Trettioåriga Anna hade nyligen skilt sig och arbetat som sjuksköterska i ambulans i ett drygt år när hennes liv tog en ny och oönskad vändning. En augustidag 2014 befann hon sig i Norge när hon tvingades göra ett akutbesök med blödningar från underlivet.

Vid besöket fick hon beskedet att hon kunde ha drabbats av ett missfall, trots att det graviditetstest som gjordes samtidigt var negativt. Läkaren rådde henne att besöka vården hemma i Sverige för att få en utredning. Mödravården i Sverige förklarade blödningarna med att slemhinnan växte utanpå livmoderhalsen och att det var helt normalt. Anna började misstänka att symptomen var ett tecken på något helt annat och mycket värre och på hennes begäran togs ett cellprov. Vid provtagningen började hon blöda kraftigt men, trots att provet senare analyserats om två gånger, sade sig läkarna inte hitta några avvikelser.

I maj 2015 vände sig Anna direkt till gynmottagningen och när hon beskrev sina symtom över telefon fick hon en tid, trots att det normalt krävs remiss. Anna undersöktes av en läkare som var under utbildning. Efter en kort stund tillkallade läkarstudenten en mer erfaren kollega och Annas farhågor fick ny näring när det beslutades om en biopsi med snabbsvar.

Jag hann inte mer än halvvägs genom korridoren på väg ut från mottagningen när tårarna vällde fram, berättar Anna. Jag ville verkligen inte ha rätt i min oro.
En vecka senare fick hon ett samtal från gynekologen som berättade att det inte såg bra ut och hon kallades in till en magnetröntgen följande dag. Röntgenundersökningen bekräftade med all önskvärd tydlighet alla hennes farhågor. En tumör på 3,5 x 3,5 centimeter hittades. Anna hade drabbats av skivepitelcancer.

Nu gick allt snabbt. Redan följande dag gjordes en datortomografi och i början av juni 2015 kunde läkarna, vid en undersökning under narkos i Uppsala, konstatera att tumören blivit 4 x 4 centimeter. Efter undersökningen meddelar Annas läkare att man inte kommer att operera pga. av tumörens storlek. Istället ska man avlägsna tumören med både yttre och inre strålning samt cytostatika. Behandlingen ska ges i Örebro. Bland förberedelserna görs ett så kallat äggplock. Nio av Annas ägg fryses ner inför en eventuell lagändring om surrogatmödraskap. 

På plats i Örebro väntar provtagning, undersökning med ultraljud, ny datortomografi och prickar tatueras in för den yttre strålbehandlingen. Den 29 juni inleds behandlingen, med den första av totalt 26 yttre strålbehandlingar. Dagen efter får Anna den första behandlingen med cytostatika.

En knapp månad senare är det dags för den första inre strålningen, en så kallad brachybehandling.

Dagen innan fick jag ett rum på sjukhuset i Örebro. Den natten sov jag inte mycket, berättar Anna. Jag kände mig helt dränerad på energi samtidigt som jag såg fram emot min ”sista nedräkning” då det här var inledningen på den sista delen av behandlingen.
Redan första veckan drabbades Anna av diarréer och känslan av att behöva ta laxerande inför behandlingen blev en mardröm. Inte blev det bättre av att läkaren som skulle lägga ryggmärgsbedövningen hade svårt att hitta rätt vilket resulterade i svåra smärtor, kraftigt illamående och extrem huvudvärk.

Det var egentligen det jobbigaste med besöket. Teamet som behandlade mig var fantastiskt, jag fick snabbt hjälp med illamåendet och när jag låg ner försvann huvudvärken. Jag var så trött att jag sov mig igenom största delen av ingreppet.
En av biverkningarna av brachybehandlingen var att Anna tappade allt könshår. Utöver undran om det skulle växa ut igen föddes mängder av frågor.

De närmaste dagarna funderade jag mycket över sex och samlevnad. Hur skulle mitt framtida sexliv bli? Vem skulle vilja ha mig som inte kunde få barn, om jag ens skulle kunna ha sex?
Idag har jag svaren. Mitt sexliv är väl fungerande, jag tar sedan mitten av behandlingen hormoner och till och med mitt könshår växte ut igen.

Även vid den andra brachybehandlingen gick det snett med bedövningen. Anna hade fortfarande ont i ryggen och när den andra bedövningen lades kom huvudvärken tillbaka, till och med värre än förra gången. Under natten var hennes huvudvärk så svår att hon inte ens förmådde be om hjälp. När det dagen efter var dags för en yttre strålbehandling kom Anna gråtande till den.

När hon väl låg på britsen så släppte huvudvärken men det skulle bli värre. Anna berättar:

Under kvällen drabbades jag av postspinal huvudvärk så jag kunde inte göra annat än att ligga i planläge. En annan läkare utförde en blodpatch ( En liten mängd av personens blod sprutas in i epiduralrummet nära platsen för den ursprungliga punkteringen; den resulterande blodproppen lappar sedan läckaget av cerebrospinalvätska) för att häva huvudvärken och det kändes inte alls. Läkaren rådde mig också att begära en ny narkosläkare. Under de sista veckorna fick jag totalt två enheter blod.
När det var dags för den tredje behandlingen var en ny narkosläkare på plats. När han läste journalen kunde han bland annat konstatera att det tidigare använts en för grov kanyl. Den här gången kände Anna inget obehag när bedövningen lades, istället släppte den alldeles för snabbt.

Smärtan var fruktansvärd och den smärtlindring jag fick tog inte. Narkossköterskan höll mig i handen och det blev till slut det starkaste minnet av hela behandlingen. Jag befann mig i en väldigt utsatt situation och det var så skönt att någon höll min hand. Till slut sövde de mig och därefter minns jag inget förrän jag vaknade i magnetröntgenkameran.
Dagen efter var den första narkosläkaren tillbaka. Med tanke på vad som hänt under de tre tidigare behandlingarna hade man gjort förberedelser för att söva Anna men läkaren valde trots det att göra en ny ryggmärgsbedövning. Anna grät sig igenom hela bedövningen men den här gången gick allt som det skulle.
Den 7 augusti 2015 avslutades Annas behandling med en sista yttre strålning och vi flyttar oss framåt i tiden till den 20 januari 2016. Anna har börjat arbeta i ambulanssjukvården igen, efter sin sjukskrivning. Hon befinner sig på Umeå universitet, där hon just klarat av de första dagarna av sin specialistutbildning, när telefonen ringer.

Jag hade gjort en uppföljande PET magnetröntgen i Uppsala och nu ville den ansvarige läkaren tala med mig om resultaten.
All cancer var borta, jag var frisk!