Man tror aldrig att det ska drabba en själv men så en dag händer plötsligt det otänkbara. Dagen då man får reda på att någon man älskar och håller kär har cancer. Sjukdomen alla fruktar och som än idag inte alla vågar nämna. Vi som har drabbats av sjukdomen på ett eller annat sätt, kan på något sätt förstå varför det kan vara så svårt att prata öppet om det. Än idag kan jag inte nämna ordet cancer utan att minnas, och jag kan inte prata om min mamma utan att fälla tårar.

Det går nog aldrig att fullständigt förstå vad det innebär att vara en närstående till någon med cancer förrän det drabbar en själv. Inte ens då kan man riktigt förklara det för någon annan. Det tog mig sju år efter min mammas bortgång innan jag kunde tala om henne och om tiden då hon hade äggstockscancer.

Jag minns det fortfarande som om det hände igår, dagen då jag visste att hon hade cancer. Det var inte dagen då läkarna bekräftade det, utan det var några veckor innan det. Jag var med henne på akuten och såg hennes röntgenbild hänga där på väggen bakom henne. Jag minns att jag kände en rysning i hela kroppen och fick en obehaglig känsla när jag såg den, och sen såg jag det på sjuksköterskornas ansikten som hade ledsamma blickar av sympati och medkänsla. Jag vände mig tillbaka till mamma, log och sa att allt kommer att ordna sig men innerst inne visste jag att inget kommer vara detsamma mer. Den dagen gick jag hem och grät mig själv till sömns och sen i flera veckor efter det, fram tills vi fick bekräftat att hon hade äggstockscancer. Den dagen slutade jag gråta. Den dagen gav mamma mig min styrka tillbaka, hon beslöt sig nämligen för att kämpa och inte ge upp så lätt för denna hemska sjukdom.

Hon var den starkaste av oss alla även fastän det var hon som led och hade ont. Vi kanske led mentalt av att se hennes ha så ont, men det var hon som genomgick allt elände både fysiskt och psykiskt. Under dom fyra åren som hon var sjuk var det vår kristna tro, samhörighet och den kärlek som vi delade som familj som höll oss starka och gav oss hopp. Vi föds för att dö en dag, det är något som vi alla vet säkert men när det händer vet vi inte. Därför tycker jag att det är viktigt att vi uppskattar varje dag vi får chansen att leva en dag till, att vi visar dom vi älskar hur mycket dom betyder för oss och att vi försöker leva ett meningsfullt liv för oss själva och för andra.

Att leva med någon som har cancer och att förlora någon i cancer är väldigt smärtsamt. Det är inte lätt för oss som närstående att ”titta på” när någon vi älskar lider så oerhört utan att kunna göra något. Man säger att tiden läker alla sår och det kanske den gör på sätt och vis, men för mig betyder det bara att ju mer tiden går desto mer lär jag mig att leva med smärtan och ju mer man tillåter sig själv att känna smärta desto mer kan man också känna glädje. Den kärlek som min mamma gav oss och alla fina minnen som vi har delat tillsammans är orsaken till att jag kan fortsätta leva med smärtan men också känna och finna glädje.

Att få dela med mig av min berättelse genom Nätverket mot gynekologisk cancer, för att andra som går igenom samma sak ska kunna känna igen sig och veta att dom inte är ensamma, betyder mycket för mig. Att dela med mig har också hjälpt mig i mitt läkande vilket jag aldrig trodde det skulle göra. Men det hjälper verkligen att prata och dela med sig av sina känslor när man väl känner sig redo. Även om man inte tror att det är så viktigt gör det verkligen skillnad för en själv och för andra. Jag tror att det är tillsammans som vi kan göra riktig skillnad, genom att dela med oss av våra berättelser, men framför allt genom att sprida vidare kunskap. Det är också känslan av gemenskap, att vara sedd och känna sig hörd, och att kunna få det stöd man behöver som anhörig som hjälper oss att klara av det outhärdliga. För min del ju mer jag kan stötta andra och känna att jag gör skillnad desto lättare blir det för mig att leva med smärtan. Jag kommer att fortsätta hedra min mamma genom att uppmärksamma äggstockscancer och finnas där för andra precis som hon alltid gjorde.

Ingen ska behöva känna sig ensam, och alla ska kunna känna att dom har någon att vända sig till.

/Joelle Abou Khalil