Var mitt uppe i livet. Mådde så bra. Sambo, våra tre fina barn, ett jobb jag trivdes bra med och en pigg välfungerande kropp. Jag fyllde 30 år sommaren 2021, och bjöd in mina närmaste vänner till en hejdundrande fest som aldrig kommer att glömmas. Vi dansade in till sena natten, skrattade och hade en sån fin kväll! Det var väl nu livet skulle börja på riktigt?

Strax efteråt började min ”cancerresa”. När semestern var slut började byxorna sitta åt tajtare runt magen. Hade jag gått upp så mycket i vikt under sommaren? Jag kissade ofta och kände mig fortare mätt. En kväll ligger jag i sängen och stryker handen över magen, en liten kula likt tidig graviditet uppenbarar sig längst ner. Vad är det här?

Resten av livet framåt är ett mörker, en djup svart dimma. Minnena är ytliga och få. Fick en tid till gyn, läkaren gjorde en snabb undersökning med ultraljud och bad mig senare sätta mig på stolen. Jag minns orden hon sa; ”Sätt dig ner, vi måste prata”. Hinner senare bara hem, skakig och full av chock så ringer en sköterska och vill jag ska komma in på en magnetröntgen dagen efter. Tre olika röntgenundersökningar gjordes inom en kort tid. Jag hade nu ingen styrka kvar. Mådde konstant illa. Svår ångest. Kunde inte sköta jobbet och vardagen hemma. Kändes som hjärtat skulle stanna av varje gång mobilen ringde. ”Vi misstänker att din cysta är av en elak sort så du kommer bli opererad snarast” – en fredag när jag åt lunch på jobbet kom det samtalet, bröt ihop totalt.

2 november 2021 kl. 13.30 rullas jag in i den sterila operationssalen. Överallt var det vitt. Tårarna rann, ångesten höll på att strypa mig. Men det kändes samtidigt skönt att äntligen få bli av med demonen. Demonen blev mitt namn på den äckliga saken som växte okontrollerat i min kropp. Som gjorde att jag såg höggravid ut men istället för att vara en mysig bebis var det en äcklig demon som tagit över min kropp. 

Demonen visade sig vara en 25 cm stor cysta som växte på min vänstra äggstock. Men den läkare som opererade mig var positiv efteråt. Hon såg inga andra förändringar i min buk. ”Det såg fint ut. Det här är nog inga problem. Men det ska självklart undersökas och granskas in i minsta millimetern. Men det ser hoppfullt ut. Demonen är borta. Hem och återhämta dig nu så ringer vi när svaret har kommit!”

Så kom det tillbaka igen. Hjärtat som stannade varje gång mobilen ringde. Veckorna gick och jag läkte. Minns ännu idag vad jag gjorde den stunden då mobilen ringde. Höll på att städa för att få tiden att gå och tänka på något annat. Så ringer det. Det nu välkända numret lyste starkt. Skit.

Det var absolut ingen snäll demon. Den var elak. Faktiskt väldigt elak. Och ovanlig. Faktiskt väldigt ovanlig. Och det var den som hade växt i mig. Vad är oddsen? Tja, ungefär en på miljonen lyckades jag googla mig fram till senare. En på miljonen?! Läkaren var lugn och rationell. Onkologen skulle ringa mig efter vårt samtal, du ska starta en cytostatikabehandling omgående. Vad tror ni mitt svar till det blev? Det första jag fick fram var tydligen ”Måste jag det?” ”Nej du måste självklart inget. Hade du varit 70 år hade vi inte satt in den här behandlingen. Då hade du inte ens klarat av det. Men du är 30 år, du ska leva länge till och vara frisk. Du är stark, du klarar det här. Vi vill få bort alla elaka celler en gång för alla”. Tårarna sprutade.

Det här var en torsdag. På söndag var det första advent. Gick på adventsfirande i byn. Barnen fick träffa tomten och dricka glögg. I armen hade jag en nyinsatt picc-line och i huvudet mal bara tanken på att dagen efter skulle jag vara inskriven på lasarettet och ligga inne i 5 dagar för att starta igång den första cykeln på behandlingen. Men nu hade jag ett slutdatum äntligen. Ett datum när behandlingen skulle vara över. 

Behandlingen var tuff. Rent ut sagt hemsk. Det är en av dom tuffaste behandlingarna som alla inte klarar av att göra då den sänker en otroligt mycket. Jag hamnade ner i botten totalt. Att vara inlagd veckovis och vara ifrån min familj var ledsamt. Sambon drog ett tufft lass med att sköta barnen och vardagen alldeles själv. Och när jag kom hem behövde jag hjälp med allt då jag var i uselt skick. Men med ett guds tålamod så fanns han där. Dom nätterna jag väckte honom för att få stöttning ner på toaletten då jag var så svag. Dom gångerna han satt i badrummet för att finnas där när jag duschade. Tog fram kläder, serverade mig mat. Gav mig medicinerna. Samt var han den som fick äran att raka av mig håret. Att förlora håret var att förlora en stor del av mig själv. Kunde dessutom inte lysa mera cancer om mig än vad det redan gjorde. Så där satt jag, julen 2021 30 år gammal med småbarn, cancer och peruk på huvudet. I det tillfället kändes som att man inte kunde sjunka längre ner…

Det var speciellt att vara inlagd på onkologen då det är en hög medelålder på patienterna. Dom få gångerna jag orkade röra mig utanför mitt rum så träffade jag alltid någon att prata med så trots orsaken till att vi var där hade dom flesta ett gott humör. Det var två unga killar där som också genomgick behandling. Bytte några ord med dom och jag funderar ibland hur det gick för dom i deras resa. 

31 december 2021. Sista behandlingen på sista cykeln. Vilken känsla när sköterskan drog bort picc-line. Det var över. Över på andra sidan. 

Om 4 år kommer jag bli friskförklarad. Täta kontroller görs och kommer göras framöver. Allt för att hålla koll så inte någon kompis från demonen har satt sig någon annanstans och överlevt cytostatikabehandlingen. Får se vad framtiden utvisar. Nu är nu, då är då. Kroppen är inte som förr. Små steg åt gången. Men det kommer. 

Nathalie Thörngren