När Anna Wallin i september 2012 blev gravid var allt till en början frid och fröjd. Hon och hennes sambo Johnnie, som bor i Österbybruk i norra Uppland, hade sett fram emot att bli föräldrar. När Anna är i fjärde månaden börjar hon få kraftiga smärtor i nedre delen av ryggen. Då hon jobbar som djurskötare på en mjölkgård tror hon att det beror på att hon jobbar för hårt. Hon får också problem med smärtsamma sammandragningar och att hon blöder något i samband med detta. Vid besök hos barnmorskan får hon som svar att det nog kan bero på hennes jobb eller att ett missfall är på gång. Barnmorskan gör inga ytterligare tester och skickar hem Anna.

Fortsatta fruktansvärda smärtor

På grund av hennes smärtor känner Anna att hon behöver ta ledigt en vecka från jobbet för att vila. Hennes smärtor avtar inte och är så grava orkar hon inte sig tillbaka till jobbet och sjukskrivningen blir längre. Hon söker hjälp hos en sjukgymnast och sedan även på Akademiska sjukhuset. Hon har nu fruktansvärda smärtor i ryggen dygnet runt. Läkarna tycker att det låter konstigt när hon berättar om sina besvär. De gör undersökningar utan att hitta något och Anna blir hemskickad. Några dagar senare får hon återkomma för fler undersökningar. Läkarna upptäcker vid detta besök något på ultraljudet och tar ett prov. Provet visar att hon har livmoderhalscancer. Då hon är gravid, kan inte behandling sättas in på direkten utan först kontrollerar läkarna att hennes barn mår bra. Hon får sedan påbörja cellgiftsbehandling. Tre gånger med tre veckors mellanrum.

För tidig födsel

Två månader innan planerad födelse tar läkarna ut barnet, Ludde, med kejsarsnitt och samtidigt opereras ena äggstocken bort. Anna får vila ett par veckor innan ytterligare behandlingar börjar, nu med full styrka då barnet är utom fara. Veckan efter snittet mår Anna fruktansvärt på grund av smärta, tristess och trötthet. Hennes sambo trodde att det var kört för hennes del. När Anna fått vila upp sig kör sex veckors strålning och cellgiftsbehandlingar igång. Hon får strålning varje vardag och en cellgiftsbehandling i veckan samt fyra strålbehandlingar direkt mot tumören via vaginan, Då fick hon åka till Örebro för behandling.

Frisk mamma idag

Idag har Anna fått tillbaka energin och kan äntligen vara den mamma hon vill vara. Hon har alltid varit en aktiv person som tränat mycket och ridit. Från det att hon började få besvär under sin graviditet hade hon inte möjlighet till att träna som hon ville, vilket hon av förklarliga skäl fick lägga åt sidan. Men nu har hon orkat sig tillbaka till att träna igen.

Brister i sjukvården

Under perioden med Annas besvär i ryggen har hon fått ryggmärgsbedövning fem gånger varav tre av dessa har misslyckats.

–Jag hade väldigt ont i ryggen under lång tid, och varken tabletter eller morfin hjälpte. De säger att man inte ska ha ont på sjukhus, men min smärta blev jag inte av med. Tycker att det borde gå att fixa bättre? Då syftar jag självklart på perioden efter att barnet plockats ut, för med barn i magen förstår jag att man inte kan ge mig vad som helst, säger Anna.

Anna känner sig dock överlag nöjd med bemötande från sjukvården. Det hon känner sig mest besviken över är barnmorskan som hon menar borde misstänkt att det var något fel då Anna ville ha hjälp med hennes ryggsmärtor och blödningar.

 Mer information om cancer

Anna skulle vilja att fler få veta mer om cancer. Och framförallt om unga som drabbats av cancer, då hon menar att när många tänker på den typen av sjukdomar ser man bara medelålders och uppåt framför sig. I alla fall var det så Anna tänkte. För Anna hjälpte det mycket att hon fick skriva ner sina tankar och oro i hennes blogg www.jagoverleveralltutomdoden.blogg.se, och uppmanar även andra till att göra detsamma om möjligt.

–Jag fick skriva av mig om allt och omgivningen fick veta vad som pågick, berättar Anna. Hon fick mycket stöd och de i hennes närhet fick större förståelse för hennes situation.

Obligatoriskt cellprov

Anna hann aldrig få sin kallelse till en gynekologisk cellprovtagning, och även om hon hade fått den är hon inte säker på att hon hade gått ändå. Hon tycker därför att cellprovtagningarna borde vara obligatoriska. Men hennes situation har i alla fall påverkat hennes omgivning till att ta sina kallelser på allvar.

–Efter att alla hörde hur det gått för mig blev det många som stack iväg och tog provet, berättar Anna.

Ser ljust på framtiden

Anna ser ljust på framtiden, men vågar inte riktigt hoppas på att allt är över helt än. Hon tänker inte så mycket på sjukdomen längre, utan njuter av varje dag som frisk!

Text: Isabella Sundberg