Morgon efter morgon vaknar jag i vargtimmen. Rädslan krälar i bröstet och pulsen är hög. Försöker lugna mig själv genom att andas, såja, såja, långa djupa andetag. Nervsystemet låter sig bevekas, men verkligheten är obeveklig. Lisa, min 24-åriga dotter, ska opereras för livmoderhalscancer. En växande tumör ska bort, men först ska lymfkörtlarna plockas ut och analyseras. Har cancern spritt sig ut i kroppen blir annan behandling nödvändig, strålning och kanske cellgifter. Jag befinner mig i ett vakuum, hjälplöst dinglande i luften som en marionettdocka. Det är slumpen och läkarvetenskapen som håller i trådarna, långt utom räckhåll för mig.

Lisa ska opereras i London, där hon bott sedan flera år, och jag köper en flygbiljett, enkel resa. Min enda tanke är att åka dit och stanna där så länge jag behövs.

Jag mobiliserar all energi jag har, organiserar min bortavaro från jobbet, läser allt jag hittar om livmoderhalscancer, prognoser och behandlingsformer. Genom bekanta lyckas jag hitta en terapeut åt Lisa. (Förtroendet för sjukhusets kurator är på minus då hon brast ut i gråt vid det möte då kirurgen meddelade Lisa cancerdiagnosen.)

För egen del känner jag i mitt tillstånd av overklighet inte något behov av proffshjälp. Men vänta nu. I samma stund som jag tänker tanken ser jag varningslampan lysa. En stor fet röd varningslampa som inte går att blunda för. Jag skulle råda vem som helst i samma situation som min att söka professionellt stöd, så vad får mig att tro att jag ska vara självförsörjande i den värsta krisen i mitt liv?

Så jag bokar en tid i sista sekunden och strax innan jag reser sitter jag i en fåtölj på psykologen M:s mottagning. Jag sitter där med min rädsla för att inte räcka till, för att inte ha tillräcklig kunskap, för att missa att ställa rätt frågor, med min skräck för att det ska gå åt helvete.

Vi pratar om det, om allt jag är rädd för kan hända. Men det jag minns bäst, och som jag tar med mig på resan, är främst tre saker. Den första: Min viktigaste uppgift är att vara mamma., att finnas hos mitt barn och ge kärlek och trygghet Den andra: Att vara beredd på att Lisa stundtals kommer att regridera, bli liten. Då behöver jag kunna möta henne, med en famn, med omsorg, med Trollmors vaggvisa, om det nu är det som behövs. Det tredje: Att göra en överenskommelse med någon som kan vara min livlina och ventil. Som jag kan ringa när som helst och vräka ur mig mina känslor hos. Någon som orkar lyssna på mig när jag är ledsen, rädd, liten, eller arg. Ofta alltihop på samma gång. Allt det jag håller inom mig när jag är vid Lisas sida men som måste få komma ut någonstans om jag inte ska gå sönder helt och hållet.  Jag minns fortfarande M:s ord innan vår timme var över och jag åkte hem för att packa: ”Du klarar inte det här genom att stålsätta dig Ulrica, då kommer du att gå av. Du måste kunna bryta ihop emellanåt. Det skulle jag ha gjort om det gällde min dotter”.  Och precis så är det. Man bryter ihop nu och då. Det måste finnas utrymme för det, men vid rätt tillfällen. Vi som lever bredvid den sjuka, vi som är föräldrar, syskon, barn, partners, vänner, och som vill göra allt vi kan för att stötta och lindra. Vi behöver också stöd. Det är viktigt att komma ihåg, och det är inget att skämmas för. Ensam är inte stark. Bara ensam.

Ulrica Ambjörn

Ps. Lisa opererades 2014 och går sedan dess på regelbundna kontroller, numer i Sverige då hon flyttat tillbaka