Jag hör ett skrik……..

Det är ett fantastisk litet skrik – det är min dotter som ger ifrån sig sina första toner efter att akut ha blivit urplockad från mig efter en kraftig blödning. Jag fylls av lycka och rädsla på samma gång. Min lilla prinsessa förs snabbt iväg med ett koppel av vårdpersonal och jag ligger kvar på operationsbordet och blir ihopsydd samtidigt som tårarna rinner och tankarna snurrar. Sju veckor innan beräknad födsel ligger jag här och undrar vad som hände. Graviditet har ju minst sagt varit stökig med blödningar, extremt trötthet, smärtor och andfådd för minsta lilla. Att det skulle bli ett kejsarsnitt var jag inställd på, eftersom de hade sett en förändring inne i livmodern som tolkades som ett myom och det var relativt stort och skulle troligtvis vara i vägen för att bebisen skulle kunna vända sig. Men att det skulle bli såhär tidigt och akut – det är omöjligt att vara inställd på det.

Jag hör läkaren berättar att hon plockat bort förändringen i livmodern och ska skicka den till patologen. Jag placerar den informationen någonstans långt bak i huvudet – mitt enda fokus är att få veta hur min dotter mår. En vänlig själ kommer fram till mitt huvud och klappar mig på pannan och berättar att min dotter mår bra och har stabila värden, hon är bara liten och behöver hjälp och ompyssling.

När jag sen får träffa henne för första gången är vi uppe på neonantalavdelningen och som tur är, var det klok och van personal som tog kort på det ögonblicket – för jag kommer inte ihåg det. Min stressade hjärna gick på högvarv så det minnet är puts väck – men jag har ju bildbevis och det är magiskt viktigt! Lilla Emilia behöver bara hjälp med att hålla temperaturen och få mat via en sond, i övrigt är hon redan nu en tuff liten krabat J

Vi blir kvar på sjukhuset i två veckor och sen får vi komma hem. Nu ska livet som tvåbarnsmamma börja på riktigt tänker jag och myser av tanken….. Jag har ju knappt träffat min son den sista tiden, han som snart skulle fylla fyra år – så jag njuter till fullo av att få vara hemma. Och han är en fin storebror som hjälper till att sondmata lillasyster och vi sitter tillsammans i soffan och myser. Jag hann dock bara vara hemma en vecka innan nästa störtblödning kom – ambulans till sjukhus där jag får stanna ett dygn tills blödningen avtagit. Tolkas som rester från kejsarsnittet. Får komma hem och lyckas nu få vara hemma i fem dagar innan nästa blödning – dock inte lika kraftig denna gång utan jag tar en mängd blöjor som skydd och med många handdukar på förarsätet i bilen så kör jag iväg till kvinnomottagningen. Blir ihopsydd men läkaren känner på sig att det är något som inte står rätt till – hon remitterar mig direkt till sjukhus. På väg till sjukhuset så ringer den läkaren som gjorde kejsarsnittet och berättar att hon fått svaret från patologen och att jag måste få grundligare undersökning. När hon hör att jag är på väg till sjukhus lägger vi snabbt på luren och hon kontaktar läkarna på sjukhuset som välkomnar mig när jag nu kommer innanför dörrarna. Jag blir visad in på ett rum och det tas en mängd kontroller, prover och undersökningar görs. Jag blir bland annat skickad på en röntgen av lungorna och även en MR-hjärna. Det händer så mycket så jag hinner inte riktigt reflektera eller tänka efter på vad det är som händer och vad resultatet av allt kommer bli. Jag blir kvar på sjukhuset över natten, jag är mest glad över att jag inte blöder mer och jag lyckas sova rätt gott även om jag längtar hem till mina barn. På morgonen kommer en läkare och en sjuksköterska in och berättar att jag ska få åka till ett större sjukhus där specialistvård finns – jag har nämligen drabbats av en ovanlig cancerform som spridit sig från livmodern upp till lungorna och man har även upptäckt en förändring i hjärnan vilket tolkas som en metastas från denna ovanliga form av cancer som går under namnet ”Choriocarcinom”. Jag har tusen frågor men lyckas inte ställa en enda av dem, jag känner mig lite lätt paralyserad men sätter mig snällt i taxibilen som är beställd åt mig. Det var ett ytterst märkligt samtal att behöva ringa hem till barnens pappa och även mina föräldrar om att jag är på väg till onkologen för att starta behandling mot cancer. Och jag lyckas inte ge några vettiga svar till mina närstående heller, eftersom jag knappt kommer ihåg vad personalen hade berättat för mig.

Jag kommer fram till onkologen och min hjärna är nu mer mottaglig för information och jag förstår att jag har en elakartad cancer som ska börja behandlas och cytostatika kurer påbörjas redan samma eftermiddag. Personalen är fantastisk. Jag får även ta emot besök vilket betyder otroligt mycket – att få träffa alla och få kramas.

Barnens pappa kämpar på där hemma med vår lilla dotter och vår son får bo hos mormor och morfar. Jag är inneliggande på sjukhuset största delen av tiden eftersom cytostatika kurerna är så pass många, kraftiga och att jag får de så pass tätt inpå varandra. Håret ramlar av och övriga biverkningarna är många. Mina barn tycker inte om att hälsa på mig på sjukhuset utan vi myser mest hemmavid när jag har permissioner.

Efter många månader av blod, svett och tårar från alla inblandade kommer beskedet att vi har fått choriocarcinomet under kontroll och att jag inte behöver fler behandlingar. Glädjen höll i sig i en månad sen upptäcker man att förändringen i hjärnan fortsätter att växa……. Och hur den historien fortsätter, det berättar jag gärna mer om vid ett annat tillfälle.

Berättat av Jannike