Funderar på hur man börjar att skriva en sån här berättelse som är så personlig och på ett sätt intim. Varför känner man sådan skam när man drabbas en gynekologisk cancer sjukdom? Eller är det bara jag som känner så? Är det lättare att prata om en cancersjukdom i bröstet, tarmarna eller i hjärnan? Detta är min berättelse, mina tankar, funderingar, känslor och upplevelser. Kanske känner någon av er som läser detta igen sig.

Sommaren 2012 föddes mitt andra barn. Han hade bråttom ut, efter sju minuter på förlossningen låg han där på mitt bröst. Min prins! Åh så glad min prinsessa kommer bli, den fina stolta stora systern som var 5 år väntade med spänning hemma hos mormor och morfar. Tiden efter förlossningen flög iväg, vi levde i den härliga mysiga lilla bebis bubblan och njöt av tiden. Givetvis var det dagar som var tuffa som det är med små barn men inget mot vad det skulle bli. När jag slutade amma började jag få konstiga blödningar. Tänkte först att det är säkert bara är något tillfälligt innan kroppen och alla hormoner har kommit i balans. Men till slut ringde jag min barnmorska som med lugnande ord sa – Det är säkert helt normalt nu när du har slutat amma men försäkerhet skull får du en tid hos mig om en vecka. Jag hade egentligen inga tankar på att det skulle vara något allvarligt. Jag hade varit på cellprovskontroller även om det var ca 3 år sen senast. Väl inne hos henne så sa hon –Jag undersöker dig så tar vi cellprov nu när du ändå är här. Bra tänkte jag! Hon började undersöka mig och jag såg snabbt i hennes ansikte att det var något som inte stämde, hon tittade på mig och sa – Jag vill att en läkare ska titta på dig så om du klär på dig så ska jag gå och ringa ett samtal. Jag blev helt kall, tom, mållös och ensam. Vad är det som händer? Jag arbetar som sjuksköterska och med de erfarenheter som jag fått under åren i mitt yrke så målar man lätt upp de allra värsta scenarierna. Har jag fått en cancer? Nej det kan inte vara så jag känner mig ju pigg, ja så pigg som man kan vara med små barn. Jag orkar springa 5 km, träna, har inte ont någonstans, känner inget när jag rider. Hon sa ju inte att jag hade cancer men tänk om det är så? Det får inte vara så! Hon kom ganska snart tillbaka, informerade att det är säkert inget farligt men försäkerhet skull så har jag bokat en tid till dig på gyn om två veckor. Om två veckor?! Ska jag gå omkring med denna oro i två veckor. Det fanns tyvärr ingen tidigare tid, så gav hon mig en lapp med ett tel nr till en privat mottagning. Med den gula lappen i handen gick jag ut till bilen. Tog upp min mobil och ringde. Med darrande röst beskrev jag mitt ärende och började gråta. Sjuksköterskan i andra änden av luren sa – du kan komma hit i kväll vi klämmer in dig. Jag fick träffa en fantastisk läkare som tog prover. Två dagar senare ringde han. Det var en varm dag i början av sommaren 2013 om några dagar var midsommar afton. Han sa att jag skulle komma in till honom och att jag skulle ta med mig någon. Min mamma som senare skulle bli min stora stöttepelare följde med mig. Jag såg på långt håll när läkaren kom i korridoren att det var det värsta svaret man kan få. Vi satte oss ner och han sa – Proverna som vi tog visar att du har en livmoderhalscancer. Jag läste provsvaret, skivepitelcancer. Det kan inte stämma! Jo det var mitt namn och personnummer. Det kändes som jag föll fritt, paniken och ångesten sköljde över mig –Mina barn! Jag kan inte dö nu när de är så små 1 och 6 år gamla. Han informerade att han bokat tid på sjukhuset för undersökning i narkos och CT undersökning samt ev MR. Det kommer gå bra detta, ta en sak i taget. Åk hem till dina barn nu och fira midsommar. Jag grät länge i mammas famn och hela vägen hem. Idag minns jag inte så mycket av den midsommaren. Jag var nog i fullständig chock. Efter att alla undersökningar var gjorda hade jag nytt läkarbesök på sjukhuset. Tumören var så stor så det skulle förmodligen inte gå att operera den. Jag blev helt kall inombords och den där ångesten sköljde över mig igen. Minns att jag frågade om hur ska jag berätta detta för min dotter som är 6 år. Fick till svar – Här är en broschyr som kan hjälpa dig. På måndag ska du till Lund på undersökning, de tar kontakt med dig om en tid. Lund ligger ca 20 mil från där jag bor. Jag gick hem och läste

broschyren blev väl inte så mycket klokare på hur jag skulle berätta detta för min dotter. Resonerade lite med goda vänner och mina föräldrar och kom fram till att ärlighet är bäst, barn är kloka. Efter många undersökningar i Lund konstaterade man att tumören var stor men utan spridning. Så jag skulle få strålning och cytostatika som behandling under 6 veckor. Med start om några veckor. Det blev en lång sommar med många undersökningar och sövningar. Fick göra en lap.scopi där de hände upp äggstockarna för att skydda de från strålnings området. Jag kände mig inte sjuk till att börja med men när jag fick PICC linen inlagd ”blev” jag sjuk. Då syntes det! Satt på bryggan och badade fötterna och kände plötsligt att alla tittade på mig. Men det gjorde de säkert inte men det kändes så.

Dagen innan jag skulle starta min behandling var jag med min dotter och red. Hon hade gått på mini ridskola under sommaren. På vägen hem i bilen frågade hon om jag var jätte sjuk. Svarade henne – Ja men i morgon ska jag åka till Lund och få mediciner. Bra mamma, då är du frisk när jag börjar skolan och den riktiga ridskolan till hösten.

Veckorna i Lund var tuffa på många olika sätt. Jag var i Lund mån-fred i sex veckor och hemma lörd och sönd. Mina fantastiska vänner turades om att vara med mig där nere. Varje vecka kom någon av dem med mig ner under någon dag. De jobbigaste dagarna var tisdagarna, då fick jag cytostatika. Usch vad de kvällarna efteråt var gräsliga. Frossade och kräktes. Men mina vänner var hos mig och vi skrattade och hade roligt mitt i det sorgliga. De tvingade ut mig på promenader och shoppingturer. Mina föräldrar kom ofta ner med barnen och de bodde med mig på patient hotellet. Några veckor efter min behandling var avslutad var det föräldrar möte i min dotters klass. På en vägg i klassrummet hade barnen fått rita och berätta om något ställe de ville åka till. Min dotter hade skrivit Lund. Jag blev helt paff, förundrad och förvånad när jag såg det. Alla andra barn hade skrivit Lalandia. Mallorca, Grekland, Disney World etc. När jag kom hem frågade jag henne varför hon hade skrivit Lund, ett ställe som för mig var förknippad med så mycket jobbigt och ångestfyllt. Hon sa – Mamma det var så mysigt där på hotellet. Man kunde hämta fika, titta på film och äta godis i sängen. Och det bästa mamma är att man blir frisk där. Jag blev så glad att jag tillsammans med mina föräldrar hade lyckats göra denna tid till ett fint minne för henne. I Lund var personalen helt fantastiska även om jag med min yrkesskada hela tiden synade och ville ha kolla på allt. Mina barn fick vara med på strålbehandlingarna och framför allt min dotter fick förklarat hur det gick till på ett anpassat sätt för barn. Vilken skillnad mot sjukhuset hemma där jag fick en broschyr i handen.

Det har nu gått drygt 3 år sen jag avslutade min behandling och alla kontroller hittills ser bra ut. Att få strålning och cytostatika är tufft men tiden efter är ännu tuffare. Även om man blir botad från cancern så sitter den kvar i huvudet. Vissa dagar kommer det där cancerspöket och sätter sig på axeln när man minst anar det. Tankarna kommer fortfarande men inte lika ofta. Som person har jag tillviss del blivit annorlunda. Kanske lite mer egoistisk men inte på ett elakt sätt utan mer att jag väljer att göra saker som är viktiga på ett annat sätt. Jag försöker vara med mina barn på det mesta att bara vara med dem. Tänker fortfarande på att jag ska ge dem fina minnen av mig att skapa minnen tillsammans med dem. Jag tror att det är viktigt att hitta något som gör att man kan släppa tuffa och jobbiga tankar i samband med en cancersjukdom. Jag har min fri zoon, hästarna och stallet. Där kan jag bara vara, på hästryggen släpper jag alla andra tanker. Då är jag fri!

/Marie