Men den åkte upp på någon minut och jag tänkte att jag verkligen skulle ta ”fighten”. Jag är säker på att jag kommer att dö i cancer, men INTE NU!!!! Dessutom sa läkaren att: ”Du får inte glömma att du kommer att få en botande behandling” och det etsades in i mitt huvud. Det har varit mitt mantra genom hela resan.

Tarmvred ledde till stomi

Den 25 mars fick jag min första cellgiftbehandling. Åt alla små tabletter som jag fick innan för att inte må illa och som skulle hjälpa mig att ta emot behandlingen så skonsamt som möjligt. Cytostatikabehandlingen bestod av två olika droppåsar som sammanlagt tog fyra och en halv timme att ta emot. Det blev en jätteskön stund med skön säng, underbara kontaktsköterska Maria (som har varit min närmsta kontakt hela tiden) och Petra förgyllde tiden. Jag blev bjuden på gott kaffe, goda klämmackor och juice, så gott och så mysigt. När jag var klar körde jag hem och allt kändes jättebra.

I början av april trodde jag att det var dags att åka in och tappa vätska igen. Fick en tid för detta och som tur var körde min dotter in mig till sjukhuset. Men det var inte vätska utan tarmvred. Jag hade ont och var jättelös i magen. Blev inlagd och fick dropp. Gick på toa varannan timme och släppte gaser och ibland avföring. När tarmen var ”nere” på normalnivå och storlek fick jag veta att jag skulle bli stomiopererad. Jag blev jätterädd och ledsen först men tänkte sen på hur mycket krångel jag haft med magen genom åren och vände detta till något positivt. Jag fick träffa min kirurg som skulle operera mig och hon var den mest underbara människa jag mött. Norska Tone. Tydligen berömd på hela sjukhuset, kanske i hela kirurgvärlden… Hon kom klapprande på sina slitna träskor och förklarade och tog sig tid att småprata med mig och jag kände plötsligt att – stomi, det blir jättebra!

Operationen planerades till kvällen den 13 april. På dagen bad jag en av undersköterskorna att klippa av mitt hår. Det hade börjat lossna i stora ”schok” efter första cellgiftbehandlingen så det var lika bra att bli av med det, tyckte jag. Duschade och blev nerkörd till Tone och ytterligare två kirurger. Vaknade på morgonen av att Tone stod vid sängen och talade om att allt gått bra och att jag nu hade två stomier, en för avföring och en liten för slem och dom hade fått bort 800 gram cancervävnad från bukväggen samt bitar av tarmen som var angripen. Dom var nöjda och tyckte att jag skulle vara glad, för nu hade jag ännu bättre förutsättningar inför kommande cellgiftbehandlingar och operationen till sommaren. Jag fick ligga kvar en vecka på sjukhuset och lära mig sköta stomin samt börja äta. Fantastiskt att få lite blåbärssoppa och mosad mat efter så lång tid med dropp. Min ena dotter hämtade mig när det var dags för hemgång och då åkte vi direkt till frisören och provade ut peruk där min mellandotter också var med, och det var bra att ha smakråd.

Fortsatta cellgiftsbehandlingar och omfattande operation

I slutet av april var det dags för cellgifter igen. Det var samma mysupplevelse på sjukhuset och jag blev så fint omhändertagen – fika, mackor och TV. Jag körde hem och efter tre dagar började fötterna att ömma och vaderna att krampa. Detta visste jag kunde hända så det var okej, men det var lite jobbigt att gå ut. Kan tro att det såg ut som man var påverkad. Men annars inga problem.

När det var dags för cellgiftsbehandling nummer tre fick jag också blod – tack alla blodgivare! Det blev ytterligare en cytostatikabehandling (kur 4) och den fick jag för att inte vara utan cellgift för länge innan operationen som skulle ske den 6 juli.

Den 5 juli åkte jag sjuktransport (för första gången i mitt liv) till Uppsala. Jag skrevs in och lämnade prover och fick ett fantastiskt rum på sjukhuset. Tror det var på våning 6 med en underbar utsikt över halva staden och med TV, badrum och allt man kan önska sig. Det kändes nästan som ett lyxhotell och det var jättegulliga sköterskor. Morgonen efter blev jag nerkörd till operation och först skulle en bedövning sättas i ryggmärgen och det var väldigt besvärligt och gjorde ont. Två sköterskor kämpade i en timme innan det blev bra. Men sen somnade jag och vaknade nästan ett dygn senar, groggy, sömnig och lite illamående, men vid gott humör. Härliga sköterskor där med, som fixade radio till mig och efter en liten stund fick jag dricka lite och fick lypsyl till läpparna. På förmiddagen dagen efter operation fick jag komma upp till mitt lyxrum och då fick jag en Piggelin, världens godaste! Kommer aldrig glömma den.

Kirurgen kom och berättade att allt hade gått jättebra och att dom tagit bort all synlig cancer. De hade också flyttat stomin till andra sidan där lilla ”slemstomin” satt och sytt ihop den gamla stomin så nu hade jag bara en stomi. Skönt!

På avdelningen hade dom en tresidig meny som man fick välja varmrätt och efterrätt ur varje dag. Så lyxigt! Men aptiten var inte med mig som den brukar, så allt verkade så gott ända till det skulle avnjutas. Jag tror att medicinerna gjorde att det inte smakade. Fotbolls-EM avgjordes. Jag är inte ett dugg intresserad men kollade ändå och har för mig att Italien vann. Dagen efter var jag ute i korridoren och gick och när jag kom in på rummet ligger en liten chipspåse på sängen och en lapp där det står ”den här skulle du ju haft till fotbollen igår, men hoppas att det ändå smakar” från en av sköterskorna där. Hur gulligt var inte det? En annan dag låg det en lapp på bordet där specialistsjuksköterskan skrivit ”Bra kämpat med frukosten! Kram” Dom var så gulliga allihop!  Efter åtta dagar fick jag åka sjuktransport till Mälarsjukhuset där jag fick vara under observation i två dagar och fick träffa ”mina” läkare och sköterskor, det var lite som att komma hem. Sen fick jag åka hem på riktigt. Min dotter hämtade mig och den känslan var underbar.

Sedan fortsatte cellgiftsbehandlingarna och i mitten av september fick jag den sjunde och sista behandlingen. Jag hade ondare i fötterna och benen för varje gång och läkaren talade om att fingrar och tår är nervskadade av cellgifterna och han visste inte om det var för evigt. Kanske är det bättre om drygt ett år. Men det är det värt känner jag.

Den 4 oktober träffade jag läkaren efter prover och röntgen och fick höra att allt såg bra ut. Cancermarkören var nere på botten och min kropp hade svarat jättebra på behandlingarna och operationen. Så nu skulle det bli Parphämmare, Lynparza, i två år och går allt fortsatt bra kan stomin opereras bort och ändtarmen kopplas på igen.

Bästa födelsedagspresenten

Efter operationen i Uppsala i somras så började stomin åka ut, så efter en dryg månad hade jag ca 10 cm tarm som hängde ut som en ”snorre” på magen. Det var bara jag som såg den förstås men ändå obehagligt och påsen var ju aldrig tom heller. Jag bad att få det åtgärdat, helst av Tone, men det verkade inte möjligt. Hon hade massor av operationer. Men så en dag blev jag plötsligt kallad till en dagoperation. Den 7 dec, min födelsedag! Och det var Tone som skulle operera! Första riktigt sköna operationen. Somnade så skönt på morgonen och vaknade några timmar senare och låg och halvslumrade i ytterligare några timmar tills Tone kom till uppvaket och sjöng en födelsedagsvisa på norska och kompade med sina klapprande träskor! Så himla fantastiskt! Bästa födelsedagen i vuxen ålder, så tacksam!

Idag…

Nu går jag och lämnar prover ofta och röntgas emellanåt och är sjukskriven på 50% till slutet på maj. Det känns jättebra att arbeta halvtid. Jag är trött när jag kommer hem och försöker vila en stund. Jag har fortfarande lite dålig kondition men går en timmes promenad varje dag med hunden och gör lite gympa hemma ibland. Ekonomiskt har det inte varit helt lätt men som tur är har jag tre döttrar som hjälper mig ibland och jag är så tacksam för det.

Jag ser positivt på framtiden och har hela tiden tänkt att detta ska lösa sig och jag ska klara detta och bli frisk, även om jag aldrig blir densamma som innan. Jag har fått en annan inställning till livet nu.

Är så tacksam för mina barn, sjukvården, personalen och sjukförsäkringssystemet som jag inte kände till tidigare. Och jag är så glad att jag hittade min grupp på FB (Nätverket för gynekologisk cancer), den är helt fantastiskt – man känner sig aldrig ensam.

AV: Catrin Johannesson