Var stark. Tänk på barnen. Tänk på Linda.

Så sa de. Och jag försökte vara stark. För barnen, för Linda, för föräldrarna. Men jag ville inte vara stark, jag ville helst ligga i fosterställning och tycka synd om mig själv. De gånger jag tillät mig att tycka synd om mig själv fick jag genast dåligt samvete, det fanns alltid någon annan att tycka mer synd om. Linda givetvis, få cancer så ung. Våra barn så klart, bli moderslösa innan de ens börjat skolan. Och dessutom hennes föräldrar, det vet ju alla att det värsta som finns är att överleva sitt barn.

Eller den andra klassikern; tänk positivt så har ni större chans att klara cancern. Jaha, så om hon dör så är det mitt fel för att jag inte har varit tillräckligt positiv i allt elände? Det är ett stort ansvar att lägga på både den drabbade och anhöriga.

När min fru fick diagnosen livmoderhalscancern var reaktionerna från omgivningen lätt att dela in i två grupper; de som reagerade starkt på ordet cancer och tyckte enormt synd om oss, samt de som tyckte att det var ju en ”enkel” cancer som man relativt enkelt botade och sedan gick livet vidare. Själv dansade jag hela tiden på slak lina mellan de två tankebanorna. Funderade jag ena stunden på musik till begravningen satt jag en stund senare och undrade om det inte snart var dags att planera nästa års fjällsemester. Och sättet jag behandlade Linda följde samma mönster; från patient till åtråvärd kvinna och tillbaka på otroligt kort tid. Mycket av detta berodde på, och detta är jag inte stolt över, att jag inte först riktigt förstod sjukdomen. Hur känns det i livmoderhalsen, vad är det egentligen och hur vet de vad som drabbats? För mig var gynekologmottagningen en ny värld, jag visste i princip ingenting om hur behandlingen går till, begreppen var nya och jag kände mig utanför. Alla läkare och övrig personal, samt Linda, slängde sig med begrepp obehindrat där jag fick kämpa mig för att hänga med. Ibland låtsades jag förstå, ibland fick jag mer eller mindre en klapp på huvudet och menande ord om min okunskap. Det här är inte männens värld. Men jag ville ju veta!

En sak som jag dock snabbt lärde mig var att det kunde vara jag som var orsaken till min frus lidande. Innan Linda drabbades hade jag aldrig hört talas om HPV-virus, hur den spreds och egentligen hur enkelt det hade varit att hon inte hade drabbats överhuvudtaget. Hade jag som tonåring fått HPV-vaccin hade vårt liv kanske sett annorlunda ut. En ytterligare börda att bära.

Jag vet inte, men jag tycker att jag är en modern man som är van att prata om och visa känslor. Att gråta offentligt är väl inget jag gärna gör, men under den här perioden kunde tårarna dyka upp lite när och var som helst. På jobbet, när jag var med barnen eller i sociala sammanhang. Sorg, givetvis, men lika mycket ilska. Livet, kort sagt, var fruktansvärt orättvist. Och jag kände mig ensam i allt detta. Den jag vanligtvis pratar med är Linda och visserligen pratade vi ofta om cancern och vad den innebar men jag ville och kunde inte förmå mig att öppna mina innersta känslor ens för henne. Av någon slags inbillad hänsyn tror jag, hon hade säkert velat att jag pratade mer om detta. AN-HÖRIG, jag hör an till henne och då är det min plikt att vara stark. Jag tror om det hade erbjudits på ett ärligt och öppet sätt ett samtalsstöd för mig hade jag nog hoppat på det. Som det var nu fick jag mer på omvägar höra att det eventuellt kunde finnas ”nån” att prata med på sjukhuset men jag fick samtidigt känslan att det skulle jag helst inte göra. Jag skulle ju vara stark.

Nu har det gått några år sedan Linda fick sitt cancerbesked och sin livmoder bortopererad. I det stora hela gick allting bra, hon är friskförklarad och allt borde vara frid och fröjd. Men cancern finns alltid med oss, oavsett vad läkarna säger. De återkommande kontrollerna är givetvis bra men bara att svänga in på parkeringen på KS skickar oss mentalt tillbaka till den jobbiga tiden. Varje liten misstanke om att cancern är tillbaka leder till att vi båda drar de värsta slutsatserna och bevisningen att hon fortfarande är frisk måste vara stark.

Vad vill jag egentligen säga med den här texten? Jag vet inte, förutom att säga till de som får se sina närmaste anhöriga drabbas av cancer att våga vara svag. Eller svag, det är fel ord – våga vara mänsklig. Det är jobbigt nog med sorg och ilska, känn inte dåligt samvete samtidigt. Ingen vinner på att du gömmer dina innersta känslor och riskerar att explodera en dag. Sök dialog, med din partner, med dina vänner, med övrig familj eller med dem du känner dig trygg med. Var dig själv, det räcker alltid.

Anders Östberg