Jag heter Anna del Pino och är 43 år gammal och detta är min resa in och ut ur helvetet.

Det började med gallsten
8 januari 2015 opererades jag för gallsten och när de öppnade mig fann de metastaser i buken och en gynekolog och kirurg kallades till operationssalen och man tog ett antal biopsier på metastaserna.

Vid utskrivningen fick jag veta att det fanns sammanväxningar på inre könsorganen och att jag skulle bli kallad till kirurgkliniken för kontroll. Jag trodde att sammanväxningarna berodde på att min son fötts med kejsarsnitt och ingen sade något om cancer så jag blev inte orolig då.

Efter ett par dagar ringer jag till kirurgkliniken och då berättar de att mitt återbesök efter operationen ska bli på kvinnokliniken och inte på kirurgkliniken. Jag blev lite förvånad och begärde att den opererande läkaren skulle höra av sig till mig. Efter ett tag ringer han mig och berättar att det är kvinnokliniken som ska ordna datortomografi och provtagningar på ett labb, men säger inget om anledningen till det hela.

Kallelsen kom från Kvinnokliniken och jag fick träffa en gynonkolog som berättade att jag hade en elakartad äggstockscancer, stadium IIIC som spritt sig i buken.

Där och då gick jag in i det jag kallar krisfasen!

Krisfasen
Jag fick veta att jag skulle få en venport inopererad snarast och att jag sedan skulle få 3 cellgiftsbehandlingar med 3 veckors mellanrum innan jag skulle åka till Linköping för att operera bort cancertumören. Jag hade ”knottror” på tarmarna som de ville få bort innan den stora operationen. Men cellgifterna hjälpte inte. Dessutom fick jag ett virus på balansnerven och vårdades inneliggande för det en vecka. Under vårdtiden fick jag besked om att min operation i Linköping skulle bli nästkommande vecka.

Den 21 april 2015 opererades jag och fick efter operationen veta att jag fått en stomi. Efter några dagar i Linköping åkte jag tillbaka till Västerås för fortsatt vård. Efter någon vecka på sjukhus fick jag en infektion och blev kvar där i cirka 4 veckor.

Jag skulle nu återhämta mig så att kroppen var redo att ta emot nya cellgifter. Cellgiftbehandlingen innebar att jag fick Taxol varje vecka och Karboplatin vare 3:e vecka och 23 juli 2015 var jag färdigbehandlad. Markörvärdet låg på 200 inför operation och efter cellgifts-behandlingen var markören nere på 11 och jag kände att nu är jag snart frisk igen. Jag var vid sista röntgen cancerfri och livet skulle återvända, trodde jag, ja!

Cancern är tillbaka
Veckan efter fick jag en abscess i buken och det blev en ny operation. Jag hade mycket besvär med tarmen och fick återkommande tarmstopp. Cirka 2 månader efter avslutad behandling skulle jag göra en röntgen och samma dag upptäcker jag knölar på magen. Dagen efter ringer jag min läkare och ber honom titta på röntgenbilderna efter dessa knölar. Senare samma vecka blir jag kallad till min läkare som meddelar att cancern är tillbaka igen…

Nya cellgifter, Caelyx var 4:e vecka och Avastin var 14:e dag. Efter 4 behand-lingar och vid ny kontroll hade markören ökat, och läkaren beslutade sig för att avsluta behandlingen.

Istället tyckte läkarna att jag skulle anmäla mig för att få ingå i en studie om låggradig serös äggstockscancer. Prover togs i Uppsala och man upptäckte då att jag hade en höggradig serös äggstockscancer och jag fick därför inte vara med i studien.

Sedan följde en tid av ett antal tarmstopp och en ny cellgiftsbehandling startade i januari 2016. Efter en tid steg markören och läkarna beslutade igen att avsluta behandlingen, samtidigt fick jag problem med njurarna och det beslutades att jag skulle få en nefrostomi inopererad på höger sida. Innan operationen upptäcktes att även vänster njure var dålig och jag fick en nefrostomi även där.

Jag mådde ganska bra ett tag men så började jag få kräkningar som ökade och jag kräktes dygnet runt. Jag fick ofta urinvägsinfektioner och tarmstopp och vid en röntgen hittades metastaser i matstrupen och en ny operation gjordes. Jag fick ytterligare en infektion och fick tillbringa cirka 4 veckor på sjukhuset igen. Sen blev det nya cellgifter var 4:e vecka och efter några månader ökade markören igen och cellgiftsbehandlingen avslutades. I samband med detta fick jag åter problem med att äta och näringsdropp sattes in.

Jag blev erbjuden att testa mig för att vara med i en ny studie, Immunterapi i Uppsala, men efter många provtagningar och undersökningar fick jag åter ett nej till att vara med i studien på grund av min dåliga tarm. Efter någon månad fick jag åter igen problem med kräkningar och man opererade in en gastrostomi i avlastande syfte.

Äntligen vänder det
Tillsammans med läkaren beslutade vi oss för att prova med Karboplatin och Taxol igen och en ny omgång startade i november 2016, varje vecka i 18 veckor. När behandlingen avlutades mådde jag väldigt dåligt och var svag i kroppen. Sakta men säkert började jag må bättre och känner att livet börjar komma tillbaka. Nu beslutar min läkare att nefrostomin på vänster sida ska tas bort för att jag lider av kronisk urinvägsinfektion. Återhämtningen fortsätter. Den andra nefrostomin tas bort hösten 2017 och jag blir bara starkare. Jag lever fortfarande på näringsdropp men kan även äta små portioner.

Efter ett möte med Försäkringskassan i november 2017 börjar jag arbetsträna

25% på mitt jobb som undersköterska och det går bra. I februari 2018, efter ytterligare ett möte med Försäkringskassan, är det dags att börja arbeta 50%. Det är tungt och jag blir ofta trött men det är så skönt att känna att jag är på banan igen.

Min cancer finns kvar, den vilar, markören fortsätter att ligga lågt. Jag kommer alltid att ha mina stomier men det kan jag leva med och jag känner hopp om framtiden igen.

Ärflighet från pappans sida?
Jag har förstått att det forskas på om man kan ärva äggstockscancer även från pappans sida. Min farmor avled av cancer i princip i hela kroppen och när den upptäcktes hade det gått så långt att inga undersökningar gjordes. Så vart cancern började vet vi inte, men min faster hade äggstockscancer som upptäcktes mycket tidigt och hon har överlevt den hittills i alla fall.

Av: Anna del Pino