Livmoderhals- och vaginalcancer
Livmoderhals- och vaginalcancer är sjukdomar med många likheter, exempelvis att de båda till stor del beror på HPV-virus och att båda ingår i samma vårdprogram. Därför har vi i denna text valt att beskriva båda sjukdomarna.
Livmoderhalscancer är globalt den fjärde vanligaste cancersjukdomen bland kvinnor, och cirka 530 000 kvinnor får varje år sjukdomen varav mer än hälften dör, och den utgör därmed den andra vanligaste cancerrelaterade dödsorsaken.
I Sverige insjuknar 550 personer per år i livmoderhalscancer och årligen dör 150 till följd av samma sjukdom. Livmoderhalscancer utgör cirka 1,9 % av all cancer för kvinnor i Sverige, och nästan två tredjedelar av cancerfallen inträffar hos kvinnor som inte deltagit i screeningprogrammet eller endast deltagit sporadiskt. Drygt en tredjedel av fallen upptäcks hos kvinnor under 40 år och då ofta i tidigt
stadium, medan cirka en fjärdedel av fallen upptäcks efter avslutad screeningålder och då oftast i avancerat stadium. De kvinnor som får sin diagnos i screeningprogrammet har bättre prognos än de som upptäcks utanför screeningprogrammet.
Ungefär 75% av fallen utgörs av skivepitelcancer medan cirka 25% utgörs av körtelcellscancer (adenokarcinom). Kvarstående infektion med HPV-virus är en nödvändig förutsättning för utveckling av livmoderhalscancer, med undantag av vissa mycket ovanliga typer av körtelcellscancer.
Vaginalcancer (primär vaginalcancer) är relativt sällsynt, antalet drabbade i Sverige har i många år legat stabilt med cirka 30–40 rapporterade fall per år. Högst incidens i världen har påvisats i Sydamerika, bland mörkhyade i USA och i Indien. Sjukdomen drabbar oftast äldre kvinnor med en topp vid 70–79 år och endast cirka 15 % är yngre än 50 år vid diagnos. Cirka en tredjedel av de drabbade har tidigare haft cellförändringar (cervixdysplasier).
Läs gärna mer på
Vårdprogrammet för livmoderhals- och vaginalcancer (för nästan alla diagnoser finns det idag nationella vårdprogram). Vårdprogrammen ska bygga på bästa medicinska kunskap och ge rekommendationer om utredning, behandling, omvårdnad, rehabilitering och uppföljning).
Typiska symtom på livmoderhalscancer kan vara;
- Blödning och ibland smärta under samlag
- Små blödningar mellan menstruationerna
- Blödningar efter klimakteriet
- Smärta när man krystar på toaletten
- Flytningar som är vattniga eller har blod i sig
- Livmoderhalscancer ger i tidiga stadier få eller inga symtom, därför är det viktigt att alla deltar i screeningprogrammet.
Vaginalcancer
Typiska symtom på vaginalcancer kan vara;
- Blödning
- Flytning
Tidigare behandlade höggradiga cellförändringar ökar risken för att utveckla vaginalcancer och risken ökar med stigande ålder
Läs gärna mer på
Vårdprogrammet för livmoderhals- och vaginalcancer (för nästan alla diagnoser finns det idag nationella vårdprogram). Vårdprogrammen ska bygga på bästa medicinska kunskap och ge rekommendationer om utredning, behandling, omvårdnad, rehabilitering och uppföljning).
Livmoderhalscancer
Utveckling till cancer på grund av en kvarstående HPV-infektion är en sällsynt komplikation till infektionen, och för att detta ska ske krävs andra samverkande faktorer, till exempel rökning och upprepade underlivsinfektioner.
HPV-vaccination ger ett gott skydd mot infektion med HPV och cancerutveckling, men även kondomanvändning ger ett visst skydd.
Utvecklingen från kvarstående HPV-infektion till höggradig cellförändring kan vara så kort som 1–3 år. En vidare utveckling från detta till invasiv cancer anses ta längre tid, oftast mer än 10 år. Låggradiga cellförändringar läker ut av sig själv i de flesta fall, och även höggradiga cellförändringar läker ut i nästan hälften av fallen, särskilt i yngre åldrar. Tidigare behandlad stark cellförändring ökar risken för att utveckla livmoderhalscancer under resten av livet och risken ökar med stigande ålder. Risken för att insjukna i vaginalcancer följer samma mönster.
Vaginalcancer
Det är lite som är känt om riskfaktorer när det gäller vaginalcancer då fallen är få. Man har antagit att vaginal- och livmoderhalscancer har likartade orsakssamband. Liksom livmoderhalscancer är vaginalcancer sannolikt i hög grad relaterat till infektion med HPV.
Vanliga bakgrundsfaktorer hos patienter med vaginalcancer är;
- tidigare cellförändringar
- invasiv livmoderhalscancer
- strålbehandling mot bäckenet
- borttagande av livmodern (hysterektomi)
Cirka 30 % av patienterna har haft cellförändringar eller invasiv livmoderhalscancer mer än fem år tidigare och cirka 50 % av patienterna med vaginalcancer har genomgått total hysterektomi.
För mer information besök gärna;
Vårdprogrammet för livmoderhals- och vaginalcancer (för nästan alla diagnoser finns det idag nationella vårdprogram). Vårdprogrammen ska bygga på bästa medicinska kunskap och ge rekommendationer om utredning, behandling, omvårdnad, rehabilitering och uppföljning).
Vid misstanke om livmoderhals- eller vaginalcancer genomgår man en utredning och till exempel är det nödvändigt att ta vävnadsprov för att ställa diagnos, dvs. cytologi räcker inte. Vid synlig eller lokalt avancerad tumör tas ett vävnadsprov.
Sedan 2015 finns Standardiserade Vårdförlopp (SVF) som innebär att utredningen organiseras så den går så snabbt som möjligt. Här kan du läsa mer om SVF för livmoderhals-och vaginalcancer
https://kunskapsbanken.cancercentrum.se/diagnoser/livmoderhals-och-vaginalcancer/vardforlopp/
Vid utredning av livmoderhals- och vaginalcancer kan det bland annat ingå;
- Undersökning av vagina under narkos
- Röntgenundersökningar
- Ultraljudsundersökning
Efter undersökningarna kategoriseras din tumör. Vilken kategori den har styr vilken behandling du får. Efter att undersökningarna genomförts kommer din situation och resultatet av undersökningarna i vissa fall diskuteras på en multidisciplinär konferens (MDK). Det är en konferens där flera olika professioner är närvarande för att komma fram till bästa möjliga behandling för just dig.
För mer information besök gärna;
Vårdprogrammet för livmoderhals- och vaginalcancer (för nästan alla diagnoser finns det idag nationella vårdprogram). Vårdprogrammen ska bygga på bästa medicinska kunskap och ge rekommendationer om utredning, behandling, omvårdnad, rehabilitering och uppföljning).
Vilken behandling som blir aktuell för dig beror på vilken form av livmoderhals-eller vaginalcancer du har, om och hur den har spridit sig samt ditt allmäntillstånd.
Livmoderhalscancer
De allra flesta kommer att genomgå antingen kirurgi eller strålning, och i vissa fall även i kombination med cytostatikabehandling.
Även så kallad brachy-behandling är en vanlig behandlingsmetod, och då placeras strålkällan invid eller i tumören. Fördelen med brachy-behandling är att tumören kan få en hög stråldos, medan den friska vävnaden endast får låga stråldoser. Därmed blir behandlingen effektiv och biverkningarna kan minimeras.
Vaginalcancer
Strålbehandling utgör standardbehandling för de flesta patienter med primär vaginalcancer men även operation kan övervägas i vissa fall. Ibland är det också relevant med cytostatikabehandling i kombination med andra behandlingar.
Livmoderhals- och vaginalcancer
Cytostatika är ett läkemedel som tar sönder celler som delar sig. Olika cytostatikum angriper cellerna på olika sätt därför kombineras ofta flera olika cytostatika för att få bättre effekt. Cytostatika ges oftast i droppform (men kan också ges i exempelvis tablettform).
Behandling mot livmoderhals- och vaginalcancer kan leda till infertilitet. Beroende på vilken form av livmoderhals- eller vaginalcancer du har, ditt allmäntillstånd, sjukdomens utbredning och din barnönskan kan det ibland vara möjligt med fertilitetsbevarande åtgärder. I vårdprogrammet för Livmoderhals – och vaginalcancer kan du läsa mer om detta.
De olika behandlingsformerna har olika biverkningar, och att ha tankar och funderingar kring biverkningar är naturligt. Många biverkningar går att lindra och har du funderingar är det viktigt att diskutera detta med behandlande läkare och kontaktsjuksköterska.
Har man inte redan passerat klimakteriet vid diagnos kommer vissa behandlingar leda till ett påskyndat klimakterie. Att hamna i ett för tidigt klimakterium upplever många som mycket jobbigt, och det är inte ovanligt med exempelvis värmevallningar, förändrat humör och torra slemhinnor. Det är viktigt att komma ihåg att du inte är ensam och att det finns hjälp att få.
Att diagnosticeras med cancer och behandlas är omvälvande mentalt och fysiskt och vi rekommenderar dig att läsa mer i vårt kapitel om rehabilitering. Det är inte ovanligt att drabbas av biverkningar lång tid efter att behandlingarna avslutats och då kallas de för sena biverkningar. Vilka dessa kan du läsa mer om i vårdprogrammet för livmoderhals- och vaginalcancer.
Alla behandlingar som du genomgår ska följas upp. För livmoderhals- eller vaginalcancer ska kontroll ske var 6:e månad i tre år, därefter en gång årligen i två år. Vad som ingår i just din uppföljning beror på vilken behandling du genomgår eller har genomgått samt hur du mår. Uppföljningarna har som syfte att fånga upp ditt mående, biverkningar och följa behandlingens effekt.
För mer information besök gärna;
Vårdprogrammet för livmoderhals- och vaginalcancer (för nästan alla diagnoser finns det idag nationella vårdprogram). Vårdprogrammen ska bygga på bästa medicinska kunskap och ge rekommendationer om utredning, behandling, omvårdnad, rehabilitering och uppföljning).
På FASS kan du läsa om läkemedel
Livmoderhalscancer
Prognosen är generellt god, med en total 5-årsöverlevnad på ungefär 73 %. I tidiga stadier är 5-årsöverlevnaden över 90 %, medan den sjunker i högre stadier. De kvinnor som får sin diagnos i screeningprogrammet har bättre prognos än de som upptäcks utanför programmet.
Faktorer som påverkar prognosen är bland annat;
- Spridning till lymfkörtlar
- Tumörens storlek
- Typ av cancer
- Ålder
Vaginalcancer
Den totala 5-årsöverlevnaden vid vaginalcancer är cirka 53 %. Överlevnaden har ökat med cirka 30 % de senaste 50 åren, men är fortfarande sämre än vid livmoderhalscancer.
Några viktiga faktorer som styr prognosen är;
- Djupet av tumörväxt in i vaginans vägg
- Spridning till lymfkörtlar i ljumskarna vid diagnos
Vill du läsa om prognos vid livmoderhals- och vaginalcancer rekommenderar vi att du tar del av vårdprogrammet för livmoderhals- och vaginalcancer och kvalitetsregistret för gynekologisk cancer. Kvalitetsregistret för gynekologisk cancer sammanfattar regelbundet data, och relativ överlevnad är en parameter som följs i registret.
För mer information besök gärna;
Vårdprogrammet för livmoderhals- och vaginalcancer (för nästan alla diagnoser finns det idag nationella vårdprogram). Vårdprogrammen ska bygga på bästa medicinska kunskap och ge rekommendationer om utredning, behandling, omvårdnad, rehabilitering och uppföljning).
Ibland återkommer cancern och då kallas det återfall eller recidiv.
Inom vården talar man om kurativ vs palliativ behandling. Kurativ behandling betyder botande behandling, och palliativ behandling betyder att sjukdomen inte längre går att bota men att man kan göra mycket för att patienten ska ha en god livskvalitet och det kan innebära aktiva behandlingar i form av exempelvis cytostatikabehandling.
Det är viktigt att komma ihåg att även om sjukdomen återkommer så lever många med ”kronisk cancer” i flera år och med en god livskvalitet.
Vilken behandling du får vid ett återfall beror på många faktorer som exempelvis hur du mår, cancerns utbredning och vilka behandlingar du tidigare fått.
Prognosen vid återfall beror på var återfallet sitter och olika möjligheter till behandling. Syftet med behandlingen är dock ofta palliativ, dvs. syftar till att kontrollera och minska symtom, samt förlänga överlevnaden.
Alla som får ett första återfall bör diskuteras på en multidisciplinär konferens (MDK).
Vid återfall är det viktigt att hela tiden ha i åtanke att biverkningar och livskvalitet ska vägas mot möjligheten till behandlingseffekt.
Är du intresserad av att läsa mer om återfallsbehandling rekommenderar vi dig att läsa mer i vårdprogrammet för livmoderhals- och vaginalcancer samt vårt stycke om palliativ vård.
För mer information besök gärna;
Vårdprogrammet för livmoderhals- och vaginalcancer (för nästan alla diagnoser finns det idag nationella vårdprogram). Vårdprogrammen ska bygga på bästa medicinska kunskap och ge rekommendationer om utredning, behandling, omvårdnad, rehabilitering och uppföljning).
Övrigt
Vid samtalet med läkaren har du möjlighet att få svar på dina frågor och funderingar. Eftersom det är lätt att glömma bort vad du tänkt fråga om så tipsar vid dig att skriva ned dina frågor inför besöket och att du i förväg väljer ut vilka frågor du vill ha svar på.
Vi rekommenderar dig också att ha med dig någon närstående under läkarbesöket. Om du har någon med dig vid besöket kan du be personen att skriva ner vad som sägs, så att du efteråt kan gå tillbaka och läsa. Din närstående kan vara ett stöd både känslomässigt och praktiskt. Be också om att få en skriftlig vårdplan – det har du rätt till.
Att du ställer frågor innebär inte att du ifrågasätter vårdpersonalen och deras arbete. Det betyder bara att du är intresserad av din vård och att du vill samarbeta med vården för att uppnå bästa möjliga resultat.
Du har rätt att kräva att läkaren och vårdpersonal använder ett språk som du förstår. Om du inte förstår första gången be dem upprepa tills du förstår. Har du exempelvis svårt att tala eller förstå svenska, har en hörsel- eller synnedsättning kan du få hjälp av en tolk. Kontakta då mottagningen före besöket och informera att du har behov av tolk.
Du har rätt till en fast vårdkontakt (oftast är en namngiven kontaktsjuksköteraska eller läkare) och det är bra att veta vem som kommer bli denna kontakt, fråga vem som kommer bli din kontakt.
Tänk gärna igenom dessa frågeställningar inför besöket;
- Vilka är dina förväntningar på besöket?
- Är det något särskilt som besvärar dig?
- Vad är viktigt för dig just nu?
Förslag på frågor du kan ta med dig till ditt läkarbesök;
- Vilken form av cancer har jag?
- Hur kommer ni att behandla mig?
- Vilken behandling kommer jag att börja med?
- Vad kan jag förvänta mig av behandlingen; att bli helt botad, att förlänga livet eller att symtomen behandlas?
- Vilka biverkningar kan jag få och vilken hjälp kan jag få att hantera dem?
- Hur lång tid tar varje behandling?
- Hur följer ni upp behandlingen under behandlingstiden?
- Behöver jag ligga på sjukhus under behandlingen?
- Vad kan jag själv göra för att underlätta behandlingen?
- Kommer jag att kunna fortsätta att arbeta under behandlingstiden?
- Om cytostatika; Kommer jag tappa håret av cellgifterna?
- Om operation; Vilken typ av operation är bäst vid den här typen av cancer – och varför?
- Om operation; Berättar ni vad som opereras bort om jag vill veta det?
- Om jag är/blir orolig för diagnosen och behandlingen finns det någon jag kan prata med?
- Vad görs om behandlingen inte hjälper?
- Finns det andra typer av behandlingar för min typ av cancer?
- Finns det forskningsstudier jag skulle kunna delta i?
- Hur sker uppföljningen efter avslutad behandling? Hur länge?
- Vem kan jag ringa till på natten eller veckosluten om jag behöver hjälp eller oroar mig för biverkningar?
- Vilken hjälp kan jag komma att behöva hemma den första tiden?
- Kan sjukdomen och/eller behandlingarna påverka min sexualitet?
- Kommer jag kunna få biologiska barn?
- Vilken rehabilitering kan ni erbjuda mig?
- Vilket stöd kan ni erbjuda mig och mina närstående?
- Hur märker jag om cancern kommit tillbaka?
- Kan den cancersjukdom jag har/eller har haft bero på ärftlighet? Var kan jag och mina närstående få veta mer?
- Var kan jag vända mig om jag vill ha second opinion (en förnyad medicinsk bedömning) för att diskutera igenom behandling med ytterligare en läkare/enhet?
Läs gärna mer på;
Vid diagnos av gynekologisk cancer kan du behöva stöd och hjälp av flera olika yrkesgrupper i vården, och nedan har vi nämnt några olika professioner som kan bli aktuella för dig att få stöd och hjälp från;
Arbetsterapeut; Arbetsterapeuten arbetar med rehabilitering och habilitering och hjälper personer som har nedsatt förmåga att utföra dagliga aktiviteter. De kan exempelvis hjälpa genom information och råd om nya sätt att hantera vardagen, och genom exempelvis kompensatoriska lösningar som anpassningar eller hjälpmedel.
AT-läkare; AT-läkaren genomför allmäntjänstgöring, vilket är en del av läkarutbildningen och ett måste för att få läkarlegitimation.
BT-Läkaren; BT-läkaren har läkarlegitimation och genomför bastjänstgöring.
Cytodiagnostiker; Cytodiagnostikern arbetar med att undersöka cellprover och screeningprover.
Dietist; Dietisten kan ge dig råd samt stöd om kost och näring.
Fysioterapeut; Fysioterapeuten kan bland annat ge dig råd och stöd om fysisk aktivitet, smärta och andningsbesvär.
Gynekolog; Gynekologen är en läkare specialiserad på gynekologi, gynekologiska besvär och gynekologiska sjukdomar.
Gynekologisk tumörkirurg; Gynekologiska tumörkirurgen är en kirurg specialiserad på kirurgi av cancer i kvinnans könsorgan.
Gynonkolog; Gynonkologen är en läkare som är specialiserad på medicinsk- och strålbehandling av gynekologisk cancer.
Kirurg; Kirurgen är en läkare specialiserad på operation
Klinisk apotekare (klinisk farmaceut); Kliniska apotekaren kan ge råd om läkemedelsordinationer och hur läkemedel ska hanteras.
Kontaktsjuksköterska (kssk); Kontaktsjuksköterskan beskrivs ofta som spindeln i nätet. Hen har specialistkunskaper inom cancervård och har som uppgift att ge dig och dina närstående råd och stöd om diagnosen, behandlingen, rehabiliteringen samt uppföljningen. Kssk hjälper dig att vid behov nå andra yrkesgrupper i vården, lämnar över information till andra berörda vårdgivare som exempelvis kan vara andra sjukhus, hälsocentralen eller hemtjänsten. Kontaktsjuksköterskan ska se till att du får möjlighet att vara så delaktig i din vård som du vill och önskar. Du kan ha fler än en kssk.
Kurator; Kuratorn kan ge dig och dina närstående samtalsstöd samt vara din förlängda arm om du behöver komma i kontakt med olika myndigheter
Lymfterapeut; Lymfterapeuten behandlar och ger dig råd samt stöttning om lymfödem.
Narkosläkare (anestesiolog); Narkosläkaren är en läkare som är specialiserad på narkos vilket innebär sövning och övervakning under operation eller en undersökning som kräver att du sover.
Narkossjuksköterska; Narkossjuksköterskan är en sjuksköterska specialiserad inom narkos och förbereder dig inför en operation eller undersökning i narkos, övervakar dig under operationen/undersökningen och efteråt.
Onkolog; Onkologen är en läkare som är specialiserad på cancersjukdomar.
Operationskoordinator; Operationskoordinatorn samordnar och planerar operationer.
Patolog; Patologen undersöker och analyserar vävnadsprover och cellprover.
Psykolog och psykoterapeut; Psykologen och psykoterapeuten kan ge dig och dina närstående samtalsstöd samt hjälpa dig och dina nära att kunna hantera livssituationen.
Rehabiliteringskoordinator; Rehabiliteringskoordinatorn kan ge dig råd och stöd om rehabilitering och hjälpa dig att samordna dina kontakter.
Röntgenläkare (radiolog); Röntgenläkaren är en läkare som är specialiserad på att tolka röntgenbilder.
Sexolog eller sexualrådgivare; Sexologen eller sexualrådgivaren stödjer sexuell rehabilitering genom exempelvis stödsamtal och råd om sexuellt välbefinnande.
Sjukhusfysiker; Sjukhusfysikern arbetar med bilddiagnostik och strålbehandling.
Sjuksköterska; Sjuksköterskan har specialistkompetens inom omvårdnad och arbetar med att bevara god hälsa.
Specialistsjuksköterska; Specialistsjuksköterska är en sjuksköterska som har specialistkompetens inom ett specifikt område exempelvis onkologi.
ST-läkare; ST-läkaren gör sin specialisttjänstgöring till exempel inom radiologi, kirurgi eller onkologi.
Stomiterapeut; Stomiterapeuten förbereder dig (om det inte är en akutoperation, i så fall får du stöttning efteråt) genom samtal om vilken variant av stomi du kommer få, hjälper dig med stomiträning, hjälper dig med stomimaterial, stomiundervisning. De kan ge information till drabbade, närstående och vårdpersonal.
SVF-koordinator; SVF-koordinatorn är spindeln i nätet när det gäller Standardiserade Vårdförlopp (SVF), exempelvis arbetar hen med att samordna utredning för patienter med en välgrundad misstanke om cancer.
Underläkare; Underläkaren kan vara en läkarstudent som är i slutet av utbildningen eller är en legitimerad läkare som ännu inte har utbildat sig inom någon specialitet.
Undersköterska och vårdbiträde; Undersköterskan och vårdbiträden arbetar med praktisk omvårdnad. Du kan möta dem på många olika platser och instanser exempelvis på provtagningen, avdelningen, i hemsjukvården och inom hemtjänsten.
Uroterapeut; Uroterapeuten utreder och behandlar urinläckage, urinträngningar, underlivssmärtor, svag bäckenbotten och/eller om du har svårt att tömma blåsan.
Läs gärna mer på;
Syftet med kliniska studier är att få fram nya, effektiva och säkra diagnostiska metoder och behandlingar inom hälso- och sjukvården. En klinisk studie kan exempelvis öka kunskapen om en patientgrupp, läkemedel och/eller behandlingsmetod.
Det finns studier som riktar sig till personer som är friska eller som har en specifik diagnos, och ibland deltar båda grupperna i samma studie.
Alla kliniska prövningar och studier ska följa strikta regler och det ska finnas en studieplan som ska vara granskad och godkänd av ansvariga myndigheter. Dagens sätt att bedriva klinisk forskning utgår från Helsingforsdeklarationen, vilken antogs av Världsläkarförbundet 1964, och har genom åren uppdaterats. Deklarationen ger etiska riktlinjer för forskning på människor.
När ett läkemedel ska studeras måste läkemedlet först genomgå djurstudier innan det kan ges till frivilliga försökspersoner. Läkemedelsstudier brukar delas upp i fyra faser;
Fas 1 – Inledande prövningar där fokus är säkerhet. Behandlingen har vid laboratorietester och djurförsök visats sig lovande och man ska inleda klinisk forskning. I denna fas ingår ett mindre antal patienter, och dessa studier görs ibland med hjälp av individer som har en långt framskriden cancersjukdom där ingen etablerad behandling väntas hjälpa.
Fas 2 – Läkemedlet ges till en grupp patienter som har en viss sjukdom. Syftet är att se hur aktivt läkemedlet är för att behandla sjukdomen.
Fas 3 – Nu har studien fler deltagare syftet är att slutgiltigt definiera hur användbart läkemedlet är för att behandla sjukdomen. Exempelvis kan man jämföra mot standardbehandling eller placebobehandling.
Fas 4 – När läkemedlet finns ute på marknaden fortsätter så kallade fas 4 -studier, och syftet är att se att inga allvarliga eller oväntade biverkningar inträffar.
Vill du delta i en studie kan du besöka Cancerstudier i Sverige – vilket är en nationell databas med aktuella kliniska studier. I databasen finns endast studier som har pågående rekrytering av patienter.
Det finns några fas 1- enheter runt om i landet (idag i Lund, Göteborg, Uppsala och Stockholm) vilket är enheter som arbetar med fas-1 studier. Här kan du läsa mer om Fas 1-enheten på Karolinska.
I princip alla studier har inklusions-och exklusionskriterier vilket betyder att den som vill delta i en studie måste uppfylla vissa kriterier i enlighet med studiens syfte.
Är du intresserad av att delta i en studie ta kontakt med din behandlande läkare och berätta att du är intresserad. Du och din läkare har möjlighet att exempelvis undersöka databasen Cancerstudier i Sverige och se om det finns någon studie som kan passa just dig.
Att delta i en studie är frivilligt och du kan när som helst avbryta din medverkan utan att behöva berätta varför. Många patienter som deltar i studier tycker att det är mycket värdefullt och är oftare under tätare observationer. Genom att delta i studier kan du bidra till utveckling av nya behandlingsmetoder och läkemedel, vilket kan hjälpa dig själv och andra i framtiden.
Vill du delta i en studie och passar gentemot inklusions – och exklusionskriterierna har du rätt att få muntlig och skriftlig information samt möjlighet att ställa frågor om studien.
Vill du läsa mer om vad det kan innebära att delta i en klinisk studie besök gärna Cancerfonden.
Idag tar det väldigt lång tid att utveckla och godkänna ett läkemedel, normalfallet är cirka 12 år. Nätverket mot gynekologisk cancer arbetar för att försöka snabba på processen, utan att processen ska tappa i säkerhet och kvalitet.
En del av våra medlemmar runt om i landet deltar i olika studier, och vi får många gånger vara med och belysa patientperspektivet när en studie ansöker om godkännande.
Vi tycker dock att det pågår alldeles för få studier relaterat till gynekologisk cancer och vi arbetar för att samhället, sjukvården, akademin och läkemedelsbolagen ska ta krafttag och främja kliniska studier och studiemiljö. Är du intresserad att höra mer om vårt arbete relaterat till studier, skriv till oss på info@gyncancer.se/
Vi har också anordnat flera webbinarier och skrivit artiklar om kliniska studier, och på vår Youtube-kanal kan du ta del av filmat material.
Om du är intresserad av statistik om gynekologisk cancer finns det många bra länkar där du kan läsa mer. Nedan har vi sammanställt några länkar;
Svenska kvalitetsregistret för gynekologisk cancer. Registret omfattar idag fyra delregister; livmoderkroppscancer, livmoderhals-och vaginalcancer, äggstockscancer och vulvacancer. Parametrar som belyses är exempelvis incidens och relativ överlevnad. Registret sammanställer regelbundet rapporter.
Socialstyrelsens ´Statistik om cancer´. Här finner du statistik som utgår från cancerregistret. Där finns kort fakta, rapporter och en statistikdatabas där du själv kan bearbeta statistiken.
Om du är intresserad av statistik kring Standardiserade vårdförlopp (SVF) rekommenderar vi denna länk från Cancercentrum i Samverkan. Där kan du enkelt själv söka på den statistik du vill läsa mer om samt finns det rapporter att läsa.
Swish: 1230297762
