I maj är det nio år sedan jag fick min cancerdiagnos. Nio år är mycket när det handlar om äggstockscancer.

Självklart är nio år en hel del oavsett vilken variant av folksjukdomen cancer det handlar om, men min speciella form har rykte om sig att vara extra tjurig, smygande och dödlig.

Nio år med cancer kan gå långsamt. Eller fort. De kan vara svåra år eller ganska lätta, sjuka eller friska eller så kan nio års överlevnad efter diagnos bli ett rätt allmänt blurr av vardag, jobb, behandlingar, oro och ibland fest.

I vanliga fall känner jag mig inte särskilt märkvärdig. Inte heller har jag någon större lust att måndag till söndag prata om cancer med andra människor.

Men det finns några undantag.

Ett av dem är när jag träffar andra överlevare, som efter omfattande prövningar och komplicerade sjukdomstillstånd klarat livhanken – åtminstone hittills. Då klickar det till i hjärtat: ”Tänk, vilken tur vi har! Och vilken tur att du och jag kan heja på varandra, vi vet ju i alla fall lite grann om vad det innebär att leva nära döden.”

Ett annat undantag är när jag träffar någon som har samma cancerform som jag har haft, eller en annan svår variant med dålig prognos. Då känner jag ett extra ansvar för att hjälpa till, i all ödmjukhet, fullt medveten om att cancerpatienter gör bäst i att endast försiktigt jämföra sitt liv och sin sjukdom med någon annans erfarenheter.

Genom åren har jag funderat över vad som har hjälpt just mig att överleva så här länge. Förutom turen att vara född i rätt tid, med moderna läkare och närheten till universitetssjukhus, har jag tänkt att en förklaring är min egen hållning. Det låter säkert skrytigt, men det handlar inte om något särskilt avancerat utan är något som fungerar för just mig.

En viktig sak är att jag inte fixerar mig vid sjukdomen, jag har den ändå i bakhuvudet mer eller mindre hela tiden, utan att bli speciellt stressad. Jag vet också att folk i gemen inte kan särskilt mycket om min form av cancer, men de är inte dumma för det. Framför allt kan vi prata om andra saker.

En annan viktig sak är att jag följer andra överlevares exempel, bland annat genom att se mig som jämställd med läkarna. Jag tror inte att jag alltid vet bäst, tvärtom, men jag vet åtminstone det jag känner till, och har ansvar för att ha koll på fakta om min egen sjukdom.

Det betyder att jag vet i vilket stadium min cancer upptäcktes, jag vet vilka behandlingar jag har gått igenom och vilka mediciner jag har fått. Den här kunskapen gör att jag kan stå stadigt i samtal med andra och kan koncentrera mig på att tänka på det som för stunden är viktigast.

Sedan finns det ännu en förklaring till att jag klarat mig levande så länge: jag gillar att vara på sjukhus. Det låter knasigt, jag vet, men det är faktiskt sant och är till hjälp för mig. Jag ser det hela som att vårdpersonalen jobbar tillsammans med mig för att jag ska klara mig, vi är ett team med ett gemensamt mål: överlevnad.

Därför gillar jag sjukhuset som idé: det finns ju till för att mina nio som överlevare ska bli, ja vad ska jag säga, varför inte 90?

Tänk, det vore något att fira när den dagen kommer: 90 år som canceröverlevare.

Jag håller tummarna.

 

Maja Aase