Vi hade satt oss till bords, klockan var 19.30 på fredagskvällen. Då ringer min mobil. En jourläkares röst berättar att jag har en allvarlig, spridd cancer i en äggstock och dessutom proppar i lungorna. Jag måste omedelbart ta mig till sjukhuset för att lära mig ta Fragminsprutor. Chockad och med tårarna rinnande försöker jag förstå budskapet. Jag ska dö nu och jag måste till sjukhuset. Men ingen läkare tar emot, ingen informerar om vad diagnosen innebär, vilken vård jag ska få, varför jag ska ta sprutor och vad de innehåller. I efterhand har jag förstått att den snabba reaktionen från sjukhuset kan ha räddat mitt liv men det var inget jag fick veta när det hände.

Så började en lång rad missar från sjukvårdens sida. Efter telefondiagnosen tog det 26 dagar att få träffa en läkare trots många påtryckningar. Beskedet då var operation och därefter sex cytostatikabehandlingar och sedan ytterligare tolv Avastinbehandlingar. Inställer mig enligt kallelsen på avdelningen dagen innan operationen ska ske. Men där fanns jag inte med på listan över dem som skulle opereras. Läkare tillkallas och, nej, jag ska inte opereras på grund av spridning i lymfsystemet, utan ska börja med cytostatikabehandlingar och, om de har önskad effekt, blir det operation och efterföljande cytostatikaomgångar. Hej då. Detta hade ingen meddelat mig. Alla utom patienten var informerade. Där stod jag med min oro och packade väska och fick vända hem med en tid för första behandling om tre veckor. Tre veckor! Väl hemma satte jag och min man igång stora ringningskampanjen för att få en tidigare tid. Och lyckades få påbörja behandling veckan därpå.

Efter de inledande misstagen, som jag har anmält till Patientnämnden, har vården fungerat bra. Men kommunikationen med patienten var usel till en början då man är chockad och som mest sårbar. Cancerbesked på telefon, ingen läkarkontakt på över tre veckor och ingen information om inställd operation.  Nu mår jag bra och lever gott trots återfallsskuggan som ständigt förföljer mig.

Lena Calderon