2021 fyllde jag som vanligt år 12:e maj. Jag sprang in och ut med bland annat mat, vin, ishink och tallrikar mellan gården och lägenheten för jag hade 10 väninnor på lunch.

Jag hade lite ont i rygg och mage på kvällen och då säger två väninnor att jag då och då klagat på att jag har ont i magen och att jag verkar så trött, och att jag borde gå till doktorn. Detta har de nämnt flera gånger. Dagen efter, en torsdag, är jag ute och går med en av dessa väninnor i Hagaparken, vilket vi gör då och då. Jag går inte så fort som jag brukar och har fortfarande lite ont. Min väninna upprepar igen att jag borde gå till läkare.

Nästa morgon så går jag till vårdcentralen, mest för att få tyst på ”tanterna”. Läkaren hittar inget men säger att eftersom det är fredag, så vill hon att jag åker till St Görans akutmottagning, så hon skickar en remiss, hade det inte varit fredag hade hon bett mig komma tillbaka nästa dag, för det kunde vara bukhinneinflammation. Lite smått irriterad, åker jag till akuten. På vägen dit googlar jag på bukhinneinflammation, och då förstår jag att det kanske är bra att kolla det.

Jag tillbringar hela fredagen på akuten. De hittar inget och ber mig komma tillbaka nästa dag. Ännu mer frustrerad, men jag gör i alla fall som de säger och tillbringar även hela lördagen på akuten. De hittar inget och tror det kan vara något gynekologiskt och skriver en remiss. Jag frågar då om jag kan vänta till måndag och gå till läkarhuset på Odenplan eftersom jag bor bredvid. Hon säger att jag gör som jag vill men hon tycker att jag skall åka till Danderyds gynakut dagen efter, söndag.

När jag kommer hem på kvällen berättar jag detta för en av de tjatiga ”tanterna” och säger att jag väntar till måndag. Hon ringer ett samtal och kommer tillbaka och säger att hennes syster kommer och hämtar mig 10.00 nästa morgon, så det var ju bara att lyda.

Det var tomt på gynakuten så jag kom snabbt in. Man hittar inget speciellt men skriver en remiss till specialultraljud och sa att de ska ringa upp inom tre dagar.

På tisdagen sitter jag i Vasaparken och läser, och då får jag ett samtal från en kvinna som säger att hon är väldigt ledsen för det finns ingen tid förrän torsdag veckan därpå, men att jag står på väntelista ifall ett återbud dyker upp. Jag blir förvånad över att hon tyckte det var lång väntan efter allt man hört om väntetider i vården.

Det blir inget återbud och jag tycker att jag mår bra, men åker och gör specialultraljud.

Svaret var att jag har vätska i buken, men det fanns eventuellt en förklaring som hade något med äggblåsor att göra, och ett myom, vilket jag fick reda på är en muskelknuta och att var och varannan människa har det och det är inget märkvärdigt, men att de skickar alla provsvar till Karolinska. Jag frågar då om de tror att det är cancer, men får till svar att man alltid gör så eftersom de är ännu duktigare på att tolka provsvar.

Karolinska skickar tillbaka provsvaren och säger att detta inte är cancer och att Danderyd kan enkelt göra denna operation. På Danderyd säger man att om jag har ont och vill så tar de naturligtvis bort mitt myom. Jag säger ja, och de undrar om jag är upptagen under sommaren. Jag säger att detta får gå före så jag blir av med det.

De ringer på fredagen och undrar om jag kan komma in för operation redan på tisdagen. Jag svarar ja, de säger då att jag först måste få papper och göra ett EKG. Säger då att jag sitter i bil ut till landet. De säger att Danderyd har dropin-EKG och att de kan lämna papperna i receptionen. Ber då min guddotter, när hon hoppar in i bilen, om vi först kan köra förbi Danderyds sjukhus. Sagt och gjort. Ingen kö så EKG gick på några minuter och papperna fanns i receptionen.

Väl på landet läser jag igenom dokumenten jag fått. Det står att jag skall tvätta hår och kropp två gånger och att jag skall ta prover på ett Karolinskt labb innan operation, har jag frågor så kan jag ringa ett nummer som står angivet. Jag ringer numret för att höra om det finns något Karolinskt labb förutom på KI. En inte allt för glad människa svarar, att det får jag fråga KI. Jag googlar och ser, att läkarhuset Odenplan har ett Karolinskt labb. Jag bor ju precis bredvid, så jag åker in måndag från landet och tar mina prover, köper schampo och tvål enligt anvisningarna. Duschar och tvättar håret måndag kväll. Tisdag morgon promenerar jag ner till T-banestationen Tekniska högskolan för att ta T-banan till Danderyds sjukhus. Jag hade midjelångt hår så det var tur det var sommar och varmt så jag kunde gå med vått hår.

Det skulle ju bli en enkel titthålsoperation, jag skulle ligga kvar under natten, sen åka hem och på fredagen skulle jag resa, med min guddotter, till Göteborg på begravning.

Morgonen därpå kommer en läkare in på rummet och ser allvarlig ut. Han säger att det var en elakartad tumör, som hade spruckit, att jag hade 7 dl blod i buken och att jag skall göra ytterligare en operation, men på Karolinska sjukhuset. Jag tyckte det gjorde ovanligt ont efter att bara ha gjort en titthålsoperation, men det blev också ett snitt från naveln och ner. Under operationen hade läkaren haft kontakt med KI och de hade sagt vad som fick göras och vad som senare skulle göras på KI.

Jag fick stanna sex nätter istället för en på Danderyd. När sen stygnen var borttagna var det dags för nästa operation på KI. Där öppnade de det gamla snittet plus att de fortsatte runt naveln och upp till där revbenen delar sig,

När jag kom upp, efter operationen, på rummet, ett jättefint rum, hade jag nio infarter i händerna. De tog bort de flesta. Eftersom jag har lågt blodtryck normalt och det blev ännu lägre av morfinet så kollades blodtrycket var 4:e timme dygnet runt. Morfinet togs bort tre dagar tidigare än det skulle tas bort. Jag tror jag blev kvar åtta nätter. Personalen var helt fantastisk. Jag fick vad jag ville att äta, och när jag ville.

Fick sen sjuktransport till Saltsjöbadens rehab. Det var en skräckupplevelse. Chauffören körde som en dåre, både då han körde rullstolen och bilen. Jag är tålig men jag skrek av smärta vid två tillfällen och bad honom att ta det lugnt. Ryckigare färd har jag aldrig varit med om.

Det var över 30 grader ute och det var det även inomhus, och fönstren var förplastade och det var byggnadsställningar utanför. Efter en sömnlös natt hittade jag en folder med vilka som var ägare. Jag skickade ett mail att de snarast måste sätta in mobila air-conditions på rummen. Redan samma eftermiddag hade jag en air-condition på rummet. Byggarna började tidigt på morgnarna och förde ett sådant oväsen periodvis att man inte ens hörde sina egna tankar. Maten var undermålig, men personalen var fantastisk. Jag var där cirka en vecka.

Jag skulle sedan börja med cellgifter och det bestämdes att man skulle börja med två cellgifter vid varje tillfälle med tre veckors mellanrum. Jag frågade om jag skulle förlora håret, det skulle jag men att man får bidrag till peruk. Fick reda på att det skulle ta cirka tre veckor innan jag tappade håret så jag beställde peruk och när den kommit så åkte jag ut på landet, satte mig i TV-rummet med saxen och klippte av den ena tofsen efter den andra och la framför mig på bordet. Det blev nog inte så snyggt för jag ville inte se i någon spegel. Jag satte på mig peruken och tog handdukar och hängde över samtliga speglar.

Jag fick mina sex behandlingar under hösten. Ibland var det tre veckor emellan och en gång fem veckor på grund av att proverna inte var bra. En gång fick jag dropp emellan behandlingarna, en gång blodtransfusion.

Jag har sommarställe i Stockholms skärgård så jag kunde bo där emellan behandlingarna. Där behövde jag inte vara rädd att bli smittad av Covid eller bli förkyld. Jag fick sjukresor till stan när det var dags för provtagningar och behandlingar. Veckan efter varje behandling låg jag på golvet i stan framför Tv:n och tittade på serier hela dagarna tills jag mådde så pass bra att jag kunde åka ut till landet igen. Hur dåligt jag än mådde tvingade jag mig att äta frukost, lunch och middag. Jag hade läst i en folder att protein var viktigt. När jag inte visste vad jag skulle äta gjorde jag en omelett med sallad. En gång satt jag på landet med tallriken framför mig och grät för jag tänkte att jag aldrig får i mig maten. Så när tallriken var tom kändes det som jag vunnit ett maraton.

De kvällar jag fick behandlingarna bjöd goda vänner mig varje gång på middag. De har restaurang, så första gången var vi på restaurangen, sen fick kyparna komma upp med maten på grund av smittorisk. Mina vänner bor i huset där de har restaurang.

Det värsta för mig var när jag skulle/skall ta prover eftersom jag har så tunna ådror att de spricker så fort man sätter en nål i dem.

Mitt mål var att jag skulle åka till mina nära och kära, vilka jag inte sett på 2 år, i Kalifornien och fira jul. Jag köpte biljett till den 9:e december eftersom jag ju skulle vara färdig i slutet av november. Så blev det inte eftersom jag ju fick vänta längre än 3 veckor mellan flera behandlingar. 10 december fick jag min sista behandling och sen skulle det gå två veckor till första kontrollen, men jag sa att jag ville ha den tidigare. Jag flyttade fram resan till 17 december för jag fick en tid för kontroll den 16 december. Den 16:e december var jag och fick ett Covidtest för att resa, och sen gick jag till KI för min första kontroll.

Jag kommer in till läkaren, han tittar i pappren och så säger han, ”ja, det här ser väl bra ut”, då började tårarna komma och jag grät hejdlöst. Läkaren tittar förfärat på mig och upprepar att det ser bra ut. Jag hulkar fram att om han säger att det är bra så åker jag följande morgon till nära och kära i Kalifornien, som jag inte sett på över två år. Då säger han ”ÅK! Det är det bästa du kan göra! ÅK!”

Från det jag gick till vårdcentralen tills jag gjort massa undersökningar, opererats 2 gånger, varit på rehab, behandlats med cellgifter tog det mindre än 3-kvarts år.

Svensk sjukvård är FANTASTISK!

Av: Ann-Charlotte Olsson