För snart ett år sedan sökte jag hälsocentralen eftersom jag trodde mig ha urinvägsinfektion. Jag och min man har en liten arborist/trädgårdsfirma så jag jobbar mycket ute och märkte att jag fick planera min arbetsdag efter var jag kunde gå på toaletten.

På vårdcentralen gjorde de en odling som inte visade någon infektion. Istället fick jag en tid för gynundersökning. Eftersom jag har en sjukvårdsförsäkring valde jag att använda den och fick tid hos en privat gynekolog i Göteborg. Hon gjorde ett vaginalt ultraljud och kanske klämde hon lite på magen också, det minns jag inte. Hennes ”diagnos” var att jag hade mycket gas i magen och hon remitterade mig till en mag- och tarmläkare som jag träffade ett par veckor senare.

Han gjorde sina undersökningar och drog slutsatsen att jag säkert bara var lite förstoppad. Han sa ”åk hem och ta en påse Inolaxol om dagen så hörs vi om en månad – en sak kan jag lova dig, du har iallafall inte cancer”. Den tanken hade överhuvudtaget inte slagit mig så varför han sa det vet jag inte. Fick liksom en känsla av att han tänkte – klimakterietant som oroar sig och hittar på symptom!

En månad senare efter ett antal påsar Visiblin, eftersom Inolaxol inte gick att få tag på, hörde läkaren av sig till mig och förordade då upp till sex påsar Movicol om dagen eftersom mitt tillstånd inte var bättre, snarare tvärtom. Nu hade magen svullnat rejält. Jeansen gick inte på, trots att jag inte gått upp i vikt.

Eftersom Movicolkuren verkade meningslös vände jag mig till försäkringsbolaget som gav mig tid hos en urolog. Hon blev lite misstänksam av det hon såg via sin undersökning och skickade mig på röntgen.

Efter någon vecka ringer urologen till mig. Hon har ordnat en tid hos en gynekolog dagen efter som hon starkt rekommenderar att jag ska ta.

Varför fick jag cancer?

Fjärde resan ner till Göteborg (15 mil enkel väg) och nu får jag reda på att man sett en ”förmodad cancer”. Mer provtagning där och någon vecka senare till Sahlgrenska för ny röntgen och ytterligare provtagning.

Min första fråga när det blev klart att jag skulle opereras var: får man åka hem samma dag? Såg framför mig någon slags titthålsoperation liknande den som gjordes när jag steriliserade mig. Läkaren tittade lite konstigt på mig och sa att: ”Nja, man brukar få stanna några dagar på sjukhuset.”

När det sedan började gå upp för mig hur pass allvarligt detta är skrev jag en lista på saker som just då kändes viktiga. Eftersom jag kände att jag mer eller mindre såg döden i vitögat skrev jag ner hur jag vill ha min begravning, vem som får ta hand om min hund och så vidare. Trots detta kunde jag inte på riktigt förstå att jag faktiskt har cancer och så är det fortfarande. Ingen i min släkt har haft cancer, varför skulle då jag få det? Jag röker inte, är inte överviktig, är steriliserad osv! Jag har helt enkelt bara dragit en nitlott.

Efter det första besöket på Sahlgrenska med provtagning och ytterligare röntgen gick det fort! Två veckor senare genomgick jag en operation som tog en hel dag. Man tog bland annat bort livmoder, äggstockar, äggledare, stora delar av bukhinnan och en bit av tarmen. Det konstaterades att jag hade cancer i stadie 4b och att det utgått från vänster äggledare.

Efter ett par veckor på Sahlgrenska åkte jag hem med min lagade tarm som tyvärr inte fungerade. Jag mer eller mindre bodde på toaletten och mådde jättedåligt.

Tillbaka till vården, nu på mitt hemsjukhus i Skövde. Där konstaterades det att tarmen läckte, så ny operation där hela magen öppnades igen och jag fick en stomi. Detta var från början min mardröm men efter allt jobbigt som blev när tarmen inte fungerade kändes stomin som en lättnad.

Kunskap och information är viktigt

Innan jag blev sjuk visste jag inte ens att man kunde få cancer i äggstockarna. Självklart har jag, tvärt emot allt förstånd, googlat massor. Den information som finns på nätet är ganska bra men också mycket skrämmande. Många följdfrågor har det blivit och eftersom jag legat mycket på sjukhus har jag haft stora möjligheter att älta alla mina frågor med personalen. Jag upplever att jag fått svar på det mesta och blivit väldigt väl bemött i min frågvishet. Jag har inte blivit värst mycket lugnare för det, men all fakta är ju inte nattsvart! Det finns ju trots allt möjligheter till bra liv och överlevnad. Trots det är hjärnan svår att övertala om detta, och värsta scenariot är det som oftast kommer upp.

Det har varit många resor fram och tillbaka till sjukhuset med inläggning i perioder då mina värden har varit dåliga och ställt till det lite med cellgifterna. Idag har jag i alla fall fått mina sex omgångar cytostatika. Enligt röntgen och prover är jag just nu cancerfri och väntar på att kroppen ska återhämta sig tillräckligt för att jag ska få börja med Zejula som tydligen är en slags bromsmedicin.

Det är viktigt med mer information om den här typen av cancer både till kvinnor i allmänhet och till vården. Det tycks som om vårdcentraler och även en del specialister lätt avfärdar symptomen på gynekologisk cancer. Oftast drabbar det kvinnor i klimakteriet och åldrarna däromkring, och det verkar troligt att symptomen lätt avfärdas som klimakteriebesvär. Då gäller det att stå på sig! Be att få träffa en annan läkare och se till att få remiss till en gynekolog om du har varit på hälsocentralen!

Idag…

Hela min omgivning är jätteglada nu när det ser så bra ut men själv har jag lite svårt att ta det till mig. Jag tycker fortfarande att det känns väldigt overkligt att jag har fått cancer. Hur ska jag då kunna ta till mig att nu kanske jag är ”frisk”? Den som häromdagen sa något i stil med ”är man bara positiv så blir man lättare frisk”, fick onda ögat av mig. Alla dessa positivitetskonsulter borde testa lite cancer eller hålla tyst! Visst förstår jag att det är bättre att göra saker och röra på sig än att bara sitta i soffan och gråta, men jag förbehåller mig rätten att göra båda delar vid behov.

AV: Tina Drakenfors