Det är november och jag är gravid i vecka 31 med vårt andra barn. Eftersom jag i ett flertal år haft cellförändringar är jag kallad på ett cellprov, denna gången på Sahlgrenska eftersom de är specialister på gravida med cellförändringar. I väntrummet kommer en av läkarna jag träffat tidigare i somras fram till mig, hon berättar för mig att de är två stycken läkare som vill titta på mig idag. Jag får då en väldigt olustig känsla, varför ska de behöva vara två stycken för att titta på mig? Jag ska ju bara göra en vanlig gynundersökning.

Väl inne i undersökningsrummet berättar läkarna att de både ser och känner något som inte fanns där i somras, de berättar för mig att det rör sig om höggradiga cellförändringar eller livmoderhalscancer. Det är en chock att få höra av läkarna att de misstänker att jag kan ha cancer, det kan väl inte drabba mig? Jag har gått på alla mina cellprovskontroller och visst har jag haft cellförändringar i några år men läkarna har ju haft koll på mig. Att utveckla livmoderhalscancer tar 10-15 år enligt vad jag läst. Tårarna rinner och jag sitter själv i väntrummet i chock. Skickar ett meddelande till min man Johan att han får hämta vår 3-åriga dotter på förskolan, skriver även det overkliga till honom, att jag kanske har cancer. Läkarna bokar in mig på operation redan två dagar senare då de ska göra en biopsi. Jag gråter hela den timslånga vägen hem från Sahlgrenska.

Det görs en biopsi två dagar efter undersökningen för att se om det rör sig om cancer. Denna undersökning görs på operationssal och tar cirka två timmar och jag gråter nästan hela tiden. Lite tårar kommer av smärta men främst gråter jag av rädsla. Ytterligare några dagar senare görs en magnetkameraundersökning.

I början av december ringer min läkare och berättar att jag har microinvasiv cervixcancer stadie 1B1, en cirka 1 cm stor cancertumör på livmoderhalstappen. Att få beskedet att jag har cancer är väldigt tufft och overkligt. Läkaren berättar att man inte kan riskera att förlossningen sätts igång spontant då en vaginal förlossning riskerar spridning av cancern. Därför måste ett kejsarsnitt göras och då med marginal innan beräknad födsel. I och med kejsarsnittet kommer jag att opereras och läkaren berättar att de ska göra en radikal hysterektomi och pelvin lymfkörtelutrymning vilket innebär att de måste ta bort hela min livmoder för att kunna få bort min cancer. Vi får tid för förlossning och operation två veckor efter cancerbeskedet, ganska precis en månad innan beräknad födsel. Jag och min man sitter varje kväll och pratar och gråter. Vi pratar om döden och livet, hur overkligt det är att som gravid få cancerbesked. Vi är rädda för att jag kanske inte får se våra två barn växa upp, för att min man och våra barn ska bli ensamma kvar. Vi pratar även om hur tacksamma vi är för vår 3-åriga dotter Signe och vår ofödda son i magen. Så tacksamma för att vi kommer hinna få två barn innan cancern sätter stopp för fler graviditeter.

De sista veckorna av graviditeten är så svår, jag försöker njuta och glädjas över att vara gravid och över vårt barn som ska födas men det som mest upptar mina tankar är sorg och rädsla över min cancer.

Kvällen innan den planerade förlossningen och operationen står jag i duschen och smeker på min gravida mage, och gråter för att detta är min sista dag som gravid i mitt liv, imorgon tas min livmoder bort och också möjligheten till fler graviditeter.

 Den 17 december 2018, i graviditetsvecka 35, förlöses jag med kejsarsnitt. Jag får träffa vår son Henry en kortis innan han tas om hand av barnläkare på neonatal. Han väger 2440 gram och behöver stöd med andning samt sondmatning så han läggs in på neonatalavdelning. Jag sövs ner bara några minuter efter att Henry kommit till världen och opereras i fyra timmar. De opererar då bort livmodern, 19 lymfkörtlar, äggledarna och övre delen av slidan. 14 timmar efter operationen blir jag körd till neonatal för att träffa Henry men smärtorna tilltar så jag får en morfinspruta för att kunna ha honom på mitt bröst. Där fick han ligga i en halvtimme tills jag inte orkade mer på grund av smärtorna och då blev jag förflyttad till mitt rum på special-BB. Sen dröjde det ytterligare 17 timmar innan jag kunde få träffa honom igen. Det var en oerhört tuff tid att vara nybliven mamma men att inte kunna träffa mitt barn mer än några korta stunder. Det var också en oerhörd oro att inte veta hur det var med honom, blev han bättre, sämre?

På grund av smärtan och orörlighet kan jag inte ta hand om våran nyfödde son den första veckan, jag är helt sängliggande i fyra dagar och rullstolsbunden i ytterligare två dagar. Vår son är uppkopplad på neonatal med syrgas och hans värden loggas kontinuerligt, han kan inte lämna sitt rum. Jag tillbringar mycket tid på neonatal för att vara med Henry men missar då läkarronderna på BB och får själv ringa till min avdelning och be om mina mediciner och sprutor.

Tiden på sjukhus är oerhört jobbig och jag gråter väldigt mycket. Jag har en inkopplad EDA-bedövning de första fyra dygnen samt kateter i fem dygn. Knappt ett dygn efter operationen släpper min EDA-bedövning och jag har ingen bedövning alls och smärtan är olidlig. Jag får ytterligare morfinspruta och efter några timmar får man igång EDA’n igen. Efter att man det fjärde dygnet dragit ut EDA-bedövningen äter jag morfin i tre veckor och under denna tid får jag slänga mjölken jag pumpar ur och Henry sondmatas med mjölk från bröstbank på sjukhuset och senare flaskmatas han med ersättning hemma. När jag slutar med morfinet kommer jag igång med amningen efter nån vecka vilket är väldigt härligt.

Jag upplever att jag inte får den vård jag egentligen behöver då jag är inlagd på kvinnokliniken på Sahlgrenska Sjukhuset men fysiskt ligger på spec BB på Östra Sjukhuset för att kunna vara nära min son, vilket jag såklart är oerhört tacksam för. På special-BB är de specialiserade på olika typer av mer eller mindre komplicerade förlossningar men har ingen erfarenhet av opererade cancerpatienter. Min opererande läkare är specialistläkare på Kvinnokliniken på Sahlgrenska och henne känner jag mig väldigt trygg med, hon är och träffar mig vid några tillfällen på Östra sjukhuset men det är inte henne, eller hennes kollegor, jag träffar dagligen utan det är läkare på BB. Personalen på BB nämner vid ett flertal tillfällen att de inte är vana vid denna typ av patient och inte vana att hantera denna typ av smärta. Jag känner mig väldigt felplacerad samtidigt som jag ändå känner att det är helt rätt att vara på Östra Sjukhuset där vår nyfödde son är inlagd. Jag ligger inlagd 7 dagar och vår son Henry, tillsammans med min man Johan, är inlagd på neonatal i 10 dagar. Vår 3-åriga dotter Signe tas om hand av fantastiska släktingar på hemmaplan.

När vi kommer hem från sjukhuset läcker jag mycket vätska, det är som att jag kissar på mig fast mycket mer och helt okontrollerat. Jag ringer avdelningen på Sahlgrenska och de vill att jag åker in till sjukhuset igen för att kolla så att det inte är någon komplikation efter operationen, det visar sig dock att det är lymfvätska. Efter att det kommit ut mycket lymfvätska går svullnaden i buken ner något, jag är inte som en sprickfärdig ballong längre vilket är väldigt skönt. Runt årsskiftet görs en datortomografi.

En vecka senare får jag reda på att de fått bort all cancer i och med operationen och att det inte spridit sig till närliggande lymfkörtlar. Jag kommer inte behöva få cytostatika eller strålbehandlas. Detta besked är såklart fantastiskt och borde göra mig glad och lycklig men jag känner mig inte alls glad. Mina nära anhöriga blir naturligtvis oerhört glada för detta besked men jag kan inte hitta glädjen. Allt har gått så fort, jag har fått ett cancerbesked, blivit tvåbarnsmamma, opererad och friskförklarad inom loppet av mindre än två månader. Egentligen skulle vår son inte ens vara född vid den här tidpunkten ännu. För mig är detta inget att vara glad för, det är bara en tragedi.

Tiden går och jag är sjukskriven i 7 veckor, min man är då hemma och tar hand om barnen och mig (då jag är både är smärtpåverkad samt inte får anstränga mig). Smärtan i buken håller i sig och jag äter mycket smärtlindring i ca 1,5 månader efter operationen.

Jag känner fortfarande en svullnad i buk och ben efter två månader och får träffa en lymfterapeut som konstaterar att jag har lymfödem. Hon hjälper mig att prova ut stödbyxor, stödstrumpor och stödtrosor som jag använder dagligen.

Henry fick RS när han var 8 veckor gammal, han låg då inlagd på Östra sjukhuset i 12 dagar, varav 3 nätter på barnintensiven. Han blev så sjuk av RS då hans lungor fortfarande var outvecklade i och med att han var för tidigt född menade läkarna. Han har fortfarande väldigt svårt med andningen vid förkylningar och får då inhalationer. Jag anklagar inte mig själv för hans sjukdomar men jag vet att det är följer på grund av min cancer. Tiden på Östra sjukhuset då han med sin RS på nytt fick sondmatas och ligga uppkopplad med syrgas blev ytterligare en traumatisk tid och jag förflyttades tillbaka i minnet till den tuffa tiden på BB och neonatal.

Efter beskedet att operationen varit lyckad tror jag nånstans att ensamheten kom. Mina nära och kära blev så glada över att jag var fri från cancern men den glädjen kände inte jag. De är fortfarande fantastiska och frågar hur jag mår och hur jag har det och de försöker på alla sätt förstå hur jag har det. Men jag känner ändå inte att det går att förmedla till andra hur tufft det fortfarande är för mig, hur mycket av min vakna tid som går åt till min cancer, fast den inte finns kvar fysiskt i min kropp. Psykiskt finns den där i allra högsta grad. Som nybliven tvåbarnsmamma är det också svårt att ta hand om sig själv, det är inte mycket tid till återhämtning. Både jag och min man fick kuratorskontakt redan på BB vilket har varit väldigt värdefullt och jag har gått hos kurator regelbundet sedan dess, det är min räddning för att orka.

Det har nu gått 11 månader sedan Henry föddes och jag opererades och det går inte en dag utan att jag tänker på cancern. Perioden i vintras var väldigt tuff men tiden efteråt har varit minst lika tuff. Jag är en annan människa nu jämfört med innan cancern. Att i Facebook gruppen Nätverket mot gynekologisk cancer hitta kvinnor med liknande cancerhistoria har varit väldigt värdefullt för mig, det gör det hela lite enklare och mera greppbart på något vis.

Det är egentligen först nu som min kropp börjar säga ifrån, när jag var mitt uppe i det var jag så fokuserad på nästa steg att jag inte hann tänka, jag ville inte tänka utan ville fylla dagarna med aktiviteter så jag slapp tänka. Min överlevnadsstrategi har varit att ha fullt upp, vilket inte är så svårt med två små barn, för att hålla tankarna borta. Nu säger kroppen ifrån och jag känner mig nedstämd och utbränd, det går upp och ner och vissa dagar gråter jag mycket och har svårt att klara av vardagen. Jag lever med prestationssvårigheter, ångest och tryck över bröstet. Spåren av cancern finns trots allt kvar i min kropp, den så kallade cancerbaksmällan lever jag med varje dag. Rädslan att cancern ska vara tillbaka bara jag känner ett litet hugg i magen går inte att beskriva. Jag har varit på två återkontroller och det är jobbiga tillfällen men samtidigt skönt att få checka av att jag inte fått återfall. Min resa bort från cancern har precis börjat.