Anna Mineni 39 år fick i början av 2013 plötsligt blödningar vid samlag. Eftersom hon gått på alla cellprovskontroller , den senaste bara några månader innan blödningarna började, och dessutom hade mycket att göra så prioriterade hon inte att gå till läkaren.

På försommaren sökte hon på Nacka Närsjukhus för sina besvär.

” Jag sa att det var nog inte så bråttom, jag kände mig inte dålig eller hade ont och jag hade ju gjort mina cellprover”

Anna fick tid efter semestrarna. Vid läkarbesöket sa läkaren innan undersökningen att det nog var spiralen som orsakade blödningen. Vid undersökningen började dock Anna blöda kraftigt. Läkaren tog då ett cellprov.

Två veckors väntan följde innan läkaren ringde och sa att

” Vi har hittat lindriga eller måttliga förändringar”

Efter  två veckors väntan gjordes så en konisering och efter ytterligare några veckor blev hon kallad till Nacka närsjukhus. Ingen sa något om att hon borde ta med sig någon till besöket.

”Vi har hittat invasiva förändringar” sa läkaren.

Anna gick lugnt därifrån för hon visste inte vad invasiva förändringar var. När hon kom till bilen googlade hon på uttrycket och fick då upp ordet CANCER.

”Först då förstod jag”

Sedan följde undersökning under narkos på Karolinska, några veckor senare borttagning av livmoder och lymfkörtlar genom s.k titthålsoperation. Därefter  strålning och cellgifter eftersom man hittat metastaser i en lymfkörtel.

 ”Under hela denna långa behandling har jag haft en fantastisk kontaktsjuksköterska som har betytt väldigt mycket för mig. Jag har kunnat ringa henne om allt. Detta har varit speciellt viktigt eftersom jag vid efterkontrollerna hela tiden fått nya läkare”

Anna , du har en 11-årig dotter, vilket stöd har hon fått?

” Min dotter har fått gå och samtala med kuratorn på skolan några gånger.Vi har varit öppna om min sjukdom och berättat för henne att det är behandlingarna jag blir sjuk av men när dessa är över så kommer jag att bli frisk. Hon har också fått följa med på vissa behandlingar”

Hur mår du nu?

”Fysiskt mår jag bra men att ha haft cancer har satt sig i huvudet. Jag lyssnar hela tiden på kroppen efter cancersignaler, jag har låg tolerans för stress och jag har låg tolerans för människor som uppför sig illa.

Rehabiliteringen på Vidarkliniken var bra men jag undrar vad jag ska göra med den ständiga klump av ångest och cancerskräck som man bär med sig efter en sådan här sjukdom.

 Sedan undrar jag över varför man inte upptäckte mina cellförändringar vid cellprovtagningarna. Jag har gått på alla cellprovtagningar jag kallats till.

Man invaggas ju i en falsk tro att cellprovtagningar ska hitta allt och lyssnar då inte på sin kropp”

Vi frågade Professor Sonia Andersson hur detta kan hända? Om vi nu hade haft de HPV tester vi arbetar för att få,  hade dessa tester upptäckt Annas cancer tidigare?

Sonias svar: ”Ja, med HPV test hade Annas cellförändringar med stor sannolikhet upptäckts i ett tidigare skede och utvecklingen till cancer hade därmed undvikits.  Anna hade tidigare gått på sina cellprover enligt kallelserna och inget av testerna visade på cellförändringar. Generellt är sensitiviteten (känsligheten) för att identifiera en riskpatient med cellprovet mind­re än 70 procent. HPV-testet har väsentligt högre träffsäkerhet för att upptäcka förstadier till cancer. Det är därför viktigt att HPV testerna införs i screeningprogrammet och att adekvat uppföljning utförs av de kvinnor som identifieras som HPV positiva.”

”Med Annas tillstånd gick jag in i hennes journal och upptäckte att hon har deltagit på screeningen och lämnade prover 2005, 2009 och 2012 och alla var helt normala, alltså de visade inte på några  cellförändringar.

Känsligheten för att identifiera en riskpatient med cellprovet (Pap smear) är mind­re än 70 procent, och  träffsäkerheten av det provet är god endast vid höggradiga förändringar. Bristande känslighet av cellprovet gör kvinnor med ett äkta cancerförstadium eller cancer inte kommer till behandling. Det var detta som hände Anna. Cellprovet missade att det fanns cellförändringar. Anna sökte därefter till Nacka närsjukhus under våren 2013 och då har man sagt att Anna hade en bakteriell vaginos, eller s.k. bakterier i slidan. Men man tog inget nytt cellprov, eftersom Anna då hade lämnade ett cellprov bara för ett år sedan och det var normalt. Jag är övertyggat att Anna redan då hade en cancer.

Idag vet vi att livmodershalscancer orsakas av en infektion med vissa typer av humant papillomvirus (HPV) och detta är en av våra vanligaste sexuellt överförbara infektioner.  Ungefär 150 HPV-typer är kartlagda och av dessa har 12-14 har en cancerframkallande effekt och kallas för högrisk-HPV. HPV upptäcks i åldersgruppen 16–25 år i Sverige i 20–30 procent av kvinnor, och fynd av HPV denna åldersgrupp har lågt träffsäkerhet. Hos kvinnor över 30 år sjunker prevalensen av infektioner ner mot 7–15 procent samtidigt som frekvensen av precancer sjukdomar ökar. Ett negativt HPV-test kan i denna åldersgrupp få ett relativt högt värde.

Primärscreening för HPV – där ett positivt HPV-test ska följas upp med ett nytt HPV-test inom 6 månader och enbart persisterande (upprepande) infektioner ska gå vidare till gynekologisk utredning – är således ett det enda tänkbara alternativet till dagens cellprovskontroll. Då skulle Anna upptäckts i ett betydligt tidigare skede och besparats omfattande operation och alla svårigheter som Anna varit med om. ”

Sonia Andersson har i flera artiklar i Läkartidningen påvisat vikten av HPV tester i screeningprogrammet för att identifiera de kvinnor som löper risk att utveckla livmoderhalscancer.

Referens:
2011: http://www.lakartidningen.se/Functions/OldArticleView.aspx?articleId=16101

2008: http://www.lakartidningen.se/Functions/OldArticleView.aspx?articleId=8518

2007: http://www.lakartidningen.se/Functions/OldArticleView.aspx?articleId=7595